Jag hatar RIX FM

"Här är Rix Morgonzoo. Med Anders, Kicki, och Fylking Sverige".

Fy faaaan.

Ursäkta. Men att alla arbetsplatser envisas med att lyssna på sån här total smörja varje dag. Det är sån äcklig hjärnspya att man blir åksjuk. Fylking Sverige? Vad ska det betyda?

Och så musiken. Åååh. Det är det värsta. E-type. Amy Diamond. Bodies without organs. Linda Bengtzing. Massa covers. Allt om och om och om igen. Samma låtar. Samma låtar. Samma låtar.

Och sedan reklamen. Först reklamen för radiostationen själv, där låtarna spelas upp igen. Som om någon hade kunnat undgå. Sedan alla pinsamma jinglar. Det är helt sjukt vad hjärndöda folk måste vara som komponerar sån skit.

De låter ungefär alltid så här:
"Bilvaruhuseeeet, yeeaaaah, när du vill köpa bil!"
"Annonstiiiidniiiingeeeen, bra läsning hela veckan"
"Bygg, bygga om, bygga till, yeah yeah byggvaruhuset yeah!"

Och manuset. Uppläsarna.
"Men var du varit och handlat?"
"På ICA Maxi såklart. Visste du att ICA Maxi har massa färska grönsaker och frukter? Och extrapris på tvättmedel till och med söndag?"
"Iiiica Mazi yäää:h"

TROVÄRDIG dialog.

Nej usch. Nu ska jag bege mig ut i smeten igen. *ryser*

Jag listnördar mig

10 bra låttexter just i dag (utan inbördes ordning):





1. Karma Police med Radiohead: "Phew, for a minute there, I lost myself, I lost myself".
Motivering: Jag bara måste ju, eller hur.

Thom Yorke foto Emma Svensson

2. Morning Morgantown med Joni Mitchell: "I'd like to buy you everything, a wooden bird with painted wings, a window full of colored rings, in morning, Morgantown".
Motivering: Det bästa soundtracket man kan ha i huvudet på morgonen, särskilt på sommaren.

3. Visions of Johanna med Bob Dylan: " The ghost of electricity howls in the bones of her face, where these visions of Johanna have now taken my place. "
Motivering: Överflödig. Världens bästa låttext. Lyssna själva.

4. How soon is now? med The Smiths: "I am the son, and the heir, of a shyness that is criminally vulgar. I'm the son and heir, of nothing in particular".
Motivering: Världens mest felhörda låt? Och varför är den förresten ledmotiv till "Förhäxad" ? Nåväl, Smiths har många bra texter att välja bland. Det här är en av dem.

5. Piss Factory med Patti Smith: "Sixteen and time to pay off , I got this job in a piss factory inspecting pipe, forty hours thirty-six dollars a week , but it's a paycheck, Jack. It's so hot in here, hot like Sahara. You could faint in the heat, but these bitches are just too lame to understand, too goddamned grateful to get this job to know they're getting screwed up the ass"
Motivering: Världens bästa låt när man vantrivs på jobbet. Slutet på låten är förresten magiskt eftersom Patti vid tillfället är 16 år och det hon sjunger om då faktiskt slår in: "I'm gonna be somebody, I'm gonna get on that train and go to New York City, I'm gonna be so bad, I'm gonna be a big star and I will never return, never return, no never return to burn out in this piss factory. And I will travel light. Oh, watch me now".

6. Summer in Siam med The Pogues:

"When it's Summer in Siam

And the moon is full of rainbows
When it's Summer in Siam
And we go through many changes
When it's Summer in Siam
Then all I really know
Is that I truly am
In the Summer in Siam"

Motivering: Texten är inte längre än så. Svårt att förklara varför den är bra. Melonkolisk till tänderna, drömsk, somrig.

7. You're beautiful med James Blunt: "You're beautiful, it's true. I saw your face, in a crowded place, and I don't know what to do. Cause I'll never be with you".
Motivering: Enkelt men bra och med bra känsla och röst.

8. Jag ger dig min morgon med Fred Åkerström: "Likt en sländas spröda vinge ögat skälver, solens smälta i ditt hår kring pannan välver. Du jag tror vi flyr rakt in i solen".
Motivering: Listans enda svenska bidrag. Med Freds lugna röst och en fantastiskt bra, eterisk text. Håkans version är däremot hemsk. Det är förresten Robert Gustavssons också, men det var väl det som var meningen.

9. Lost Cause med Beck: "Baby I'm lost, baby I'm lost, baby I'm a lost cause. I'm tired of fighting, I'm tired of fighting. Fighting for a lost cause".
Motivering: Skildrar uppgiven trötthet rakt och väldigt okomplicerat för att vara Beck.

10. Nothing compares to you med Sinead O´Connor: "All the flowes that you planted, mama, in the backyard, they all died when you went away".
Motivering: Åttiotalets bästa låt som är från nittiotalet. Var det inte så, Axel? Och nu när du är borta så lyssnar jag och Kosmos på Sinead och undrar när du kommer hem igen.

Underact-express depression

Det är roligt med människor som slänger sig med uttryck och ord de inte behärskar.

Min chef är ett lysande exempel.

Jag har bara träffat honom några gånger men hans person är väldigt tydlig för mig: f.d. lågavlönad arbetare som kommit upp sig lite, blivit personalchef på ett städföretag och åker runt i fin bil och casual jeans och kavaj för att ragga kunder. Han är väldigt trevlig men under de korta stunder jag pratat med honom har han redan hunnit göra bort sig tre gånger:

1. Hur tycker du att det går? Ja, det är ju inte världens mest glorifierande jobb.

Tolkning: Han menar antagligen glamourösa. Eventuellt glorifierade. Exempel på icke-glorifierande jobb är ficktjuv och barnmisshandlare (inga direkta jobb, jag vet).

2. Det viktigaste är ju att det ser rent ut. Det här är ett spel för gallerian.

Tolkning: Han menar med största säkerhet "ett spel för galleriet" eller "gallerierna". Exempel på spel för gallerian är flipper och bingo.

3. (Efter att min kollega berättat om en man som betett sig illa mot städpersonalen). Fy så hemskt! Usch. Det är ju pennanism!

Tolkning: Han måste mena pennalism. Antagligen har han nyss sett "Ondskan" på hemvideo. Med tanke på hur ordet brukar användas blir uttrycket han strävar efter översatt till mer förståelig svenska: "Fy så hemskt! Usch. Det är ju kamratuppfostran!". Inte så gångbart, nej.

Dream on

Klockan är 06:50. Snart ska jag bege mig.

I natt drömde jag att jag träffade Kristina Lugn. Vi satt och drack kaffe vid ett kafébord när hon plötsligt la händerna runt huvudet på mig och höll fast dem där så att jag inte kunde röra mig, och sa:
- Du föddes med ett hål i svalget. Efter den dagen läckte allt ut, och ditt huvud blev som en bubbla. Du började leva i den bubblan. Du var mer på låtsas än på riktigt.

Det där med hålet i svalget är ju inte sant men i drömmen var det det, och jag blev så rädd över att hon var synsk att jag trodde att hon kunde se allt. Jag frågade om framtiden.

- Du har ingen talang. Du är sant att du har en obetydligt liten talang, men den ska du använda till att skriva labrapporter när du rapporterar i kemisalen. Du kommer aldrig att bli författare.

Jag blev arg och gick därifrån, men på något sätt blev det kväll och jag var hemma hos Kristina och hittade henne naken med det stora håret som täckning, böjd över en tröskel som hon skurade med sin tandborste.

-Använder du alltid tandborsten till att skura trösklar?
- Nej. Men den här är slutkörd och ska slängas.

Jag gick vidare och såg i ögonvrån hur hon ställde tillbaka tandborsten i muggen. Jag litade inte på Kristina Lugn.

