torsdag, augusti 25, 2005

Choking on the ashes of her enemy

I dag. Jobbade jag. Min sista dag.

Några highlights.

-
Jag gjorde en 4 timmars trappstädning på 50 minuter och hoppade dessutom över en hel trappuppgång. Varför? För att det kändes bättre att utnyttja än att utnttjas. Och så är jag ju snabb också.

- Min chef telefonterroriserade mig. Som vanligt.

- Jag och Jenny (bitter 20-någonting städerska som blir kvar även i höst) skrattade åt det fullkomligt absurda i att chefen lagt en lapp i personalrummet där hon förbjuder oss att använda vita plastpåsar till smutstvätt eftersom de kostar, och det här är helt sant: 50 öre styck. En liten överslagsräkning på 2 plastpåsar om dagen för de 12 anställda ger 12 kronor om dagen. Och till detta krävdes en arg lapp med utropstecken och imperativ. Ja, låt oss stoppa detta vilda slöseri med resurser nu!

- En gubbe med rollatorn full av vodkaflaskor använde hissen före mig när jag skulle åka upp till dagens lägenhetsstädning. Sedan luktade hissen kiss. Groteskt.

- Städningen i lägenheten var en flyttstädning. En gammal tant hade bott där och hennes inte heller purunga barn hade åkt upp från Stockholm. De höll på att bära ut grejer när jag dök upp. Stämningen var minst sagt tryckt. Tillsammans med dottern i familjen kontemplerade jag en stund över hur många klädgalgar man samlar på sig i jordelivet.

- Jag låg på knä i badrummet och fiskade fram en möglig pappersrulle från under badkaret och mådde illa över det när nästa skäl till kväljningar uppenbarade sig. Alkisgubben från hissen hade gått in i lägenheten och han stod bakom mig och skrek: "Vad tror du att du håller på med?! Är du inte för ung för sånt här!". Även om han avlägsnade sig ganska snabbt stannade hans lukt kvar resten av dagen.

- Jag lämnade in mina två nycklar och min fula arbetströja i personalrummet, som egentligen inte är något personalrum utan mer en illaluktande tvättstuga längst in i ett parkeringshus. Och så lämnade jag ett meddelande till min chef: "Tack för i sommar". Jag hoppas hon förstår ironi.


Och nu vill jag känna mig fri, fri, fri.

Det är min filosofi.