How old are you now, anyway

Ju mer jag jobbar på tidningen desto mer får jag formulerat för mig själv att jag vill vara på kulturen. Visst, jag gillar allmänreportage. Vissa av dem. När man får en nyhet som hamnar på förstasidan. När det händer intressanta saker. När man får komma in på ställen och se saker man aldrig skulle fått chansen att se annars. Och när man får skriva om nöje.

Jag har jobbat en och en halv dag och använt ordet älgbajs i en text och slöjdad kanot i en annan. Jag har varit på världens tråkigaste släktträff - med en släkt som inte ens var min egen utan en för mig helt okänd familj som kom från samma ställe som den stackars fotografen som blev översköljd med frågor om flicknamn och skola.

Det är barn som bygger egna utemöbler på skolor. Det är hemvändardagar. Det är barnens dag. Sågens dag. Det är människor som bjuder till presskonferenser och slänger en pappersbunt på 50-sidor i ens knä där det står samma sak som de presenterar på overheaden: Företagets utveckling, struktur och ambitioner.

En sak får man dock tampas med vilken sektion man än skriver för.

De jobbiga människorna.

De som sätter sikte så fort de ser bilen och kommer stövlande för att klaga på någon felaktighet i ett reportage som någon annan skrivit, för att sedan understryka hur länge de haft tidningen, alternativt att de skrivit insändare i många år, alternativt att de känner någon Gösta som jobbade där på 50-talet, alternativt att det var bättre ordning förr.

Dessa människor tror alltid att de kan påverka vad som kommer att stå i artikeln.

- Ta en bild på det här.
- Skriv att...
- Ni måste ju berätta om det här också.

Och de slutar aldrig prata. Ofta är den jobbiga människan inte alls den person man hade för avsikt att intervjua på stället i fråga, och människan pratar ytterst sällan om det som artikeln är tänkt att handla om. För den jobbiga människan har egna idéer.

- Varför skriver ni inte om det här istället?
- Jag har en idé. Ta det här med flygplatsen. Varför...

Innan man lyckas lämna jobbiga människan har man fått en lapp med ett, två eller tre telefonnummer och säkert en mailadress av personen. Har man tur ringer den en sväng när man kommit upp på redaktionen också.

- Jag kom på, jag glömde ju att säga...

Är jag bitter? Trött? Less?

Inte alls. Jag tycker fortfarande det är jätteroligt att skriva. Det betyder inte att jag inte har ambitioner att få göra bättre grejer.

Och alla journalistutbildningar borde ha en fempoängskurs i hur man hanterar jobbiga människor.