Och sen minns jag inte mer.

Dagens felhörning

Lyssnar på Gung Ho med Patti Smith. Texten går: "and the typhoone and the rain".

Jag hörde: "and the thaifood and the rain."








Patti Smith foto Lynn Goldstein

Upp ur soffan

Såg just på Rapport att om skatten på hushållsnära tjänster sänktes så skulle det kunna innebära runt 10.000 nya jobb. Wanja Lundby Welin från fackförbundet LO var kritisk till det hela och sa: "Jag tror hellre att vi kan hitta andra jobb till de arbetslösa än att en liten del av befolkningen ska kunna köpa arbetskraft till hemmen".

Visst har hon rätt. Men hon har fel.

I dag har jag spenderat 9 timmar på raken med att städa ur ett stort hus åt en rik kvinna som skulle flytta. Ingen lunch, inget fika, ingen paus och en helvetes massa skrubbande, krypande på knä, klättrande på stegar, och säkert en timmes gnidande med svinto för att få bort mystiska blodliknande fläckar från jacuzzin. I morgon ska jag göra samma sak, fast i ett annat hus. Och så kommer antagligen min sommar att förflyta.

Roligt? Nej.
Hade jag hellre varit hemma utan lön? Nej.
Finns det några andra jobb att få? Knappast.

För, Wanja Lundby Welin och alla ni andra som har något att säga till om, det finns inte tillräckligt med jobb. Inte på långa vägar. Om det beror på för hög skatt, att folk är felutbildade eller andra skäl är inget som jag vet. Men en sak vet jag.

Kvinnan som ville ha huset städat kommer att få betala mellan 6000-8000 för jobbet vi utförde. Av det får jag och min kollega, efter skatt, ungefär 600 spänn var. En tiondel till oss båda och det är klart att massa pengar försvinner till företaget, bensin och materialkostnader och löner till resten av personalen som kanske drar runt sina moppar på mindre lukrativa arbetsplatser.

Vad som stör mig, är att 30% av de där pengarna försvinner iväg i skatt, och några hundra går säkert till någons a-kassa eller alfakassa eller socialbidrag. Någon som satt hemma och rullade tummarna när jag slet ut mina händer mot stengolvet för att få det skinande blankt, när jag drog på mig ryggont, huvudvärk och eksem på händerna, när jag och min kollega svettades för att hinna bli klara i tid.

Att gå arbetslös må kanske vara roligt i en, kanske två veckor, men inte särskilt länge till. Snart börjar man känna sig värdelös, till ingen nytta. Mer värdelös än vad man gör på städjobbet när man skitig, stressad och nedstänkt av smutsvatten besöker en arbetsplats fikarum för att hämta soporna och moppa mellan benen på personalen som fikar och skrattar tillsammans.

Nej, hushållsnära arbete är knappast jätteroligt. Men någon måste göra det. Det är redan så att en liten del av befolkningen köper arbetskraft till hemmen, och en annan del av befolkningen städar åt den delen. Att förhindra skattesänkningen är som att säga till dem som redan städar att era jobb är värdelösa. Att ingen annan ska behöva ha dem.

Jag vet många städare som tar stolthet i sitt jobb. Som har som arbetsdagens mål att det ska bli fint och väldoftande där de har varit. Som vill kunna känna sig nöjda med det de åstadkommit och därigenom med sig själva.

Jag förstår att många unga hellre vill vara webdesigners eller flygvärdinnor eller stå i klädbutik. Nu går inte det. Så varför inte sänka den omdebatterade skatten på hushållsnära tjänster? Varför inte låta fler komma ut och städa, klippa gräsmattor och tvätta fönster istället för att ligga hemma och titta på arbetslöshets-TV och må skit.

Alla skulle tjäna på det. En jobbinkomst är bättre än a-kassa. Folk får någon att göra. Ekonomin mår bättre. Och städjobbet behöver ju inte vara för evigt. Tills något bättre dyker upp, som Magnus Hedman måste ha resonerat när han tog tillbaka sin syster Graaf. Och så skulle det kanske bli slut på hymlandet om att det är förnedrande att städa när andra har så mycket pengar att de slipper.

Klart det är förnedrande, klart det är en tydlig klassklyfta som spränger sig emellan städaren och betalaren. Men om ekonomin ska komma på fötter och om fler jobb ska dyka upp så krävs det att fler ändalykter reses ur soffan och iväg till ett jobb.

Vad vi ska göra åt klasskillnaderna är en helt annan fråga.

Vardagen

Du, jag tror vi flyr rakt in i solen.

Släpp bilen.
Va?
Släpp bilen. Släpp den. I det där fantastiska eldklotet. I motljuset. Vi tar slut. Ser du? Ser du?


Går genom matbutiken, den stora, skräniga, lagerlokalsliknande matbutiken och det är som en skärseld av idioter: kvinnan som blockerar luckan till brödet jag vill ha, den sista ciabattan på brödavdelningen, hon som inte flyttar sig när jag säger "ursäkta", som jag måste fösa undan med luckan och sedan tittar hon på mig som att det är jag som är galen, barnen som skriker, hänger på vagnar, springer runt benen, de två familjerna som blockerar mittgången så affärsexpiditen måste ta omvägar med varuvagnen och kvinnan som ryter "varför skriker du egentligen?! till sitt barn och det är det bästa jag har hört på hela dagen.

"I'm so hollow baby, I'm so hollow. I'm so, I'm so, so hollow".

Förstår de inte att jag har planerat för det där brödet? Annars är hela lunchen förstörd i morgon. Varför kan de inte flytta sig? Varför rör sig alla så sakta? Nu ser jag att hon ser lite efterbliven ut, kvinnan vid brödet, men jag kan inte känna skuld. Hon kanske inte alls är efterbliven på riktigt.

Letar den kortaste kön till kassan men den kortaste kön har det långsammaste biträdet och jag byter och hamnar bakom en liten, liten tjej som köper mängder med mat: Flera kilo äpplen, flera kilo potatis, två förpackninar lax, två förpackningar frysta ärtor, två förpackningar fryst broccoli, mat, mat, örtte. Hon lastar och lastar på bandet, mat för 480 kronor och naturligtvis saknas de sista kronorna så hon måste gräva i plånboken, det tar en evighet. Hon är så liten. Vad ska hon med all mat till? Har hon bulimi?

Måste igenom pensionärsspärren innan dörrarna, gamlingarna som rör sig långsamt in eller ut, de åldrande som sitter på sina rullatorer och vakar. Också de i vägen. Så totalt i vägen. Och är det inte livet de väntar på så måste det vara...

Vad är det med dessa människor? Vad gör de åt tomheten? Fyller de sina liv med egna sanningar, är det här dessa sanningar, så banala saker som att blockera en gång i en matbutik? Som att handla middag? Jag försöker fokusera på den där lunchen. Ge den tyngd. Lever de så här hela tiden? Eller exploderar allt timmen innan middag? Hur orkar de med de där barnen? Finns det någon högre tro som gör att man härdar ut? Eller är det bara vanan som knuffar dem vidare till nästa dag och nästa och sluta tänka för det här går ju av sig självt.

Kommer hem och letar musik på sökordet "essential". Baby I'm so hollow. Vad tror jag att jag ska hitta? Är det allt jag kan uppbringa? En femtiotalsstjärnas greatest hits.

Att köra en bil uppför det där ljuset.
Att inte väja.
Att stanna i den stunden.
Kvällsljus, immigt motljus, immigt, suddigt, ljuset.
Ansikten är mindre tydliga i motljus. Ibland kan man inte se dem alls.
Om man inte kisar.
Släpp bromsarna.
Varför?
Släpp bromsarna och se. Vi tar slut nu. Det är så skönt att äntligen ta slut.
Ja.
Ser du? Ser du?
Ljuset.

"And I see no bravery, no bravery, in your eyes anymore."


