Will you ever stop surprising me?
I dag kom jag, tro det eller ej, fram till min handläggare på CSN. Min personliga handläggare som jobbar med mitt ärende. Människan existerar alltså på riktigt, trots att hon aldrig får något gjort. Det första hon sa var:
- Tänk, jag skulle precis ta upp dina uppgifter och börja jobba med dem när vi fick en datakollaps i hela systemet.
Jag kommenterade att jag har ju väntat sedan 19 juli när jag skickade in min ansökan.
- Ja, men kompletteringen kom ju inte in förrän 2 augusti.
- Nej, men det är ändå en ganska lång väntetid...
- Ja, men det är inte jag som haft ärendet hela tiden.
Nä. Så vad har de gjort egentligen? Tryckt upp mina uppgifter på ett bräde och spelat Monopol på det? Badat pappersbad? Eller lagt allt på hög och låtsas att inte se det? Hur kan det ta flera veckor innan någon ens tar sig an en ansökan?
Jag fick lite fart på människan i alla fall. Hon mumlade något om att min ansökan kanske måste skickas vidare om det inte var upp till henne att bestämma... men hon skulle ta med den till mötet på torsdag och diskutera med de andra på avdelningen. För att inte vara insatt alls i ärendet verkar det lite väl magstarkt att lova att diskutera det på nästa möte. Sedan sa hon:
- Men jag kan ju ringa dig när vi har diskuterat det. Det går lite snabbare än att skicka med post. Om du nu är så nyfiken, menar jag.
Japp. Nyfiken. Det är vad jag är. Jag ringer och försöker få svar och jag väntar i veckor och jag loggar in på Mina Sidor på deras hemsida för att jag är så himla nyfiken på hur det ska gå. Inte för att jag vill veta hur det blir med min framtida försörjning, om jag har råd att studera och råd att leva de kommande månaderna. Det här beror bara på att jag har en så nyfiken personlighet och inte kan hindra mig själv från att snoka i vad som händer med min ansökan redan efter en månad.
- Då ringer jag dig på torsdag eftermiddag då. Eller vänta nu. Nej. Det hinner jag inte. Då har jag lite jobb som ska göras. Jag ringer på fredag förmiddag, rundade CSN-handläggaren av.
Well you better.
- Tänk, jag skulle precis ta upp dina uppgifter och börja jobba med dem när vi fick en datakollaps i hela systemet.
Jag kommenterade att jag har ju väntat sedan 19 juli när jag skickade in min ansökan.
- Ja, men kompletteringen kom ju inte in förrän 2 augusti.
- Nej, men det är ändå en ganska lång väntetid...
- Ja, men det är inte jag som haft ärendet hela tiden.
Nä. Så vad har de gjort egentligen? Tryckt upp mina uppgifter på ett bräde och spelat Monopol på det? Badat pappersbad? Eller lagt allt på hög och låtsas att inte se det? Hur kan det ta flera veckor innan någon ens tar sig an en ansökan?
Jag fick lite fart på människan i alla fall. Hon mumlade något om att min ansökan kanske måste skickas vidare om det inte var upp till henne att bestämma... men hon skulle ta med den till mötet på torsdag och diskutera med de andra på avdelningen. För att inte vara insatt alls i ärendet verkar det lite väl magstarkt att lova att diskutera det på nästa möte. Sedan sa hon:
- Men jag kan ju ringa dig när vi har diskuterat det. Det går lite snabbare än att skicka med post. Om du nu är så nyfiken, menar jag.
Japp. Nyfiken. Det är vad jag är. Jag ringer och försöker få svar och jag väntar i veckor och jag loggar in på Mina Sidor på deras hemsida för att jag är så himla nyfiken på hur det ska gå. Inte för att jag vill veta hur det blir med min framtida försörjning, om jag har råd att studera och råd att leva de kommande månaderna. Det här beror bara på att jag har en så nyfiken personlighet och inte kan hindra mig själv från att snoka i vad som händer med min ansökan redan efter en månad.
- Då ringer jag dig på torsdag eftermiddag då. Eller vänta nu. Nej. Det hinner jag inte. Då har jag lite jobb som ska göras. Jag ringer på fredag förmiddag, rundade CSN-handläggaren av.
Well you better.
posted by Karin at 5:17 em
0 Comments:
Skicka en kommentar
<< Home