Kvartersmöte

"Jag måste blogga av mig". Sa jag i telefonen för en minut sedan. Så terapeutiskt. Men herregud, vi har haft ett nytt kvartersmöte.

Jag har precis gått med i styrelsen i mitt kvartersråd för att jag ska få en egen nyckel till träningslokalen. I kväll hade vi vårt andra möte. Det var så trist. Sååå trist.

Tristast är den avgående sekreteraren (jag tar över efter henne). Hon är så tråkig så klockorna stannar. Det kryper i mig bara jag tittar på henne. Hon är liksom, runt 28 år gammal och bor med sin sambo i en tvåa. Nu ska de flytta för att sambon fått jobb. Det meddelar hon med världens torftigaste stämma, ungefär som att hon är uppgiven över allt i världen: "Ja. Nä. Så. Ja, vi ska ju flytta". Korta, snipiga ord. Och en ihopvriden mun och en haka som surar sig nedåt mot det koftbeklädda bröstet. En långkofta, såklart, grå, såklart. På fötterna har hon såna där moderna skinnstövlar med kosacksnören: ni vet. Vadlånga stövlar med lurv på och två skinnsnören med lurviga bollar på. Hon har dem säkert för att verka inne. Men hon är bara tråkig i fåniga stövlar. Dessutom kastar hon svarta blixtblickar mot mig hela tiden. Säkert för att jag ska ta över hennes "jobb". Men obs! Hon skämtade ikväll. Icke att förglömma. När kassan kom på tal drog hon lätta-upp-stämningen-skämtet "vi kanske ska köpa aktier för pengarna". Roligt. Förlösande roligt. Inte.

Det var dock inte kvällens enda torra skämt. Nejdå, det vimlade av dem. Det blir ju på den nivån när människor som inte riktigt känner varandra och aldrig riktigt kommer att lära känna varandra och inte heller vill det eftersom man bor i samma hus och vill behålla sin privata sfär, möts. Här är några muntra exempel:

Om krukväxterna i kvarterslokalen och deras brist på vattning: "Nä, vi kanske ska installera en bevattningsanläggning här".
Om att installera en fläkt i träningslokalen: "Vi kanske ska sätta den på utsidan istället så att all frisk luft sugs ut".
Om påstådda sprickor i husgrundens cement: "Nästa gång kan dom väl bara bygga med frigolit på en gång".

Jag höll på att somna. Allvarligt. Samtidigt vill man ju inte förolämpa någon genom att inte ens försöka skratta. Men det satt långt inne.

Ingenting fick vi gjort heller. Det var ju så "trevligt". Nycklarna får jag i slutet av nästa månad då jag måste gå på ännu ett möte. Här är istället några ämnen som dristades på mötet:

* Paradisbadet i Övik och vad det kostar att bada där (gäsp)
* Om inte Umeå ska få ett äventyrsbad snart (gääsp)
* Varför Umeå inte kan expandera (gäääsp)
* Fågelreservatet utanför flygplatsen och om Botniabanan kommer dras där (gääääsp)
* Vad gör dom på Försvarets forskningsinstitut egentligen? (gäääääsp)
* Hur det går med planerna på att lägga om E4:an i Umeå (så dödstråkigt)

Det bör väl kanske tilläggas att jag var riktigt trött redan innan. Jag köpte kattsand i dag och eftersom säcken väger en del tog jag bussen hem. När vi närmade oss min hållplats tryckte jag på knappen och tittade ut genom fönstret och tänkte "ja här bor jag". Men klev jag av? Icke. Jag tror det är dagens största trötthetssymptom. Mötet var bara en bisak. En fruktansvärt tråkig bisak. Det var tråkigt. Tråkigt. Nu tror jag att jag har bloggat av mig. Måste känna efter. Jo. Nu.

Ingen Nicolai

Jag orkar inte mer. Nu är droppen nådd. Nu, nu, nu får det vara nog!

"Nä, det känns underbart."
"Äh, det är underbart."
"Nä det känns ju jättebra".