"Only sadness."

Deltagarna vi minns

Genom säsongerna har Fame Factory- deltagare kommit och gått. Få med äran i behåll. Jag kan faktiskt inte dra mig till minnes någon som hade äran i... nåväl. Det är ju knappast därför jag ser på Fame Factory. För att hylla, menar jag. Och i varje säsong ingår det obligatoriska korandet av några favoritdeltagare. De som gör det hela värt att se.

Därför tänkte jag presentera de mest minnesvärda här. Men också för att de, om de skulle få för sig att googla sina egna namn i ren fåfänga, kommer kunna hitta sig själva omnämnda här. I många fall bara här. Det har ju inte direkt gått så bra för alla. Hähä. I alla fall. Here goes:

Patrik Rasmussen. a.k.a "Cry baby". Säsong etts egen gråtbäbis. Och herre, vad han grät. Han grät och grät. Faktum är att ingen kan minnas något om honom utöver detta uppenbara att han hela tiden grät. Inte vilka låtar han sjöng. Inte hur hans hår såg ut. Inte vilka kläder han hade. Inte hur, eller om, han dansade. Bara gråten. Och kanske är det lika så bra.
Är väl sångare i "Date" nu om jag inte missminner mig. Knappast en bördig mylla för revolutionärt musikbegåvade frön. Å andra sidan är nog allt han vill att få vara ensam med sin gråt.

Sköldpaddan. Japp, redan här går jag bet på namnet. Säsong ett och det var en latinsk kille som hette Eduardo eller Alexandro eller något liknande chilidoftande. Nåväl. Den här eleven är lite av ett enigma. När han gick på skolan var han en supertalang, som fick höga betyg av domarna, kunde dansa bäst och hela tiden hjälpte de andra eleverna med danser och pålägg och beats och takter och mosters och hennes barn. Att han sög var det ingen som tycktes lägga märke till. Ej heller att han såg ut som en teenage mutant hero. Men när han gick ut Skaraskolan blev det annat ljud i skällan. Den blev nämligen tyst, så tyst. Efter FF säsong ett har ingen varken sett eller hört Eduardo. Eller hette han Alexandro? Eller något helt annat?

David Castaneda. Raskt kastar vi oss vidare till säsong två. Här har vi ett guldkorn. Fame Factoryskolans första rocker. David, "wherever you go-oo" Castaneda. Han hade en hit. "Wherever you go-oo I will follow". På audition sjöng han "wherever you go-oo" låten. Sedan spelade han "wherever you go--oo" låten för Bert och då var självklart "wherever you go-oo" hiten det självklara valet. Sedan ändrades inte hans repertoar så speciellt mycket "wherever you go-oo, I will follow" utan det blev mest samma gitarrbaserade komp som alltid och samma "wherever you go-oo I'll be there" text. Senare i skolan försökte han utveckla sig mot ett tuffare "wherever you go-oo" håll men samtidigt åt ett annat, "wherever you go-oo" mjukare håll. Nåväl. Utöver upprepningarna och den tragiska bristen på material, som är så nödvändigt för en ensam kille med en gitarr, tangerade David "wherever you go-oo" Castanedas rockkomp som farligast kristen rock. Och hur härligt det kan tänkas vara får ni räkna ut själva. Spelar enligt hemsidan nu på orter som Hammarstrand och Strängnäs. Utlandslansering nästa? Tur att "wherever you go-oo" texten är på engelska så att han kan göra sig förstådd vart han än går.

Pär med det glömda efternamnet. Johansson? Lindström? Vem bryr sig? Säsong två och han flöt genom de flesta avsnitten som after-ski-killen från Jämtland som tyckte att musik ska vara fest och det spelar ingen roll om man så spelar melodislingan till fågeldansen uppe på scenen så länge publiken är vild och galen. Någonstans mot slutet av säsongen slog det dock slint i denne enfaldige jämtes stackars kangolmössabeklädda huvud och han trodde sig vara en entertainer av stora mått. Den alltför uppenbart Depeche Mode- influerade låten "Electrical Jesus" tog fram och Pär päronpung förberedde en galen scenshow, samtidigt som han yttrade de klassiskt korkade orden: Jag vill att publiken ska se, att det ä jag som ä älläcktrickal jiisäs.
Sällan har ett så stort mått hybris fastnat på en kameralins, om vi bortser från Ingmar Bergmans vandringar på Fårö. Nåväl. Det gick inte så bra för älläcktrickal jiisäs. Publiken älskade honom inte. Och han åkte tillbaks till sin after-ski-spelning i Åre där han förmodligen häckar än i dag.

Peter Simpson, en annan dubbelnolla från samma säsong. Minns inte så mycket av honom förutom att han såg ut som en stor albinobaby med klara Ulf Lundell- ambitioner. Ingen bra kombination. Kände att jag måste nämna honom.

Jessica, vad var nu hennes namn. En uppenbar brist på talang som Bert puschade fram för att hon var "snögg". Enough said.

Sara Löfgren. Var starkare än du säsong tre. En kaxig ung mamma med ringar under ögonen, dålig hållning, svart hår och blek hy. Bert jämförde henne med Eva Dahlgren. Säga vad man vill om Eva Dahlgren men så dålig är hon inte. Pubertala låttexter som handlade om hämndbegär, att känna sig som en svart ängel, orättvisor, ilska... ilska. Suck. Envisades av någon anledning med att bära korsett alltför ofta. Och slog igenom så snabbt att hon var borta från skolan på promotionturneer och spelningar så mycket att de andra eleverna tyckte att hon skulle bli avstängd. I själva verket var de bara avundsjuka på att arga Sara fått signera skivor åt mellanstadieungar och spela på köpcentran runtom i landet redan innan hon gått ut skolan. Förutom att hon alltid hade en ful korsett dansade hon fult också. Och såg ut lite som en böna i ansiktet. En arg en.

Jimmy Jansson. Eller Jimmö:eh, som han själv skulle uttala det. Kommer från Högförs, i Vörmland. Fleckeras favöret. Med hits som "Flickan från det blå:eeh" charmade han sig in i kvinnornas hjärtan, inte minst den egna flickvännen som sången var tillägnad. Tårögd satt hon i publiken och spanade in sin sweetheart under veckofinalen, när han sjöng att hon var "en liten ung brunett:eh, som är det allra vackraste jag sett:eh". Kamerorna var inte sena att filma mötet mellan de tu unga turturduvorna. Men vänta nu. Något kom i vägen.

Sandra Dahlberg. Robust. Bastant. Norrländsk. Och bra mycket äldre än Jimmy Jansson, som ändå kom att bli hennes pojkvän. "Fjällbjörken från Klimpfjäll" tog svenskarna med storm med sin etnopop med tillhörande jojk. Eller gjorde hon det? Nää. Och kläderna var melodifestivalens fulaste. Ännu en felsatsning, Bert.

Karl Martindahl. Denna harvande oxdragarsångare. Vi vill låta som Beatles, men gladare. Simplare. Mer könlösa. Som en steriliserad Paul på mellanmjölk. Drog med sig Johan Becker ner i träsket och startade Wallstoners, bandet som fick John Lennon- imitatören från Sikta mot stjärnorna att framstå som en man med stor integritet. Hade en bandana i finalen och gick bananas på scenen. Bandana. Herregud. Vad trodde han? Utöver en allmänt jobbig attityd minns jag hans audition, när han satte upp fingrarna i huvudet till tjurhorn och låtsatsstångades med sina vänner när något gick bra. Redan där borde han ha stoppats.

