Världens fattigaste land

Jag läser om svältkatastrofen i Afrika i aftonbladet. "Niger är världens näst fattigaste land" står det. Vilket får mig att undra vilket som är världens fattigaste land efter samma skala.

Googlar och får en del bud. Afghanistan kommer upp mest. Rwanda. Sierra Leone. Somalia. Bangladesh.

Det är kanske Afghanistan ändå.

Men det finns ändå massa fattiga länder.

Och jag kan bli så arg när sextioåriga gubbar eller vilka det nu månde vara mässar om att "Välfärden är på väg utför!" och att allt är åt helvete och liknanade i Sverige. Jag förstår att alla måste leva efter sina villkor och göra det bästa inom dem. Men ibland kanske det skulle räcka med att öppna ögonen lite mer för hur andra har det.

Förra sommaren läste jag Frank McCourts böcker Angelas Ashes och 'tis (vilket passade bra eftersom de utspelar sig i Limerick där jag var). Frank McCourt hade en väldigt fattig barndom och hans pappa var en riktig slarver som när han väl lyckades tjäna ihop lite pengar spenderade dem på puben. Med våra mått mätt var det misär, riktig misär. Ändå var det inte så illa som det är i Afrika nu. I alla fall. I den andra boken kommer Frank till USA och hankar sig fram där. Sakta men succesivt får han det bättre. Hans mamma kommer också dit till slut och här är det konstiga: hon som är van vid mycket enkla förhållanden börjar plötsligt klaga på allt. Teet smakar fel och muffinsen är för söt och det är för långt att gå... och så vidare.

Någonstans där formuleras tanken: I min barndom i Limerick hade vi inte mycket. Folk var skitiga och utan tänder och det söps kanske för mycket. Men vi lekte alltid tillsammans och vi hade roligt. På riktigt.

Som vanligt blir känslor starkade om man har upplevt motsatsen. Stor hunger och hårda tider ger stor glädje över att få mat. Och större tacksamhet när livet är bättre överlag.

Det är sådan fixering vid pengar nuförtiden. Ja, folk svälter i vissa Afrikanska länder. Men i andra fattiga länder kanske det finns människor som är mycket lyckligare än vilken Cribs-intervjuad som helst.

För det matas ständigt på TV om vem som har flest bilar och vem som vunnit mest pengar och vad Paris Hiltons väska i krokodilskinn kostade. Det är aldrig program om människor som är nöjda med det de har och har lyckats hitta balans i livet. Sådant vore ju för tråkigt att se - när vi kan få veta vad Britneys personliga tränare tar i timmen.

Bortsett från svältländerna, för det är inte det jag menar nu.

Men fattiga länder. Vi antar automatiskt att det är vi som har något de vill ha. När utbytet kanske borde gå åt båda hållen. Jag tror t.ex. att de flesta i Afghanistan är bättre på att uppskatta livet än Knut, 67. Ni vet, den där gubben som alltid skriver insändare om att cykeltrafikanter är vådliga och att mellanmjölken blivit för dyr. Under signaturen En som aldrig klagit förr.