Fånig politik och politisk besatthet

Jag sitter vid datorn och i bakgrunden hör jag Aktuellt rapportera från Folkpartiets senaste partikongress där Nick Borgen-låten We are all the winners dunkar ihärdigt.
Ok att Lars Leijonborg ser ut som "en intorkad tallrik nasi goreng" för att citera Henrik Schyffert. Men finns det ingen hejd på tönterierna? Tydligen inte. För det här är politik och då plockas saker fram som resten av världen glömt. Saker som Nick Borgen och hans dansande hockeyfrilla.

Jag har alltid försökt hänga med i vad som händer i omvärlden. Men politiken har jag alltid haft svårt för. Oavsett om det varit på förenings-, elevråds-, eller partinivå. Det är bara så jäkla fånigt. Hela tiden.

För några år sedan lurades jag genom mitt engagemang i en kårtidning med i en studentkårs styrelse. Och via studentkårens styrelse lurades jag med på ett studentpolitiskt möte. Faktiskt det största av dem alla, men det kunde inte jag veta. FUM.

FUM bestod av massa fåniga 20-åriga människor som trodde att de var lite viktigare än alla andra genom att endera klä sig i kostym eller kjol och slips, eller det rakt motsatta som t.ex. synthlugg och lila gothklänning. De viktiga människorna fick tala från podiet i aulan till alla oss andra som satt och gäspade, när de debatterade om saker skulle vara på 14, 15 eller 16 procents nivå eller votera om vem som skulle räkna rösterna i nästa votering, vilken måste voteras om den skulle vara öppen eller sluten votering. Om någon protesterade kunde de begära votering. Jag skolkade från de flesta debatterna. Men jag snappade upp det mest pinsamma.

Det började med veven. Applåder och buarop var tydligen förbjudna i hörsalen, så till mina kvävda skrattsavlor möttes alla udda uttalanden av att en stor del av åhörarna knöt sina nävar och, lyssna här: först satte den vänstra knutna näven för munnen, med tummen pekande mot munnen. Sedan tog de högerhanden i samma riktning framför högerhanden, och vevade runt den som en vev. Guuud så crazy. Helcrazy. Vem har sagt att politiskt intresserade ungdomar är tråkiga?!

Jag vägrade konsekvent att genomföra någon vevmanöver, och hade jag gjort det hade jag varit hopplöst ute efter redan en och en halv dag. För då var älghornen inne. Låt mig redogöra för älghornen:

Du tar båda dina händer och placerar dem riktade uppåt på huvudet, strax ovanför öronen. Så viftar du på fingrarna. Wow! Helcrazy!

Helgen avslutades med en fånig bankett (den enda jag varit på faktiskt) där Sveriges studentkårers mest engagerade själar lossade på slipsarna, drack för mycket rödvin och svängde loss på dansgolvet till hits som Är det det här du kallar kärlek?
Det fnissades och tafsades precis som på vilken partifest som helst (eller vad säger du, Jan Viinikainen?). Jag dumpade mina vinbiljetter hos närmaste pingvinklädde teknolog med immiga glasögon och ringde taxi.

Jag klarar inte av det, bara. Politik är för magstarkt för mig. Precis som jag inte klarar viktigpettrar på 19 år i blanka skor och med portfölj så har jag väldigt svårt för klichévänstern också.

"Jag heter Siri och jag är en engagerad människa och jag är medlem i Ung Vänster för jag tror att vi faktiskt kan påverka vårt samhälle och jag vet att det också finns andra människor som brinner för det här. Och jag läser statskunskap och snart åker jag på min praktikperiod till Sudan. Det är så hemskt att människor i det här landet inte inser vilket väldigt infekterad konflikt som pågår därnere. Milisen har ju ockuperat..."

Det känns som vissa människor är mer intresserade av att synas, höras och tillhöra en grupp än att saker ska förändras på riktigt. Politik för politikens skull, alltså.

Dessutom är det himla tråkigt när det tar sådan tid innan resultaten syns. Jag tycker om direkta resultat. Jag tycker om att få saker och ting gjorda snabbt och effektivt.

Till sist undrar jag vad det är för tvångsmässig störning som får människor på möten att begära votering på om rösträkning ska vara behövlig i den kommande voteringen om vem som ska läsa upp förra mötets protokoll. Och det kan ju bara finnas ett svar.

De njuter av det. Voteringarna, kostymerna, portföljerna, papperen, möten som aldrig tar slut. Det är deras kick. Och det är ett sexuellt avvikande beteende. Politikofili helt enkelt.

Kan lätt misstas för Byrokrofili men avslöjas främst på dess mer utstuderade handrörelsemönster. Och en stor förkärlek för Nick Borgen.