Cat from outer space

Ser inte Kosmos lite ut som en alien med öronen tillbakadragna? Det lustiga är att han finner sig i det.

Man kan göra i stort sett vad man vill med honom, han finner sig alltid efter en stund. Först kanske han försöker krumbukta eller sprattla men sen blir han loj... som om han inte orkar bråka mer. Eller så spelar han död.

Att ha katt har sina sidor. Det finns de bra sidorna, när Kosmos kryper upp i sängen på nätterna. När han är go och kelig. Och när han blir glad när man kommer hem. Det är roligt att se på honom när han leker och sprattlar med benen helt i otakt. Och sen finns det de negativa sidorna.

Som när han får för sig att han inte vill ha sin vanliga mat utan något annat ur kylskåpet. Problemet är att det inte finns något kattvänligt i kylskåpet. Då kontrar han med att jama tills det börjar låta som ylanden. Han kan hålla på hur länge som helst. Sen sätter han sig och tigger vid matbordet och spelar utsvulten, fast skålarna i köket dignar av Eukanubas chicken and liver. Förr i världen fick katterna minsann äta det som bjöds. Gamla rester eller egenhändigt fångade råttor. Kosmos skulle aldrig kunna fånga en råtta.

Han är helt enkelt för lat. Han orkar knappt leka på egen hand. Istället ska man leka med honom, kasta bollar över golvet som han ska jaga fatt. Eller hålla en snodd eller snöre ovanför hans huvud när han ligger på rygg. Då kan han eventuellt orka sträcka upp tassarna lite.

I dag har han faktiskt hållt igång riktigt bra. Han började dagen med att helt på eget bevåg jaga en boll runt lägenheten. Sen har han lekt med fjäderpinnen. Med en gummisnodd. Med ett snöre. Och mellan det galopperat runt i lägenheten. Men vi tog en tupplur vid fyratiden. Då snarkade han vid mina fötter.

Och nu har han krypit upp på sin kudde och somnat igen.

Bruksperspektiv, bruksperspektiv...

Så här är det.

Man börjar fundera på att skriva en text. Elller så får man hem en bok i brevlådan. Idéerna och tankarna är till en början ganska vida och ännu lite osäkra. Ett par bestämda tankar brukar ändå hänga med ändå från början.

Ett textskelett skrivs. Det viktigaste i omdömet eller handlingen. Strukturen. Dispositionen. Sedan jobbar man med att fylla ut språket och ta bort vissa saker och tillföra andra. En recension ska ligga på runt 2000 tecken. Det innebär att inga onödiga kringelkrokar får plats. Det sker alltså en skarp redigering av vad som får komma med, bara det viktigaste samtidigt som texten måste ha en tydlig röd tråd. När det är klart blir språket genomgånget igen, onödiga småord plockas bort och kanske får några levandegörande ord plats istället. Avståndet mellan dig och texten är, trots att du försöker vara kritisk och syna varje ord, väldigt litet. Det är ju din text.

Sedan publiceras texten. Så här kan det se ut Text.
Och då har någon, förmodligen en redigerare, redigerat texten ytterligare. Ibland saknas hela meningar, ibland halva. Ibland bara ett ord.

Eller så publicerar man en novell på ett community. Och den enda som läser är 16 år och skriver att "allt var bra men det var svårt att förstå det där om dagboken på slutet" och det finns ingen dagbok med i texten, varken på slutet eller någon annanstans, och man funderar på vad hon menar tills tanken infinner sig att hon måste mena kalender. Men kalendern var ju inte alls där i betydelsen dagbok eller filofax eller vad hon nu menar.

Då kommer det in. Bruksperspektivet. Det som alltid nämns när någon ska föreläsa om skrivande och textpublicering. "Ni måste ha ett bruksperspektiv på texten. Det viktiga är vad texten ska användas till och hur den gör sig bäst i det sammanhanget. Om någon redigerar bort hälften så är det för att den ska få plats. Om man inte förstår det blir man aldrig någon bra skribent".

Så jag borde kanske ändra ordet kalender till väggkalender för att min 16-åriga läsare ska förstå. Men jag tänker "herregud, hur kan man inte förstå det av sammanhanget". Och jag ska tycka att det är helt okej när min recension kapats och stympats. Jag sväljer tre gånger och tänker bruksperspektiv, bruksperspektiv, samtidigt som jag jämför originaltexten med dess kortväxta kusin.

Det är bara att inse. Skjut texten så långt ifrån du bara kan. Sätt den i ett sammanhang, en funktion. Fungerar den inte? Redigera.

Samtidigt misstänker jag att det inte är någon som tjatar om bruksperspektiv i närheten av Jan Myrdal.

