Priset man får betala del II

Jag bestämde mig för att åka och titta på cykeln. Eftersom mannen verkade vara så kinkig på tider och jag var osäker på var han bodde exakt så bestämde jag mig för att bara åka dit och ringa på. Först cyklade jag till ICA och tog ut pengar och lämnade cykeln där. Till fots begav jag mig för att leta på mannens lägenhet.

Det tog en stund att hitta dit. Jag stod utanför huset och funderade ett tag om jag skulle ringa innan jag gick upp, men bestämde mig för att bara gå dit och ringa på. Det stod en militärcykeln utanför porten som jag antar var den som skulle säljas. Den såg fin ut. Mannen bodde på två trappor och hans ringklocka fungerade inte, så jag knackade hårt på dörren två gånger. Ingen öppnade. Jag knackade igen och tyckte mig höra ljud därinne, men ingen öppnade nu heller. Jag stod kvar en stund innan jag gick.

När jag kommit ut ringde jag men ingen svarade. Jag gick bort till ICA för att hämta min cykel. Kanske hade han gått ut och handlat en sväng. Ett gäng a-lagare satt på en bänk och delade en flaska explorer. Kanske var han där.

Jag hämtade min cykel och beslutade mig för att försöka en sista gång, så jag cyklade till adressen och ringde utanför huset. Efter några signaler svarade det.

- Ööh hej!
- Hej, det var jag som ville komma och titta på en cykel...
- Ööh hej det är (namn)!
- Ja det var jag som ville komma och titta på en cykel igen.
- Hela dan har jag väntat. Kvällen, sa vi väl?

Han sluddrade betänkligt och sedan körde salvan igång.

-Jag undrar vem som har hand om ungdomarna. Här bestämmer man nånting. Det kan inte vara jag som måste se efter allt. Och det ska du veta, att jag kanske låter arg... och det är jag! Vem ska se efter ungdomarna? Kan du tala om det för mig?

Och ungefär där beslutade jag mig för att Axel får sköta sina cykelaffärer på egen hand. Jag slog av telefonen och åkte hem. Och kände mig mycket tacksam över att jag inte tvingats konfronteras med cykelnasarens finlandssvenska fyllesvada öga mot öga.