Klockan 21:30 skulle SVT visa en dokumentär om när Nicolai Dunger spelade in sin nya skiva. Istället fick vi se hockeyspelare göra raketen och gunga höfterna till We will rock you. Det är sådana här gånger man skäms. Ok, ni har vunnit OS. Här är några tips för att inte tappa all värdighet redan dagen efter:

1. Visa er inte offentligt tillsammans med Nick Borgen
2. Ha inte på en guldfärgade hjälmar. Det är som om svenska ridlandslaget skulle ha på sig guldfärgade hästhuvuden.
3. Skippa klyschorna.

"Nä, vi gav det vi hade och vi vann, det känns underbart."

"Dokumentär om sångaren Nicolai Dunger. Efter att mest ha sjungit på engelska i USA har Nicolai övergått till svenska inspirerad av en diktsamling av Edith Södergran. De nya sångerna har fått honom byta sorgen efter sin mors död till vackra minnen."

Tydligen var programmet jag skulle se så oviktigt att SVT inte ens tyckte att det var nödvändigt att sätta in en textremsa om VARFÖR programmet utgått. Jag har stått ut med det här. Jag har lyssnat på min beskärda del av hockeysnack fastän jag inte är det minsta intresserad och jag har till och med sett hockey på TV. Men inte ens när OS är slut slipper man undan. Jag vet att det inte är PK att skriva om efterdyningar av stora vågor men ni fattar vart jag vill komma. När ska jag slippa? När, när, när?

Hör på nyheterna att fotbollslandslaget ska spela in en VM-låt tillsammans med Thomas Ledin. Där, gott folk, har ni en motivering så god som någon att inte gilla sport. Som om inte Nick Borgen räckte, menar jag.

För övrigt: Om någon mer hamnar på min blogg genom att googla på "Hon som dansade tillsammans med Nick Borgen" så hör av er. Jag vill veta vem ni är. Det vill jag verkligen.

Cellar door

För fjärde gången går jag upp vid niotiden och tar på mig jacka och skor och vandrar de fyra trapporna ner till källaren. Den röda, fyrkantiga lysknappen klickar lite otäckt. Som om den nästan håller på att fastna. Kli-ick. Sen tänds svag takbelysning över de nätklädda förrådscellerna. Lampor är vanligast. Folk har mest ställt undan lampor av olika slag. Och så skidor, pulkor och en och annan cykel.

Längst in i rummet är en ny dörr. Den gnisslar. Efter det står jag i en mörk sluss utan fönster, dörren glider igen bakom mig och jag vet att lysknappen finns på motsatt vägg. Den är också röd, men lyser inte i mörkret. Glödlampan i taket tänds. I det lilla utrymmet finns en plåtport ut mot gården, och en vit, svartfläckig dörr framför mig. Jag knackar. Hårt. Två gånger.

Men hon är inte inne i dag heller, eller så vill hon inte öppna. Jag väntar en stund i slussen, den känns som ett väntrum med alla låsta dörrar, som om jag är beroende av att någon av dem ska öppnas snart. Jag står där några minuter. Inget händer.

Sedan går jag upp igen.

Jag måste fotografera Marianne till min artikel. Kanske har hon åkt bort. Ingen öppnar i lägenheten. Fönstret är överbelamrat av krukväxter. Någon gång måste hon ju vattna. Kanske kan jag hålla koll på om de vissnar ovanligt snabbt. Men jag kan inget om blommor.

Magiska svampar

Nu har jag kommit en bit i Kinesisk kostlära. Det vill säga, jag har läst boken och börjat lista mat som är bra för mig, utifrån de symptom jag har och den hobbydiagnos jag själv ställt. Enligt mig och boken är det troligast att jag har rubbad energibalans i njurarna och det är faktiskt läskigt vad alla symptom stämmer in på mig. Ja jag tror på det här.