Back to cold mountain

Då var det dags igen.

Halsen har svullnat igen. Jag är röd på ögonvitorna. Och har liksom... ont i hela kroppen.

För två år sedan jobbade jag som städerska fyra timmar om dagen och pluggade halvtid. Varannan vecka jobbade jag måndag till fredag veckan efter, tolv dagar i sträck. Sedan var jag ledig två dagar. Bakteriespridningen på stället (IKEA) måste ha varit enorm och dessutom hade jag alltså liten tid till vila. Men jag var aldrig sjuk. Aldrig förkyld eller febrig. Till min egen förtret var jag pigg och kry varje morgon, redo att släppas ned i städinfernot.

Jag hade en teori om att det var alla bakterier som gjorde mig immun. Det måste ju vimla av förkylningsvirus kring papperskorgarna.

Det var också det jag såg som den enda fördelen när jag skulle städjobba i somras. Att jag skulle bli immun. Och där sprack den teorin. För ni som har följt bloggen vet att jag var sjuk halva sommaren i förkylning, halsont, feber och allmän utmattning.

Efter det tänkte jag att nu måste det ju dröja innan jag åker på något igen. Förra veckan började några i klassen klaga på halsont. Och nu är det alltså min tur. Vad är då felet?

Inte dåligt immunförsvar, tydligen. Läkaren har berättat att dåligt immunförsvar yttrar sig genom att man visserligen är mottaglig för sjukdomar, men man får också mycket värre symptom än alla andra. Det har jag ju inte.

Det kanske är för att jag är lång som virusen träffar mig. De stoppas i sin framfart i luften och sugs in med andningen.

Eller så kan det bero på att hyresvärden inte slagit på värmen i lägenheten och att det är svinkallt varje morgon och kväll.

Men nu blir det ändring. Jag har varit duktig och skrivit torsdagens inlämningsuppgift redan i helgen och är därför ledig till måndag. De kommande dagarna kommer att spenderas i en lägenhet med ett mobilt pälselement som alltid är påslaget. Så får vi hoppas att värmen är påslagen när jag kommer tillbaka.

Priset man får betala del II

Jag bestämde mig för att åka och titta på cykeln. Eftersom mannen verkade vara så kinkig på tider och jag var osäker på var han bodde exakt så bestämde jag mig för att bara åka dit och ringa på. Först cyklade jag till ICA och tog ut pengar och lämnade cykeln där. Till fots begav jag mig för att leta på mannens lägenhet.

Det tog en stund att hitta dit. Jag stod utanför huset och funderade ett tag om jag skulle ringa innan jag gick upp, men bestämde mig för att bara gå dit och ringa på. Det stod en militärcykeln utanför porten som jag antar var den som skulle säljas. Den såg fin ut. Mannen bodde på två trappor och hans ringklocka fungerade inte, så jag knackade hårt på dörren två gånger. Ingen öppnade. Jag knackade igen och tyckte mig höra ljud därinne, men ingen öppnade nu heller. Jag stod kvar en stund innan jag gick.

När jag kommit ut ringde jag men ingen svarade. Jag gick bort till ICA för att hämta min cykel. Kanske hade han gått ut och handlat en sväng. Ett gäng a-lagare satt på en bänk och delade en flaska explorer. Kanske var han där.

Jag hämtade min cykel och beslutade mig för att försöka en sista gång, så jag cyklade till adressen och ringde utanför huset. Efter några signaler svarade det.

- Ööh hej!
- Hej, det var jag som ville komma och titta på en cykel...
- Ööh hej det är (namn)!
- Ja det var jag som ville komma och titta på en cykel igen.
- Hela dan har jag väntat. Kvällen, sa vi väl?

Han sluddrade betänkligt och sedan körde salvan igång.

-Jag undrar vem som har hand om ungdomarna. Här bestämmer man nånting. Det kan inte vara jag som måste se efter allt. Och det ska du veta, att jag kanske låter arg... och det är jag! Vem ska se efter ungdomarna? Kan du tala om det för mig?

Och ungefär där beslutade jag mig för att Axel får sköta sina cykelaffärer på egen hand. Jag slog av telefonen och åkte hem. Och kände mig mycket tacksam över att jag inte tvingats konfronteras med cykelnasarens finlandssvenska fyllesvada öga mot öga.

Priset man får betala

Jag har hittat en potentiellt bra och billig cykel. Inte till mig utan till Axel, som han kan färdas med när han hälsar på hos mig i Umeå. Lappen satt på ICA:s anslagstavla och såg ungdomligt skriven ut med rosa tuschpenna. Militärcykel, 300:-.

