Mellan två jobb

I dag blev jag erbjuden jobb. Två gånger.

Första gången var det min hetsiga chef på städfirman som i samtalet mellan det då hon ringde för att klaga om den trasiga bilen och fråga om jag kunde jobba i dag och det då hon ville kasta skuld på mig om bilen och fråga om jag kunde jobba mer i veckan, ringde och lät trevlig (jo, hon kan det också) och sa:

- Du ska veta att alla har varit så nöjda med dig i sommar, jag har bara hört bra saker.
Jag sa att det var roligt och då kom det:
- Hur blir det för dig till hösten?

Synd att jag ska flytta till Umeå. Hoppades jag. Men städfirman har en filial där också. Jag får jobba extra om jag vill. Jag sa att jag skulle tänka på saken.

Och jag kommer att tänka tills CSN bestämt sig för att inte ge mig några pengar och jag har sålt alla mina böcker på tradera och jag har sökt alla andra jobb och fått avslag och det börjar regna in i mina sista skor.

Så gärna vill jag göra det. Det kan ju tyckas att det är en bra extrainkomst att städa på kvällarna men åh, jag har gjort det så himla mycket. Det är alltid tänkt som en bra grej men blir alltid till ett mörkt hot som lurar i vardagen, ett nedsläckt kontor att åka till när man kommit hem från skolan och just ätit, ett kallt tåg som väntar i djupsnön på att någon ska tömma soporna och borsta alla säten, ett telefonsamtal dagen efter för att tala om att det har kommit klagomål från kontoret, det var kafferingar på ett bord i konferensrummet.

Det är så lätt att tacka ja. Och det är så lätt att fastna. Jag minns inte ens hur många gånger jag tänkt att, nej, jag ska aldrig mer städa.

Och sedan tänkt att: Äsch. Det är ju i alla fall pengar. Det får gå över sommaren/ hösten/ vintern/ våren.

Att jobba extra som städerska innebär att man alltid har en negativ sak som drar ner vardagen. Vad heltid innebär kan ni själva lista ut.

Så till dagens nästa jobberbjudande.

Jag höll just på att sopa undan vatten och svarta, lurviga grejer efter en översvämning i avloppet i städföretagets tvättstuga när personalchefen på tidningen ringde. Av sunt förnuft vet jag att det är slut på mitt vikarierande nu eftersom alla ordinarie reportrar kommit tillbaka. Jag blev inte förvånad när hon sa det. Sedan frågade hon om min tidrapport. Jag blev nervös, i vanlig ordning. Chefer som ringer för att fråga om tidrapporter har alltid ont uppsåt.

- Du har jobbat några lördagar här och skrivit in sex timmar. Tog det verkligen sex timmar?
- Jag vet inte, det kanske...
- För det brukar ta längre tid.
- Jaha. Jo, jag är ganska säker på att jag jobbat sex timmar.
- Är du säker på det? Det tog inte lite mer tid någon annan gång? För då kan vi ändra.
- Nej, jag skyndade mig lite för att hinna för vi hade ju sagt sex timmar innan...
-... jo men det är ju bara en måttstock så att man har något att hålla sig efter.

Hon frågade igen och jag stod fast vid mina sex timmar. Det märktes att hon tyckte jag var lustig. Hon vet att jag städar också och har en rätt skral inkomst och säkert behöver pengarna, men jag tror inte hon inser skillnaden mellan dessa båda världar.

På ett jobb förväntas jag städa 40 trappuppgångar på sex timmar och dessutom hinna åka emellan alla ställen och sköta tvätten. Tar det längre tid blir jag ifrågasatt. Och på det andra jobbet är sex timmar tydligen en snäv tid för att åka bil ett par mil och titta på lite saker och skriva 4000 tecken och fyra bildtexter. Då är jag plötsligt snabb.

Och jag insåg så tydligt att snart måste jag hoppa. Jag måste ta mig från det ena till det andra för jag får, får, får inte bli kvar. Så gav hon mig en chans. Jag måste bara säga att det är roligt med den här personalchefen som var så skeptisk min första vecka på tidningen, som sa att vi får se hur det blir om du får stanna, och hur hon sedan ändrat sig och satt mig på vikarielistan och frågar om jag verkligen behöver gå en utbildning.

Hon uppmanade mig att kontakta kulturredaktören för att fråga om jag får frilansa i höst. Tre gånger sa hon det.

Jag antar att min inre bild av att de bara låtit mig jobba där som någon slags skuldkompensation för att de utnyttjade mig så mycket när jag hade obetald praktik föll ihop där någonstans. Det verkar som att hon vill hålla kvar mig på tidningen. Jag börjar undra om det där med tidrapporten bara var ett svepskäl för att uppmana mig att kontakta kulturredaktören. Jaja. Damn. Roligt.

Hoppas jag får en egen kolumn ;)