Andreas Johansson, a.k.a "Vingmuttern". Allmänt osäker kille med utstående öron som deltog i säsong fyra med förnedrande dåligt resultat. Fick inte en ton rätt på den pretentiöst franskklingande förstafinalslåten och lyckades bara hålla sig kvar för att Johanna Sailon om möjligt var ännu mer tondöv. Istället för att packa ihop, resa hem och begrava skammen började han skylla på sin nervositet, som om den vore ett eget väsen som förföljde honom på dagarna. Nä, nu är nervositeten här igen.
Ett klassiskt inslag är när han tillsammans med en lärare gick igenom sitt usla framträdande, och höll med om allt läraren sade.
- Du, jag ser ju här att du är ju livrädd.
- Jag är livrädd ja.
Åkte hem i finalen därpå och spelade oförstående in i det sista. Innan han steg in i taxin grep han efter det sista värdighetshalmstråt och sa att han redan hade "kontakter som har hört min röst, eller jag menar kontakter som känner kontakter som hört min röst". Suck.

Annis Brander. Fame Factorys enda på riktigt begåvade deltagare. Med en vemodigt klingande countryröst och en gitarr gick den tillbakahållna personligheten ändå rakt genom rutan. Det skulle naturligtvis förvanskas.
Med en horigt 80-talig sminkning.
Med synthar på komp.
Med tvångsförvaltning av gitarren, för att Annis skulle lära sig att stå på egna ben.
Med tvångscovers.
Och slutligen med ett tvång på att skriva kontrakt med Bert och Mariann Grammofon.
Hur slutproduktionen av låtarna kom att låta törs jag inte ens tänka på. Stackars Annis.

Alexander Schöld. Jesus Kristus. Vad var han? Var kom han ifrån? Varför?
Hockeyspelaren som blivit avstängd p.g.a bråk och sedan värvad av Bert på någon gymnasieskola. Hade hållning som Igor i Det våras för Frankenstein, fast utan puckel.
Hade det bara varit för blygheten hade han varit ok. Men det var mer. Så mycket mer. För under den pubertalt pipande flickrösten som stönade fram sina enkla banaliteter om att "du ähr så vahrm..." och "vill va mä dähj..." högröd i ansiktet och med uppenbara problem med publikmöten, så dolde sig en ond människa. Ja, ond. Mer och mer började man misstänka att han slagit ihjäl någon där i hockeyrinken, ty så tyrannisk och lynnig var han. Det handlade inte om enkel Gesslepop för honom. Det handlade om att vinna. Någon borde ha informerat grabben om att man inte kan vinna i musik, att musik handlar om känsla, om uttryck. Men han hade ju ingetdera. Rösten var inte mer än en viskning, därav smeknamnet Viskaren. Gick inte vidare i finalen och fick ett anfall á la Andreas Lauritzens rosenceremoni, och snackade sedan skit om vinnaren i bästa psychomanér. Något var och är fel med grabben. Det är inget snack om saken.


Summa sumarum: Myten om att Bert Karlsson har någon slags osviklig förmåga att nosa upp en talang i Carolas dignintet på mils avstånd borde nu avpoletteras. Han är fortfarande inte mer än en fet, främlingsfientlig skivbolagsdirektör.Med alldeles för mycket att säga till om.

My insanity

Utöver att jag brukar drömma skumma saker (att jag är Magnus Härenstam, att Thom Yorke jobbar på mitt städjobb, att hästar är människor osv) så har jag haft mardrömmar så länge jag kan minnas. Ofta kommer det i perioder och samma drömmar återkommer om och om igen. Jag har aldrig lyckats bli av med dem, men däremot har jag lyckats hjälpa mig själv genom att gå in och regissera i drömmen. Det var en riktig kamp innan jag lyckades. De senaste dagarna har jag lustigt nog drömt några slags fabler, där det först händer en läskig grej som jag sedan analyserar vad den beror på. I drömmen, alltså. Färdipacketerad och klart när jag vaknar. Vi kan ta nattens dröm som exempel.

Jag drömde att jag var ute och körde runt i min blå opel (någon sådan har jag inte) när min mobil ringde. Jag kände igen mannens röst, och visste att han varit otrevlig mot mig förut. Samtalet lät ungefär så här:

- Hej, tjena, hur är läget?
- Hej, det är bra.
- Bra, du, den här datorn du sålde till mig...
- Ja...
- Det saknas fortfarande delar din jävla subba och om du inte fixar det ska jag fan se till att
något jävligt otrevligt händer dig!
- Nu lägger jag på.
- Det gör du så fan. Du är skyldig mig pengar!
- Jag är inte skyldig dig nåt.
- Akta dig du. När du kommer hem står jag och väntar.

(För er som tyckte att dialogen var lite otrevlig kan jag berätta att det var en ganska harmlös mardröm. Den när jag drömde att någon knivhögg mig i magen var mycket obehagligare).

Efter det ringde jag till pappa. Och här kommer en drömklassiker: Jag slog hela tiden fel telefonnummer. Till slut kom jag ändå fram och berättade vad som hänt och pappa sa att han skulle åka ut och leta på idioten som jagade mig. När vi hade lagt på kom jag på att det vore bra att ringa polisen också. Det gick inte att slå numret på min mobil så jag åkte hem och försökte. Siffrorna på telefonen var upp och ner, och den arga mannen blockerade linjen hela tiden. Till slut hittade jag rätt siffror och då kom vår hund och började bita i sladden. Efter mycket om och men kom jag ändå fram till SOS. De lovade att skicka ut en polisbil. Eftersom jag sett för mycket Beckfilmer på söndagarna sista tiden drömde jag att det var Gunvald Larsson som skulle komma. Åh, nevermind.

I alla fall. Där bröts drömmen och jag hamnade i en liten gympasal med en man i plyschdräkt och mockasiner (jag är så fördomsfull i sömnen):

- Karin. Nu stannar vi upp lite. Vad betyder den här drömmen?
- Jag vet inte. Att jag känner mig jagad?
-Du känner dig jagad. Av vad tror du?
- Någon som vill ha något... pengar.
- Har du några pengar?
- Nej.
- Är du orolig över att du inte har några pengar?
- Ja... jag är väl orolig över att det ska dyka upp något oförutsett.
- Kan den oron ha tagit sig uttryck i den här elaka mannen som jagar dig och vill ha pengar?
- Ja. Så är det nog.
- Bra. Då kan du vakna.

Och så vaknade jag. Poff.

Talking in its sleep again

-Det fanns många fina...
-Vadå?
-Kläder.
-Jaha. Vilka då?
-Tröjan som du kolla på.
-Hur såg den ut då?
-Blå... randig.

Jag vet: till synes en fullt normal konversation. Men om jag säger att det är min sambo Axel som pratar? Fullt normalt. Och om jag säger att Axel faktiskt sover?

För mig är det också fullt normalt. Jag behövde inte direkt söka efter den här dialogen i minnet. Den kom nyss. Jag har nämligen aldrig förut träffat någon människa som pratar så mycket i sömnen, och som dessutom pratar om så sammanhängande saker. Nu ligger han och sussar på kudden och tar kontakt i små meningar ibland. Det brukar oftast låta:

- Så så så.

Eller:

- Jo, det kan vi göra.

Eller:

- Vad är det som väsnas?

På morgonkvisten. Men vi har haft långa samtal flera gånger på kvällarna och nätterna. Svarar man på det där första tilltalet så finns alla möjligheter att fortsätta i timmar.

I helgen var vi hos min familj i Dalarna. I sovrummet ligger solen på och fönstret var stängt så det var en tropisk hetta när jag vaknade på morgonen. Axel låg inlindad i ett stort täcke och såg ut att svettas som en gris. Han sa:

- Jag har så mycket kläder på mig. Jag har tofsskor och en stor stor parkas.

En annan gång berättade han om människor som stod i hamnen och tittade efter något.

- De har slängt ner allt i vattnet.
- Vadå?
- All godhet. Nu står de där och är alldeles bruna.

Och roligast är kanske den gången vi hade ett långt samtal och plötsligt jobbade Axel på ett sjukhus.