Därför blev jag lite förvånad att mannen som svarade i telefonen lät mer som 40 än 20. Han bröt lite på finska och lät, inte för att det har någon egentlig anknytning till den första satsen i den här meningen, lite lätt berusad.

Jorå, det var han som hade cykeln. Vilken ville jag ha, damcykeln eller? Jaså, militärcykeln? Den kostar 300. Han sa det ordentligt. Tre hundra kronor. I mina öron lät det billigt så jag frågade om den fungerade som den skulle.

- Ja, jag säljer inga trasiga cyklar! utbrast han indignerat. Trasiga cyklar kasserar jag!

Det verkade alltså vara en cykelnasare i lite större format jag kommit i kontakt med. Kvar stod dock fortfarande frågan varför cykeln var så billig. Jag gör det inte för helt omöjligt att han själv kanske kommit över den... billigt. Eller gratis.

Jag frågade vilken tid det kunde tänka sig att man kunde få komma och titta på cykeln och han sa att när som helst går bra.

- Fast jag håller inga grejer. Det är först till kvarn som gäller.
- Går det bra att komma mot kvällen?
- Kvällen? När då?
- Vid sju kanske?

Själv tycker jag att sju är en ganska lagom tid för affärsuppgörelser av det här slaget. Båda parter är hemma från jobb eller skola och har precis ätit middag. Man kan cykla hem varan i en inte alltför mörk skymning och om bromsarna inte skulle fungera finns det fortfarande kvällspromenerande människor ute som kan ringa efter ambulans. Den finske mannen verkade dock vara av annan åsikt.

- Sju?!!! skrek han i luren och mumlade förtvivlat. Herregud, jag är ju bortbjuden i kväll!

Nog kunde jag flytta tillbaks min tidsgräns ganska mycket men samtidigt hade jag ingen lust att åka dit på stört. Jag frågade vilken tid han skulle bort, så kanske jag kunde komma innan.

- Jag är bortbjuden hela kvällen! utbrast han förfärad och presenterade sedan en möjlighet. Men det är klart, jag ska ju bara två gator bort. Om du kommer sju och inte en minut senare så nog kan jag springa över från bjudningen och sälja cykeln till dig.

Jag såg scenariot framför mig. "Bjudning" betydde med stor sannolikhet att alkohol var inblandat. Eftersom finnen redan nu lät lite oredig och eftersom kväll i hans uppfattning var något som verkade starta långt före klockan sju, kan man anta att han vid sjutiden inte kommer att vara speciellt nykter. Den onyktre cykelnasande finnen ska alltså ta sig från vännens "bjudning" två gator bort, prick klockan sju, hem till sig för att sälja en cykel. Säkert blir det tre kisspauser på vägen och en sväng in i köksskåpen för att leta mer dricka och inte helt osannolikt hänger en polare också med och förgyller situationen ytterligare. Jag ruckade på min tid.

- Det kan hända att jag kommer i från tidigare. Har du någon mobiltelefon du kan bli nådd på?
- Nej! Nu lät han upprörd igen. Jag har en telefon, men jag har låst den. Jag måste ner till Telia och låsa upp den.

Vi har alltså en man, runt 40, som bor i en lägenhet på Umeås största studentområde, säljer cyklar billigt, är hemma om dagarna och har svårigheter att ta sig ner på stan för att låsa upp en mobiltelefon. Han låter påverkad.

Vi har också en cykel för det skamlösa priset av 300 kronor.

Jag lovade finnen att höra av mig igen med en ny tid. I själva verket behövde jag fundera på om jag vågar gå dit. Men nog är det värt att gå dit och titta.

Frågan är bara om han kommer ihåg mig.

Kompis från förr

Jag såg just en ny bild på internet av en gammal klasskompis. En person från tiden då vi byggde träjärnvägar genom lekis till när vi lekte Fångarna på fortet och nervöst väntade på högstadiet. Många år sedan. Och bilden var så absurd.

För ögonen var precis samma men näsan var större och pannan var längre och kinderna bredare och öronen mycket större. Och personen som brukade studsa runt och obekymrat hoppa höjdhopp eller klättra i repen eller spela landhockey såg nu så allvarlig ut. Man kunde nästan skönja rynkor i ansiktet. Det var som om minnesbilden importerats i Photoshop där någon lekt med utsmetningsverktygen, gjort vissa detaljer större och behållt andra som förut. Eller som om livet självt inneburit så stor gravitationskraft och påverkan att ansiktet tyngts ner, omformats och blivit sorgsnare. Och det här var ju ändå bara en enda person.

