Telefoni

Igår var det måndag. Jag var sjuk i helgen i omständigheter vi inte behöver gå in på här, vi kan bara konstatera att jag var sjuk. Jag har tänkt ta veckan till att ladda upp inför skolstarten och få lite saker gjorda. Och kanske känna att jag får vara lite ledig också.

06:40 ringde min chef.

Om jag hade gått med på att vara vikarie den här veckan hade det varit ok.
Om hon hade upplyst mig innan om att jag kunde bli inkallad på morgonen.
Om vi hade bestämt något, men jag har inte hört av henne sedan i onsdags då hon tvingade mig att åka och städa trappor.

Jag svarade inte och stängde av telefonen. Sedan kunde jag inte somna om ordentligt. Jag kände mig terroriserad. Jag drömde att hon ringde mig gång på gång, log med de där smala läpparna och de där smala ögonen, och att hon åkte och letade upp mig i sin lilla tantbil.

Eftersom jag redan hade terror i kroppen när jag vaknade tänkte jag att det var en bra dag att ta itu med CSN. CSN som, sist jag ringde, sa att jag skulle få ett besked om mitt studiemedels vara eller icke vara förra måndagen eller senast tisdagen.

Jag fick efter 11 minuter prata med en tjej som försökte få tag på min handläggare, men min handläggare var ute. Jag tror att min handläggare åkt till Aruba några veckor och skiter i mig. Jag vet inte vem som är min handläggare men jag vill bra gärna ha en annan. Nåväl.

Handläggaren var inte inne just då men telefontjejen skulle skicka ett mail till handläggaren och be personen i fråga ringa mig under dagen.

Så jag väntade.

Och väntade.

Det blev natt och det blev tidig morgon och det blev förmiddag och klockan blev strax innan 11 och då ringde "skyddat nummer" och jag flög upp ur sängen och tänkte att det måste ju bara vara CSN.

Tio minuter senare stod jag med telefonen i handen, fortfarande utan att ha pratat med CSN men däremot hade jag lovat att städa 10 höghus i morgon.

"Tror du att du skulle kunna orka kanske för Carola var uppe och jobbade hela natten med ett golv och..."

Ja. Ja. Ja.

Anställ fler personer, gammelgädda. Sedan informerade jag henne för femte gången om att jag flyttar i helgen och då lät hon som att vitala organ skulle ryckas ifrån henne.

"Oj, oj, ja vi får väl klara oss bäst vi kan. Hur det nu ska gå."

Ja. Hur det nu ska gå. Inte är det mitt problem.