Dystopier

Jag är inne på femte veckans förkylning nu. Förkylning är aldrig roligt men det slutade vara acceptabelt efter andra veckan. Och så har jag feber. Nästan varje kväll stiger temperaturen och termometern börjar pipa korta, snabba "du har feber" - pip.

Det har pågått ungefär tre veckor.

Jag har hosta också. Och så har jag svårt att äta, aptiten är liksom borta. Det slutar med att jag inte kan sova om nätterna för att jag är så hungrig, men om jag lagar mat får jag ändå inte ned mer än några tuggor.

Det jobbigaste är ändå att jag är så trött och att det värker i alla muskler. Och att jag vaknar pigg på morgnarna och när min chef ringer kan jag inte säga nej. Igår hade jag 38C i kroppstemperatur. I morse 35,4C. Hon har ringt och tjatat om att jag måste städa klart alla trappor i dag. Det är bara att göra det.

Vårdcentralen säger att det är virus. Jag ringde dem i dag och fick inte komma dit. Det är bra att de har kunnig expertis som kan avgöra sådant på telefon. Min läkare som jag var hos i onsdags har fortfarande inte återkommit med provsvaren som han lovade att höra av sig med samma dag.

Men kvinnan i telefonen rådde mig att vila.

Jag känner mig så efter.

Augusti är min bästa månad. Det är soligt men ändå lagom kyligt i luften. Jag brukar komma igång att träna och känna mig peppad inför hösten. Nu känner jag mig bara otroligt less och frustrerad. Och det här har gjort att jag inte på långa vägar kunnat jobba lika mycket som jag hoppats på.

Och så CSN-kvinnan som jag fick tag på som sa att mitt ärende skulle behandlas måndag eller senast tisdag den här veckan. Jag har fortfarande inte fått något brev, ingen uppdaterad info på min personliga sida och inget svar på det mail jag skickade för över en vecka sedan.

Jag undrar hur man ska bete sig för att få några svar. Snart blir jag också en sådan där människa som ringer och gormar eller våldgästar utan inbokad tid. Om jag orkar.