Jag började undra hur alla andra ser ut. Jag vet att någon gått upp i vikt, någon annan gått ner och några fått barn. Det, om något, måste ju kännas än mer absurdt än några förändrade anletsdrag. Att se en klasskompis som nyss sprang runt med en dockvagn på utegården på lekis faktiskt ha en riktig barnvagn, riktiga barn och riktigt ansvar. Vi brukade bygga träjärnvägar. Det var alltid heldagsprojekt som skulle byggas runt hela lekis. Jag tror aldrig vi hann leka med några tåg, för när bygget började närma sig sitt slut var dagen också slut och det var dags att plocka ihop bitarna.

Nu kanske de gör det med sina barn.

Och finns det något jobbigare än att träffa en person för första gången på flera år och behöva sammanfatta sitt liv på fem minuter. Såvida man inte lyckats bli miljonär känns ens åstadkommanden alldeles för få, vaga och ofta onödiga när man ska ut med dem i luften. "Ja jag pluggar... nej jag har inte blivit någonting än... ja jag vet inte... nej jag vet inte... nej precis, vi får se."

Nåväl. Jag antar att det snart är dags för klassträff. Om något eller några år kanske. Det kommer bli en hel orgie i förvandlade ansikten, "vad har du gjort sen vi slutade skolan" och barnprat. Och jag kommer nog gå, för jag vill veta vart alla tagit vägen.

Men när det blir dags för vågens efterdyning med "vi kan väl ses och fika" och "ni kan väl komma hem till mig och kolla på lille Fabian" kommer jag att vara long gone.

Mitt behov av att möta upp med historien är nämligen försvinnande litet. Även om jag kan erkänna att det dyker upp någon gång ibland. Till exempel i form av en bild.

Tillfälligt inhopp

Jag är i Piteå över helgen. Alltså kan jag blogga. Jag tar tillfället i akt, helt enkelt.

Jag håller på att skriva en krönika som jag tänkte skicka som textprov till FK med förhoppning om att få bli krönikör. Jag vet inte ens om de behöver någon krönikör, men jag blev tillfrågad för två år sedan när jag började med recensionsskrivandet. Kanske står erbjudandet kvar. Jag tänkte i alla fall försöka.

Och jag saknar friheten i bloggen. Här slipper jag tänka på läsarskaran. Jag kan skriva ordet "galore" hur många gånger jag vill för det är världens bästa ord men jag tvivlar på att dalarnas alla kärnfamiljer vet vad det betyder. Och jag kan skriva att jeans har "turkränder" och alla vet att jag menar alltför tydliga vita blekningar på låren som av någon anledning folk från Turkiet gärna har men jag menar ju inget illa med det... i en tidning däremot skulle det censureras för att vara nedsättande.

Så vad skriver jag om då? Jag har tre krönikor klara. En om ensamhet och Tom Waits. En om språkmaterialism och andra luddiga uttryck. Och en om konst, litteratur och musik och varför folk tror sig kunna bedöma människor utifrån de två sistnämnda men inte det första.

Och det känns läskigt för jag har ingen aning om hur jag står mig som krönikör. Jag har under veckan anklagat mig själv för att vara allt mellan för tråkig, för skojfrisk, för personlig, för opersonlig, för ytlig, för djuptgående och så vidare. Nu sitter jag och funderar på om jag inte har för få konkreta exempel med. Samtidigt vill jag inte att texten ska bli pladdrig. Skrivarkursledare säger alltid att en personlig stil är något som "växer fram". Så *** heller. Det är något som bankas fram. Som tvekas fram. Som kastas fram. Med risk för att låta som Ingmar Bergman så är det en väldigt jobbig process. Särskilt när man är så ambivalent som jag.

Och sedan finns det vissa personer som är så stilsäkra och gör att jag bara tänker "nä men nu ger jag upp och omskolar mig till dagisfröken" när jag läser. Som gör att jag nästan sliter av mig håret för att inte jag kom på den formuleringen.

Som tur är (?) blir jag motiverad av det också och går in i en andra andning där jag kan avstå både mat, vatten och andra primala behov för att få en text bra. Jag blir väldigt intensiv, helt enkelt.

Och nu hoppas jag att jag kan få publicera mina texter så att de inte bara ligger och skräpar när jag lagt ner så mycken kraft på dem. Håll tummarna.

Paus

Jag är nyinflyttad Umebo och blogggen ligger i dvala tills jag hittat en läsare till min iBook som gör att Blogger fungerar. Som det är nu kan jag inte redigera text, klistra in länkar, bilder, och så vidare.

Alternativet är att jag börjar blogga någon annanstans. Om någon vet något bra ställe får ni gärna tipsa. Annars är det väl bye, bye for now.

Roligt att så många har läst.