Den unge Werthers lidanden

I mellanstadiet hade vi en vikarie som hette Peder. Peder hade åkt jorden runt tillsammans med sin flickvän. Varje dag pratade han om det, och en gång tog han med fotoalbumet och visade alla ställen de varit på: Australien, Gibraltar, Venezuela, New York med flera.

Jag tyckte att han var onödigt stolt över att ha gjort den där resan. En dag skulle jag också runt jorden och det var inget märkvärdigt med det, precis som att jag skulle flytta till England, bli hästboksförfattare och gifta mig med en jockey (en mellanstadieuppsats på temat: Vad gör du år 2020? innehåller den framtidsvisionen). Åkte inte alla människor jorden runt åtminstone någon gång i sina liv?

Jag hade också en lista på ställen jag ville besöka, om nu jorden runt- grejen av någon anledning inte skulle bli av, eller kanske just på min resa runt klotet. Dessa var: Island, Nya Zeeland, Irland, Shetland, Dartmoore och New Forest.

Allt för att kunna träffa på så många hästar som möjligt.

För på min lediga tid i skolan gjorde jag alltid arbeten om hästar och ibland arbeten om länder där det finns många hästar och ibland gjorde jag arbeten om hästar hemma på egen hand. Och när jag inte gjorde arbeten om hästar var jag i stallet eller på ridskolan eller läste Britta och Silver eller någon faktabok som Hästen - vår vän eller en historiebok som Brandklipparen - Karl den XII:es stridshäst, eller så lekte jag häst på skolgården eller hemma hos någon kompis och hoppade över lufthinder med en pinne i handen.

Jag kunde nästan allt. Hur hög mankhöjd en shetlandsponny måste ha för att bli klassad som A-ponny. Vad alla tyglar och träns i den senaste Hööks-katalogen kostade. Kända hästars avelslinjer. Hovnedsättningen vid en perfekt fram- och bakdelsvändning. Och ibland var jag lite sur över att vi bodde på landet och faktiskt hade och kunde ha hästar i vår ladugård hur lätt som helst när Britta fick åka moped i snöstorm flera kilometer för att komma till stallet och tvingas arbeta som ledare på ett ridläger för att ha kvar sin älskade ponny Silver.

Så vart vill jag komma med det här babblet? Jag har tre slutsatser.

1. Herregud vad jag korvstoppade fakta när jag var barn. Jag var en regelrätt Lisa Simpson. När, jag undrar när, trodde jag att jag skulle ha användning för alla kunskaper? Jag visste hur alla fåglar ser ut och vilken kung som levde när och liggande stolen och annat som jag faktiskt inte använt en gång sedan jag slutade skolan. Sedan jag slutade mellanstadiet, ska jag nog tillägga ( i fåglarnas fall, lågstadiet). Och nu har jag glömt det. Kaputt, väck, borta. Så slutsats ett: mitt barnjag var långt mer seriös i alla sina föresatser än vad jag är. Å andra sidan kunde jag inte veta att framtiden skulle komma med internet och jämställa mitt samlade vetande med några sökningar på google. Så det är inte mitt fel att jag var ambitiös helt i onödan.

2. Vad mycket svårare allt nu. Åka runt jorden. Ja. När? Och vem ska betala? Kostar inte det en mindre förmögenhet? Och jag tror inte ens att jag vill åka runt jorden... det var bara en sådan där grej som jag tog för givet att man ska göra. Jag tycker om att resa en stump i taget och sedan åka hem. Jag blir liksom blasé efter för många intryck. Och hur ser det egentligen ut med mat, hygien och toaletter runtom vår planet? Nu förstår jag varför Peder var så stolt. Och det med rätta.

3. Jag borde tacka mina föräldrar för att jag slapp åka moped till stallet i snöstorm som Britta gjorde. Dessutom borde jag leta upp Lisbeth Pankhes (stavning?) mailadress och skriva och berätta hur bra jag tyckte hennes böcker var när jag var yngre.

Jag lovar att blogga om jag får något svar.