Kompis från förr

Jag såg just en ny bild på internet av en gammal klasskompis. En person från tiden då vi byggde träjärnvägar genom lekis till när vi lekte Fångarna på fortet och nervöst väntade på högstadiet. Många år sedan. Och bilden var så absurd.

För ögonen var precis samma men näsan var större och pannan var längre och kinderna bredare och öronen mycket större. Och personen som brukade studsa runt och obekymrat hoppa höjdhopp eller klättra i repen eller spela landhockey såg nu så allvarlig ut. Man kunde nästan skönja rynkor i ansiktet. Det var som om minnesbilden importerats i Photoshop där någon lekt med utsmetningsverktygen, gjort vissa detaljer större och behållt andra som förut. Eller som om livet självt inneburit så stor gravitationskraft och påverkan att ansiktet tyngts ner, omformats och blivit sorgsnare. Och det här var ju ändå bara en enda person.

Jag började undra hur alla andra ser ut. Jag vet att någon gått upp i vikt, någon annan gått ner och några fått barn. Det, om något, måste ju kännas än mer absurdt än några förändrade anletsdrag. Att se en klasskompis som nyss sprang runt med en dockvagn på utegården på lekis faktiskt ha en riktig barnvagn, riktiga barn och riktigt ansvar. Vi brukade bygga träjärnvägar. Det var alltid heldagsprojekt som skulle byggas runt hela lekis. Jag tror aldrig vi hann leka med några tåg, för när bygget började närma sig sitt slut var dagen också slut och det var dags att plocka ihop bitarna.

Nu kanske de gör det med sina barn.

Och finns det något jobbigare än att träffa en person för första gången på flera år och behöva sammanfatta sitt liv på fem minuter. Såvida man inte lyckats bli miljonär känns ens åstadkommanden alldeles för få, vaga och ofta onödiga när man ska ut med dem i luften. "Ja jag pluggar... nej jag har inte blivit någonting än... ja jag vet inte... nej jag vet inte... nej precis, vi får se."

Nåväl. Jag antar att det snart är dags för klassträff. Om något eller några år kanske. Det kommer bli en hel orgie i förvandlade ansikten, "vad har du gjort sen vi slutade skolan" och barnprat. Och jag kommer nog gå, för jag vill veta vart alla tagit vägen.

Men när det blir dags för vågens efterdyning med "vi kan väl ses och fika" och "ni kan väl komma hem till mig och kolla på lille Fabian" kommer jag att vara long gone.

Mitt behov av att möta upp med historien är nämligen försvinnande litet. Även om jag kan erkänna att det dyker upp någon gång ibland. Till exempel i form av en bild.