Priset man får betala

Jag har hittat en potentiellt bra och billig cykel. Inte till mig utan till Axel, som han kan färdas med när han hälsar på hos mig i Umeå. Lappen satt på ICA:s anslagstavla och såg ungdomligt skriven ut med rosa tuschpenna. Militärcykel, 300:-.

Därför blev jag lite förvånad att mannen som svarade i telefonen lät mer som 40 än 20. Han bröt lite på finska och lät, inte för att det har någon egentlig anknytning till den första satsen i den här meningen, lite lätt berusad.

Jorå, det var han som hade cykeln. Vilken ville jag ha, damcykeln eller? Jaså, militärcykeln? Den kostar 300. Han sa det ordentligt. Tre hundra kronor. I mina öron lät det billigt så jag frågade om den fungerade som den skulle.

- Ja, jag säljer inga trasiga cyklar! utbrast han indignerat. Trasiga cyklar kasserar jag!

Det verkade alltså vara en cykelnasare i lite större format jag kommit i kontakt med. Kvar stod dock fortfarande frågan varför cykeln var så billig. Jag gör det inte för helt omöjligt att han själv kanske kommit över den... billigt. Eller gratis.

Jag frågade vilken tid det kunde tänka sig att man kunde få komma och titta på cykeln och han sa att när som helst går bra.

- Fast jag håller inga grejer. Det är först till kvarn som gäller.
- Går det bra att komma mot kvällen?
- Kvällen? När då?
- Vid sju kanske?

Själv tycker jag att sju är en ganska lagom tid för affärsuppgörelser av det här slaget. Båda parter är hemma från jobb eller skola och har precis ätit middag. Man kan cykla hem varan i en inte alltför mörk skymning och om bromsarna inte skulle fungera finns det fortfarande kvällspromenerande människor ute som kan ringa efter ambulans. Den finske mannen verkade dock vara av annan åsikt.

- Sju?!!! skrek han i luren och mumlade förtvivlat. Herregud, jag är ju bortbjuden i kväll!

Nog kunde jag flytta tillbaks min tidsgräns ganska mycket men samtidigt hade jag ingen lust att åka dit på stört. Jag frågade vilken tid han skulle bort, så kanske jag kunde komma innan.

- Jag är bortbjuden hela kvällen! utbrast han förfärad och presenterade sedan en möjlighet. Men det är klart, jag ska ju bara två gator bort. Om du kommer sju och inte en minut senare så nog kan jag springa över från bjudningen och sälja cykeln till dig.

Jag såg scenariot framför mig. "Bjudning" betydde med stor sannolikhet att alkohol var inblandat. Eftersom finnen redan nu lät lite oredig och eftersom kväll i hans uppfattning var något som verkade starta långt före klockan sju, kan man anta att han vid sjutiden inte kommer att vara speciellt nykter. Den onyktre cykelnasande finnen ska alltså ta sig från vännens "bjudning" två gator bort, prick klockan sju, hem till sig för att sälja en cykel. Säkert blir det tre kisspauser på vägen och en sväng in i köksskåpen för att leta mer dricka och inte helt osannolikt hänger en polare också med och förgyller situationen ytterligare. Jag ruckade på min tid.

- Det kan hända att jag kommer i från tidigare. Har du någon mobiltelefon du kan bli nådd på?
- Nej! Nu lät han upprörd igen. Jag har en telefon, men jag har låst den. Jag måste ner till Telia och låsa upp den.

Vi har alltså en man, runt 40, som bor i en lägenhet på Umeås största studentområde, säljer cyklar billigt, är hemma om dagarna och har svårigheter att ta sig ner på stan för att låsa upp en mobiltelefon. Han låter påverkad.

Vi har också en cykel för det skamlösa priset av 300 kronor.

Jag lovade finnen att höra av mig igen med en ny tid. I själva verket behövde jag fundera på om jag vågar gå dit. Men nog är det värt att gå dit och titta.

Frågan är bara om han kommer ihåg mig.