- Jag ska operera här. Lägga ett snitt. Vi ska ta ut ett barn som ser ut som en böna.
- Axel ska inte du ta och sova nu? (sa jag som var jättetrött)
- Sova?! Hämta narkossköterskan!

Och eftersom ljudspåret med fåraherden redan kommit till allmän kännedom kan jag lika gärna redogöra för det också. Jag passade på att spela in sömnprataren med min mobil för ett tag sedan. När man slår på inspelningsfunktionen på min mobil så blinkar den jättemycket. Inspelningen lät ungefär så här.

- Vad är klockan?
- Halv två.
- Två?! Då sket vi i lunchen.
...
- Vad är det som blinkar?
- Jag vet inte.
- Det är något som blinkar... ska du inte gå och titta?
- Nej, det är nog ingen fara.
- Nähä... du bryr dig inte om nåt du.... det kan ju vara en fåraherde som går omkring här.

Jag vet inte var han fick fårherden ifrån. Eller parkasen. Eller narkossköterskan. Eller de bruna människorna. Eller den gröna cykelbanan som leder rakt in i huset. Eller allt porslin vi måste packa innan festen. Eller något alls, faktiskt. Men jag tycker att det är roligt, på ett bra skratta-med sätt. Risken att det blir vardagstråkigt här hemma är faktiskt rätt liten. Och då menar jag inte bara sömnpratandets audiotiva nattinsats.

Wiiiee!

Jag kom in på Kulturjournalist! Jag fick en av de 15 platserna bland 90 sökande, och eftersom jag mailade och frågade läraren så fick jag även en kommentar: "Du var mycket duktig ser jag här i mina anteckningar". Haha. Så skrytsamt av mig att skriva det här.

Nä

Fortfarande irriterad.

Ironin, irritationen

Har börjat på mitt städjobb. Inget schema har jag fått än, utan hoppar in när det behövs.

I morgon ska jag putsa fönster på lokaltidningens redaktionsbyggnad. Det kommer att kännas lagom understimulerande. Som om det inte vore nog med det så ringde tidningen där jag praktiserat två timmar efter städjobbet och ville att jag skulle komma dit och jobba heldag i morgon.

Inget tidningsjobb. Men städning på en annan tidning. Halleluja.

Film

Igår såg vi en gammal favoritfilm som jag beställt från discshop. Rumble Fish från 1982 är fortfarande lika bra, och, för första gången upptäckte jag att det är ju Tom Waits som är Benny, ägaren av Bennys Billiards. Rösten avslöjade honom. Och eftertexterna ;)

En fånig sak är det svenska språket. Det har sina begränsningar, särskilt coolhetsmässigt. Ett par översättningsexempel från filmen i fråga:

• Rusty James can't live up to his brothers reputation. His brother can't live it down.
• Rusty James kan inte leva upp till broderns rykte, ett rykte som brodern helst vill avpolettera.
• 
  
• Yo bro, let's flow
• Kom brorsan, så drar vi
• 
  
• You're smart. You're just not booksmart.
• Du är smart. Du kan bara inte en massa fina ord.
• 
  
• Take a walk, Smoke
• Stick, Smokie
• 
  
• ... the two brothers decide to change their lives, or die trying
• ...tillsammans bestämmer sig bröderna för att antingen bryta sina livsmönster eller att dö i försöket.
  

Jaja. Ni fattar. Och som vanligt var textningen ganska felstavad och konstig på sina ställen. Tjänar översättarna verkligen så dåligt?

Därför behöver jag kultur

Jag & Axel skriver om det här ämnet var för sig, i varsin blogg. Hans hittar du i min länklista till höger. Syftet, om det finns något, är att se hur lika eller olika vi tänker kring ett ämne:


Hon skriker. Eller? Skriker. Tömmer det sista som är kvar i lungorna och just det där sista blir något organiskt, ett eget liv som tar tag i strupen och kastar sig upp mot munnen, genom de blåbleka läpparna och in i mikrofonen. Genom en yr, illamåendeböjlig sladdbana och ut i högtalarna. Pang! Taktslag. Pang! Taktslag. Puls. Ett soundtrack till någons liv. Just i det ögonblicket. Det enda sanna. Och så takten, bättre än någon terapitimme med blodrött läppstift, marimekkokläder, zebraörhängen och "hur kände du då?", takten som linjen som vindlar genom allt kaos och skapar sammanhang. Tillhörighet. Som att ingen av bitarna duger, men det gör inget, för det gör inte mina heller. Se här. De är helt trasiga. Och jag har helt slut på skrik. Sådan är musiken när den tangerar i tomhet.

För det gör den förr eller senare. Om den är bra. All bra kultur har som gemensam nämnare tomhet. Konsertens ekande slut, rundgång i ett lyckligt huvud som går till sängs mätt och vaknar och greppar efter mättnaden men den finns inte där. Försöken att ersätta det med något. Kvällar som blir till nätter när skivhyllan tömts och bokhyllan rivits ur på jakt efter den där känslan, den där känslan, den där... känslan. Kvällar och nätter när man somnar på en uppslagen Majakovskij eller Dagerman och vaknar lika tom. Den kan inte jagas. Lika obeständig som en dagslända. Upplevelsen.

Bilden du har sett förut men ändå aldrig sett. Den som lyfter ur ramen och blir något annat. Något väsenslikt. Ett koncentrat av stämningar eller en enda. Som Andy Warhols målning Electric Chair. Lägger man örat mot den kan man nästan höra elektriciteten spraka. Han har fångat essensen av dödsstraffet i en enda bild. Det slutgiltiga beviset för att popkonsten inte behöver vara ytlig.

Kulturen, upplevelsen, går inte att undfly. Den snärjer in och håller kvar en stund och sedan släpper den. Den kan inte fångas eller ägas. Sakta tappas varje uns blod ur dess känslokropp tills den blir lakande tom. Den kan inte imiteras.

Vi kan inte mer än att invänta den. Försöka söka upp den, utan att jaga. Ögonblicket. Bilden. Konsten. Just nu. Precis här.

Glädjen, skräcken, fångenskapen, friheten, melankolin, storheten, avgudadyrkandet, äcklet, skönheten, tomheten. Som det sista skriket ur sångerskans lungor. Och sedan tystnaden. Den skoningslösa saknaden.

När den infinner sig vet du att det var på riktigt.

Ask me I wont say no, how could I?

I veckan var jag på intervju. Jag har sökt en påbyggnadsutbildning, kulturjournalistik 80p, och i onsdags var det dags för skrivprov och intervju. Skrivprovet gick bra. Men på intervjun kom den, naturligtvis, frågan. Finns det någonting som du tycker är en dålig sida hos dig själv?

På alla jobbintervjuer har jag fått den. Och jag undrar, varför? Räkna upp tre goda sidor. Räkna upp tre dåliga sidor. Säg hur en vän skulle beskriva dig med fem ord.

Det blir obekvämt, för det första. Och sedan börjar man ljuga. Jag brukar tänka i termer av två förtäckta goda sidor och en dålig som inte alls är så farlig. Till exempel: Ja, jag har ju så lätt att ta på mig för mycket arbete. Och ibland känns det som att jag kan bli utnyttjad för att jag är den enda som alltid ställer upp när chefen ska kalla in någon extra. Och så är jag lite morgontrött (för kvällsjobbet) eller och så har jag svårt att vara uppe länge på kvällarna ( för morgonjobbet).

Och de fem orden? Virrig, verklighetsfrånvänd, oberäknelig... där börjar vi närma oss sanningen. Glömsk! Men istället blir det: Snäll, ställer alltid upp... bla bla

Grejen är den att jag känner mig själv rätt bra. Jag vet hur jag står i frågan om meningen med livet. Jag vet vad jag har för förhållande till döden. Jag vet vad jag tycker om att göra och inte. Jag vet vilka av de författare jag läst som är bra och varför, och vilka som inte är bra och varför. Jag är rätt bra på att analysera mina drömmar. Jag tycker om att göra listor. Men jag brukar aldrig tänka på mig själv i termer av tre bra och tre dåliga sidor.

