Tillfälligt inhopp

Jag är i Piteå över helgen. Alltså kan jag blogga. Jag tar tillfället i akt, helt enkelt.

Jag håller på att skriva en krönika som jag tänkte skicka som textprov till FK med förhoppning om att få bli krönikör. Jag vet inte ens om de behöver någon krönikör, men jag blev tillfrågad för två år sedan när jag började med recensionsskrivandet. Kanske står erbjudandet kvar. Jag tänkte i alla fall försöka.

Och jag saknar friheten i bloggen. Här slipper jag tänka på läsarskaran. Jag kan skriva ordet "galore" hur många gånger jag vill för det är världens bästa ord men jag tvivlar på att dalarnas alla kärnfamiljer vet vad det betyder. Och jag kan skriva att jeans har "turkränder" och alla vet att jag menar alltför tydliga vita blekningar på låren som av någon anledning folk från Turkiet gärna har men jag menar ju inget illa med det... i en tidning däremot skulle det censureras för att vara nedsättande.

Så vad skriver jag om då? Jag har tre krönikor klara. En om ensamhet och Tom Waits. En om språkmaterialism och andra luddiga uttryck. Och en om konst, litteratur och musik och varför folk tror sig kunna bedöma människor utifrån de två sistnämnda men inte det första.

Och det känns läskigt för jag har ingen aning om hur jag står mig som krönikör. Jag har under veckan anklagat mig själv för att vara allt mellan för tråkig, för skojfrisk, för personlig, för opersonlig, för ytlig, för djuptgående och så vidare. Nu sitter jag och funderar på om jag inte har för få konkreta exempel med. Samtidigt vill jag inte att texten ska bli pladdrig. Skrivarkursledare säger alltid att en personlig stil är något som "växer fram". Så *** heller. Det är något som bankas fram. Som tvekas fram. Som kastas fram. Med risk för att låta som Ingmar Bergman så är det en väldigt jobbig process. Särskilt när man är så ambivalent som jag.

Och sedan finns det vissa personer som är så stilsäkra och gör att jag bara tänker "nä men nu ger jag upp och omskolar mig till dagisfröken" när jag läser. Som gör att jag nästan sliter av mig håret för att inte jag kom på den formuleringen.

Som tur är (?) blir jag motiverad av det också och går in i en andra andning där jag kan avstå både mat, vatten och andra primala behov för att få en text bra. Jag blir väldigt intensiv, helt enkelt.

Och nu hoppas jag att jag kan få publicera mina texter så att de inte bara ligger och skräpar när jag lagt ner så mycken kraft på dem. Håll tummarna.