Och även om jag hade gjort det hade det inte varit till någon hjälp. För sanningen är ju mycket råare än den man lägger fram vid intervjubordet och ler lite urskuldande. Ja du, jag har tre miljoner i parkeringsbötet och jag saknar helt respekt för det svenska rättsystemet. Hah. Mer då: Ibland kan jag vara lite glömsk men jag jobbar på det. "Jag jobbar på det." Där har vi nyckelorden. Självmedvetenhet. Det är ok att ha dåliga sidor om man jobbar på dem.

När jag började på mitt städjobb i Gävle för några år sedan fick jag också frågan om tre goda och tre dåliga sidor och då drog jag flosklerna om att jag tar på mig för mycket ansvar och bla bla... slängde in ett morgontrött också eftersom arbetet då gick ut på att städa tåg på kvällen. Hon som intervjuade mig sa: Det låter ju som att du inte har några dåliga sidor! Och jag kände mig avslöjad. På en städjobbsintervju.

I alla fall, om vi ska summera mina dåliga sidor på jobbet i fråga nu i efterhand så blir det någonting hitåt:

• Sjukanmäler mig fast jag är helt frisk
• Kommer försent
• Slarvar när ingen ser
• Dyker inte upp och "glömmer" att sjukanmäla mig för att jag helt enkelt saknar någon bra ursäkt
• Maskar bitvis för att hinna så lite som möjligt
• Kör bilen milen ut till arbetsplatsen i 70 km/h när det är 110 km/h som gäller på vägen
• Tar för långa raster. Och här snackar vi 45 minuter istället för 15.
• Skriver betydligt mer tid på rapporten än vad jag har jobbat.

Även solen har sina fläckar alltså. Nästa gång ska jag testa att svara jag hatar mig själv och jag vill helst bara dö. på frågan. Förutsatt att det är ett jobb jag inte vill ha då, förstås.

Katten i fråga

Katten
Originally uploaded by Karinbitar.

Kosmos myser. Lyssnar han på Harvest nu igen?

Min katt har bättre musiksmak än dig

Han ligger på stolen. De luddiga öronen är spetsade. En ny CD ska in i spelaren och Kosmos är med. Vaken. Alert. Redo att fälla sitt omdöme.

För här duger inte vad som helst. Eurodisco är no no. Jag vet, för jag har testat. Först var jag tvungen att ladda hem låten. Jag äger ingen eurodisco. Av förståeliga anledningar var det viktigt att få det sagt.

När man sedan slår på skivan håller han öronen spetsade ett tag. Lyssnar in. Bedömer i olika grader.

1. Kosmos sluter ögonen och ser nöjd ut. Men han är fortfarande tillräckligt vaken för att lyssna på musiken. Eventuellt sträcker han också ut benen för att få en mer behaglig pose.
Artiser: Neil Young är favoriten, och då särskilt låten Harvest. Det ska gunga lite. Och mycket vemod. Har man varit hemlös katt så har man. Country brukar funka. Dolly Parton. Emmylou Harris. Och bland de svenska artisterna hittar vi namn som Christian Kjellvander, Nicolai Dunger och Doris Svensson.

2. Nöjd, men inte helt. Här har vi Jeff Buckley. Egentligen älskar Kosmos Jeff Buckley. När han hade sin jobbigaste vara-vaken-på-nätterna-period så var det Jeff och enbart Jeff på repeat som kunde hålla honom lugn och harmonisk en hel natt. Men det finns ett fel. Ibland slår han an hårda riff med elgitarren. Kosmos spärrar då förskräckt upp ögonen och ser sedan missnöjd ut. En vacker dag ska Kosmos få producera om hela Grace. Då blir det andra bullar.

3. Sövande. Gung är nyckelordet för att det ska funka. Riktigt lugn musik funkar inte. Radiohead får Kosmos att hamna i koma. Han sover och sover och ser nästan död ut tills man väcker honom och han ser ut som en bakfull polack på en parkbänk. "Ojdå, somnade jag" ser han ut att tänka. Lite som SVT:s lördagssatsningar. Man vill gärna engagera sig. Men ögonlocken vill inte vara med.
Artister: Radiohead, Sparklehorse, Nick Drake

4. Missnöjd men finner sig. Här börjar vi prata lite hårdare musik. Mars Volta-skrän. Punk. Rock. Oregelbundna rytmer. Kosmos ligger kvar på kudden, men han spärrar upp ögonen för att visa att han blir förskräckt av oljudet. Låten igenom har han ögonen missnöjt öppna och öronen lite lätt bakåtdragna. Han väntar ur, helt enkelt.
Artister: Mars Volta, mina koreanska punkskivor som jag fick på ett tidningsuppdrag, White Stripes, The Locust.

5. Kattastrof. För att vara lustig på ett 50-årig-kärring-löser-korsord-sätt.
Kosmos lyssnar uppskattningsvis tre takter. Sedan lämnar han sin plats och går ut i köket. Utan pauser.
Artister: Sin with sebastian. Saint Etienne, Midi Maxi och Efti. Och mycket annat.

Kosmos har också en favoritartist som jag ännu inte nämnt. Husse! När Axel spelar på den akustiska gitarren så myser Kosmos på sin lilla kudde. Samma effekt uppnås konstigt nog av studioinspelningar. Men elgitarren faller fortfarande in under kategori 4.

Myndigheter

Sverige är i mångt och mycket ett välfungerande land. Vi har sociala skyddsnät och en fungerande sjukvård. Vem som helst får studera och låna pengar. Och utbildning ger arbete. I alla fall på ytan.

I verkligheten är det mycket som inte står rätt till. Ungdomsarbetslösheten är rekordhög samtidigt som vi tydligen har högkonjunktur nu. Jag vill skylla mycket på den svenska byråkratin. En stor del av problemet är också att vi invaggas i den falska säkerheten att det ska fungera. Därför förbereder man sig inte. Sanningen kommer som en chock för de flesta.

När jag sist var arbetslös var jag inte berättigad till några som helst pengar. Jag hade arbetat tre månader och gått med i facket, men sex månader är det som ska till för att man ska få a-kassa. Då återstår alfakassa. Jag bad arbetsförmedlningen om hjälp med alfakassan eftersom jag aldrig sökt den förut, men fick till svar: "det där är mellan dig och din kassa, vi vet inget om sånt där".

En parentes: Vad GÖR folk på AF egentligen? Man kommer dit, man får vänta 45 minuter på sin tid medans handläggarna knallar förbi en flera gånger om med kaffe i händerna. Sedan får man träffa någon tant som skriver på tangentbordet i retarderhastighet och ingen hjälp har hon att ge.
- Du söker väl jobb aktivt?
- Jag söker dem jag är berättigad till.
- Du ska söka alla jobb.
- Ja men liksom brandman och sjuksköterska är ju inget som...
- Det spelar ingen roll, du ska söka alla lediga jobb!

Summa sumarum: Pappersarbete och brevkostnader. Och arbetsgivarna får 300 sökande på ett jobb och behöver därför inte ens bry sig om att svara på alla ansökn ingar. Dessutom känns det inte helt läckert att bli skickat på en kurs i datakörkort i Öjebyn i tre veckor om man tog datakörkortet redan i sjuan och faktiskt har högskolepoäng. Jaja, jag åkte ändå aldrig dit.

I alla fall: Jag fick skicka in ansökningar till alfakassan och vänta en månad på att få svar. Och svaret löd avslag. Jag hade inte jobbat tillräckligt mycket. Mina studier var inte kompletta. Och dessutom hade jag spenderat 3 månader utomlands och det kunde inte räknas in.

Efter den utposten är det ingen som bryr sig. Soc? Nej. Har du en sambo som har en inkomst, vare sig det är studiemedel eller en direktörslön från Scandia, så ska han försörja er båda.

Sen har vi det här med löne- och bidragssystemet som alla studenter känner till. Det synkar inte. CSN utbetalas innevarande månad. Lön utbetalas månaden efter, åtminstone på kommunala arbeten. Så om man pluggar och faktiskt har turen att få ett sommarjobb i juni så får man ändå inga pengar förrän i slutet av juli. Fram till dess ska man alltså leva på maj månads 3500 från CSN. Och när jag fick min arbetspraktik var situationen densamma.

Jag fick lägga ut 1200 på ett månadskort till bussen. De pengarna fick jag igen 1,5 månad efteråt, och då med ett dubbelt avdrag på 300 per månad för mina båda busskort. Jag fick alltså tillbaka 600. Pengarna för det andra busskortet har jag ännu inte fått. Och praktiklönen, den feta feta, fick jag också en och en halv månad efter att jag började. Vad ska man leva på, tycker de? Tycker vem? Vem bryr sig? Finns det någon därute? Jag ringde min handläggare på AF. Han sa:
- Jag förstår att det är svårt. Men kan inte mamma och pappa låna ut lite pengar? Eller kan du gå till soc?

Så jag gick till soc. Först fick jag tömma mina sista sparpengar. Och jag hade turen att få en snäll handläggare som gick med på ett "undantag", trots att jag har sambo. Jag fick halva beloppet av vad ett par ska få. Det var bra. Men ska det egentligen behöva vara ett "undantag" när jag inte vill leva på min pojkvän som själv försöker få det ekonomiska att gå ihop?

Och nu till nästa icke-fungerande myndighet. CSN. Hatade, hatade CSN. CSN med telefonköerna, CSN som nu inrättat en mailtjänst där de svarar inom 24 timmar. Första gången jag använde tjänsten fick jag följande svar inom 24 h: "Vi har tagit emot din fråga och arbetar på att ge dig ett svar".

Nu är situationen följande: Jag ska göra inträdesprov till en utbildning i veckan, och den är svår att komma in på. Om jag kommer in vill jag alltså gå den. Men jag vet inte om jag är berättigad till CSN eftersom jag har restpoäng som jag inte kommer kunna ta innan hösten.

Jag mailade således CSN och frågade om de kunde kolla upp om jag var behörig. Det känns som att jag vill veta redan nu om jag inte får några pengar, så att jag kan börja planera och inte står där i augusti utan ett öre.

Svaret jag fick var till och med under min förväntan. Jag hade förväntat mig ett: "Vi kan inte lämna ut sådana uppgifter men man måste ha si och så många poäng för att..."

Jag fick: "Bedömningen kan endast göras när du skickar in din ansökan i höst".

Ja men härligt. Överförmynderi. Vad rör det dem, egentligen, hur många poäng jag tagit och inte tagit? Det rör väl bara mig om jag står med stora studieskulder senare för studier jag inte fullföljt?

Så i höst får jag veta. Jag chansar på att det tar fyra veckor efter kursstart innan jag får besked. Och då får jag beskedet avslag. För ytterligare motivering, ta kontakt med oss och få en intetsägande harang du hört 1000 gånger förut uppläst i örat.

Och sjukvården? Den orkar jag inte ens skriva om.

Girls and boys

Take your chances looking for
girls who are boys
who like boys to be girls
who do boys like they're girls
who do girls like they're boys
always should be someone you really love

sjöng Damon Albarn så sent som 1994 och tog girls and boys konceptet till fulländning, eller fullständig förvirring. Få refränger är så knepiga att sjunga med i för plastmuggsöls-berusade studentskivebesökare eller sommardiscobesökare (inte för att jag någonsin har hört Blur spelats på ett sommardisco, men jag hyser fortfarande hopp om mänskligheten och någonstans har det säkert hänt). Klart är i alla fall att det är snyggt. Och det är också just snygghet det handlar om när artister ska handskas med genustermer.

Bret Anderson till exempel. Han gör det snyggt. Han får sjunga "so we are a boy, we a are a girl" på debutskivan. (Suedes debutskiva alltså, eventuella soloprojekt från Brets sida är det lika bra att ta avstånd från innan de har uppstått, även om The Tears säkert är bra så har ju Brets karriär inte haft riktigt den formkurva han säkert hoppats på själv). Bret är androgyn, han vill vara androgyn, han vill vara posig, han gör det med glimten i ögat, med en mikrofonsnärt på stjärten. Han böjer bak nacken och slickar sig om läpparna och kroppen tänjer mot den alltför tighta skinnjackan när han på alltför utstuderad queens english med förstorade vokaler kvider ur sig we aaa:h a booy, we aa:h a gaaaa:hl. Japp. Det är du faktiskt. Eller ni. Eller vad helst du nu vill vara.

Patti Smith i Gloria. En snodd refräng utan några omtvisningar av titelpersonens kön. "oh she looks so fine. Oh she looks so good. And I've got this crazy feeling that I'm gonna, ah-ha, make her mine". Bisexuellt? Kanske. Men det är inget man i förstone tänker på. Gloria kan lika gärna vara en förebild. Gloria kan lika gärna vara en chimär. Kärleken som "a sweet young thing". Könet spelar ingen roll. Och det är det som gör det här så bra: Innehåll i symbios med framförande. Även här stön, poser, androgynitet. Var det Patti som startade kvinnligt slipsmode? En uppblandning, i alla fall. Girls who are boys.

Jack White sjunger Dolly Partons Jolene och får nästan godkänt på icke-transformationen av raderna "I'm begging of you please don't take my man". Vi pratar alltså om en man med desperat blick och könsorganet alltför illa dolt i ett par tvåfärgade kroppsnära triåker. Förlåt, men hela uppenbarelsen utstrålar heterosexuell kärleksfrustration till fradgatuggandets gräns. Okej, Freddie Mercury-vibbarna finns där. Men det betyder inte att han är gay, och om han är gay, så betyder inte det att "please dont take my man" funkar bara för den sakens skull. Det gäller nämligen att visa det. Gestalta. Show not tell. Allt det där. Och det gör han inte hela vägen.
Men Jack White är så konstig att det funkar ändå. På ett eller annat, oförklarligt, sätt.

Anna Ternheim och här börjar det lukta bränt gummi. Vad jag tycker om hennes cover på Broder Daniel-låten Shoreline, eller ens vad jag tycker om låten i sig och bandet som skrivit den hör inte hit. "I'm not the boy I used to be" sjunger Anna inlevelselöst. Jaha? I mina ögon ser du ut som en liten, väldigt kvidande, flicka. Så varför inte ändra ordet boy till ordet girl när det har lika många stavelser och absolut ingen funktion för rimmandet i sammahanget? Upphovsrättsliga skäl? Lathet? Sexuell förvirring? Och det här har inget att göra med att hon inte tilltalar mig som artist. "Liiiv the båådi liiv the maajnd. " Ooh. Spännande. Att jag säkert får skit för det här: well I don't care.

Björn Rosenström. Och det här tar jag med bara som ett väldigt avskräckande exempel på när Stefan Sundström-genren gått för långt (egentligen gick den för långt redan i och med Stefan Sundström själv, men här har den alltså gått riktigt långt). Folk, fä och en och annan grillplatstrubadur bara måste sjunga med i låtar som "Vi är pojkarna som busar med flickornas små musar". Förutom en möjlig pluralform för mus i betydelsen något annat än ett skadedjur så tillför den här låten absolut inget mer än hjärndöda lyrics till fylleskrålet. Här pratar vi inte plastmuggsöl. Här pratar vi HB. Eller paraplydrinkar. Eventuellt även en fatölstunna á la "Har du hör t den förut?". Fyllan ska vara påtaglig. Röda näsor. Kissturer ut i skogen. Produktchefen i receptionistens knä. Och så vidare.
Och nu till genustvisten, vad, jag undrar vad, får tjejer ut av att sjunga som att de vore pojkarna som busar med musar? Önsketänkande? Skaffa en strap-on eller håll tyst om saken. Bli en cool butch á la L-Words "Ivan". Gör något. Men gör det med lite stil!!!
Inte med hjälp av Björn Rosenström. Robert Broberg och Eva Rydbergs misslyckade abort. Enough already!


Så där. Lite klarhet i girls and boys- träsket?





Nu till en gammal text...

...som jag skrev i somras:

Shane MacGowan från The Pogues, Live at Dolan's Warehouse, Limerick, Irland 2004-07-31.

- So, you wanna be a journalist, eh? Well, let's say that you'd enter this room right now, how would you describe the feeling in here?
- The feeling?
- Yeah.
- I'd say anticipation.
- Well yeah. Fucking true. People are waiting.

Shane MacGowan ska börja spela klockan nio. Det är fullt i den bakre delen av Dolan's pub, det som kallas The Warehouse och där jag inte blir av med en full irländare som presenterat sig som James. Alla är pratglada förresten, inte bara för att det här råkar vara Irland utan för att Shane, som spelat här en gång förut, närmast är en nationalhjälte. Jag har redan träffat en medelålders man från Donegal som bedyrat sin kärlek till den försupne ex-frontmannen till The Pogues. Och en ung kille från Shannon som såg Shane sist han var på Dolan's. Han berättar att Shane var så full att de måste rulla in honom i rullstol, och att han aldrig gör en spelning utan sin pint.

Allt eftersom väntan tilltar börjar rykten florera. Hur dåligt skick kommer Shane att befinna sig i när han kliver ut på scenen? Ska Pogues släppa en ny skiva nästa år? Kommer han att kunna stå upp? Och när kommer han egentligen?

Klockan 23:40 stapplar Shane ut på scenen, direkt utifrån med jackan på. Han visar fingret, skriker "Feck off" i micken och bandet river av kvällens första låt, If I should fall from grace with god, till publikens omättliga glädje och jubel. Kameror blixtrar. Folkmassan hoppar. Människor i alla åldrar skriker "We love you Shane!". Och Shane MacGowan ler sitt tandlösa leende och försöker sjunga. Det går inte bra.

Faktum är att folkmassans jubel och allsång är det som räddar konserten. Shane låtsas göra ett peacemärke och vänder sedan handen till ett irländskt fuck off. Mer punk än så blir det inte. Mer musik än så blir det inte. De ljud som kommer fram ur den här mannens strupe är en enda lång guttoral gröt. Om han mot alla odds inte är så pass alkoholiserad att han faktiskt minns texterna, så spelar det ingen roll. De hörs inte. Shanes ikonstatus är det enda som gör konserten sevärd. På microfonstativet sitter en pint fylld med vatten.

Det är när en ung kille vänder sig mot mig med lysande glädje i ansiktet och säger: Fucking great, yeah? som jag nickar och plötsligt inser: trots åren i London så älskar de här människorna Shane MacGowan. Han är den irländska själen personifierad. Han är deras. En nedsupen, skäggig, fet, intelligent men rebellisk kämpe som trots den fantastiska abstinens han måste ha när han står på scenen klämmer fram illmariga leenden mellan varven. Ja det låter för jävligt. Men vem bryr sig? Det är ju världens bästa låtar! Feck off!

Efter två extranummer kliver bandet av scenen. De har då levererat klassiker som Boys from the County Hell, Dark Streets of London, A pair of Brown eyes, The old main drag och inte minst Dirty old town, allt i speedade melodier från kompbandet, Shanes tandlösa tuggande och publikens allsång.

Jag förstår fortfarande inte hur Shane klarat sig på bara pints på vatten hela kvällen.

Svaret får jag dagen därpå när jag berättar för irländska Suzan att jag sett Shane på Dolan's kvällen innan.

- Oh god, Shane Mac Gowan. He's an alcoholic if I ever saw one. That man drinks pints of vodka you know.







First we take Manhattan

Jag tog bort allt gammalt skräp. Jag ska skärpa mig. Från och med nu ska bloggen bli bättre. Skarpare. Roligare. Seriösare. Mer läsvärd.

Jag tänker till och med anstränga mig lite.

Med bar överkropp på kontoret

Jag måste lära mig att länka till bloggar, så att ni alla kan läsa även lyxunges blogg. Som är mycket roligare än min, med ämnen som "Svenne Hedlund var först med bling-bling".

Nu till ett par samtidskommentarer, för att färdas bort från Svenne Hedlunds glada 60-tal.

Först:

Saunabelt. Jag vet att lyxunge redan skrivit om det här (för er som nu läser hans blogg) men herregud. "Not sold in stores yet cause its a piece of crap" för att citera Pablo Francisco. TV-shops senaste uppfinning. Och jag tycker att det är så fascinerande. Inte för att det inte fungerar, för det vet väl alla att det inte gör. Men för att TV-shop är helt vansinniga i sin iver att få saker som inte är normala att verka normala. "Använd bältet hemma, på jobbet..." På jobbet? Och så bild på en man som sitter i en läderstol vid ett skrivbord, i bar överkropp och med ett pulserande saunabelt på magen. Affärsmöte, någon? Casual friday? Nu får de ändå ge sig.

Sedan:

H&M:s sommarimage. H&M - Sveriges antagligen bäst säljande klädafför försöker varje sommar sälja på samma ideal. Visst, blommorna på shortsen ändras, och de horribla knytskjortorna också. Men hon är alltid där, antagligen inte samma hon varje år men samma image: Kvinna. Långt hår. Ett somrigt motljus. En lätt motvind som får henne att kisa under J-LO glasögonen. För sådana har hon alltid. Brunbränd. Håret är alltid blond, mörkblont eller ljusbrunt. Hon har på sig en bikini. En sjal knuten runt midjan. Sandaler. Och något virkat, gärna i vitt för att kontrastera den bruna huden.
J-LO-solglasögonen, eller pilotglasögonen, kan eventuellt också vara fastsatta på väskan. Den som är virkad.
Och överallt kliver kvinnor in i butiken och tänker: Jag vill också vara sådär sublimt sommarläcker, brunbränd, mjuk och tuff på samma gång. Jag vill också ha pilotglasögon som blänker i kvällsljuset. Jag vill också ha något virkat. Och flipflops... så härligt spartant. Som att jag är rik men inte visar det. Jag vill åka till stranden med mina vänner i en gammal folka som också gör sig så fint i kvällsljus. Precis som i reklamen.
Och grattis, alla modeller. Det funkar för er. Men resten av kvinnligheten gör sin debut i den svenska sommaren i morotsfärgad, kladdig brun-utan-sol med synliga kanter i halsen, vita piratbyxor med smutsfläckar och svart string under, som inte bara lyser igenom utan faktiskt sticker upp där bak, trasiga flip-flops som ingen människa ser vettig ut i och ett par alldeles för stora solglasögon som får personen att se mer ut som en fluga än som Jenni from the block.

Samma sak varje år.


Och till sist:

Vädret. Denna ständigt nötta kvarnsten. Det ser alltid fint ut inifrån. Men när man går ut är det kallt. Såvida jag inte glömt att ha på mig solskyddskräm (min hud är nämligen überkänslig för solen). Då är det stekhett. När jag ska gå in och hämta krämen funkar hissen naturligtvis inte så jag får gå upp till tredje våningen. När jag kommer ut igen är det molnigt.
Ibland känns det som att det bara är jag som har ett moln över mig, som följer mig vart jag går. Det betyder inte att jag är bitter eller butter. Det betyder bara att vädret verkar jävlas med just mig.