Och det må vara så att kineserna har fel, att det inte finns yin och yang, men är det något de har gjort så är det ju att noga studera alla födoämnens påverkan på människor under flera hundra år. Västerländsk medicin kan inte på långa vägar mäta sig med det. Så här stod det förresten om shiitakesvampen:

"Den anses förlänga livet och prestationsförmågan. Det berättas i Kina att de som jobbar med shiitakesvampen, t.ex. med förpackning, lever ovanligt länge och är ovanligt fria från sjukdomar, speciellt i lungan. Vidare berättas det att höra militärer byggde styrka med shiitaken.
... I Japan är den registrerat cancermedel eftersom man märkt att den kan hämma cancer. Den kan även sänka höga blodfetter och motverka gallstensbildning."

Vilken supersvamp. Jag måste genast börja äta shiitakesvamp men jag vet inte hur man äter den. Fixar man bara en omelett som vanligt, eller?

Jag funderar också på att knalla iväg till en homeopat och få något mot min förkylning. Eller mitt dåliga immunförsvar. Om jag har råd.

Det kan förresten verka som om jag läst en bok om kinesisk kostlära och börjat projicera massa symptom på mig själv. Så är det inte. Jag har ganska påtagliga symptom som jag även varit till vanlig läkare med, men som väntat hittar de ingenting och säger att det nog ska vara så. Därför testar jag andra metoder. Kanske blir jag buddhist på kuppen. Det verkar ändå vara den mest vettiga religionen.

Nu har vi ett status Q här i lägenheten. Öppna persiennen, ha tystnad men låta alla bada i stark, jättevarm och bländande sol. Alternativt som nu ha persiennen stängd och lyssna på när Kosmos sitter på fönsterbrädan och ylar. Det är bara att välja.

Det går lika bra med selleri

Jag tycker om att få post.
I dag hade jag fått Ordfront magasin, en bok och en räkning. Det blir enklare att ta räkningen om man får två roliga saker samtidigt, det borde posten alltid tänka på.

Och jag känner mig sjukt stressad. För att jag har varit sjuk. I dag tänkte jag gå till skolan men efter att jag varit ute igår svullnade halsen igen - igen (haha, jag hatar när det blir två ord efter varann sådär) och jag vaknade varje gång jag försökte svälja i natt. Antar att jag är en levande måltavla för virus nu när penicillinet slår ut mitt immunförsvar, och ni som följt min blogg gissar nog att jag inte hade så starkt immunförsvar förut heller.

I alla fall så ligger jag så klart efter med skolarbetet, sen har jag inte fixat klart artikeln jag lovat att skriva, och jag har två böcker som ligger och väntar på att bli recenserade. Det kommer så klart att ordna sig men när jag väl har blivit stressad är det svårt att göra grejerna riktigt bra. Allt jag tänker på är ju att det måste bli klart så fort som möjligt.

Boken då. Den som kom med posten. Heter "Kinesisk kostlära" och verkar intressant. Lite om hur man ska äta för att inte bli sjuk och vad olika födoämnen är bra för. Det är ju ändå ett faktum att människor i Väst drabbas av fler sjukdomar oftare. Visste du till exempel att selleri motverkar blöjeksem? Eller att rabarber avhjälper onykterhet? Nu vet du.

Nu ska Kosmos och jag lyssna på Tom Waits. Axel lyssnar på iPod.

Birro och Bard - eskalerande hybris

I dagens DN avslöjar Mustafa Can hur Alexander Bard i 15 år hållt i en hemlig mailinglista för kända företagsledare, journalister och politiker. Listan verkar vara till för att skvallra och snacka skit om kändisar, och det Can finner mest beklämmande med alltihop är att det verkar som om lojaliteterna mot listan, som kallas Elitlistan för övrigt, går före journalisternas ansvar att rapportera till samhället. Kända namn på listan är bland andra Fredrik Virtanen, Adam Alsing, Johanne Hildebrandt, Per Sinding-Larsen, Calle Norlén och Jessica Gedin. Så här skriver Bard själv, bland annat:

"Den gemensamma nämnaren för Elits medlemmar är deras fysiska och mentala perfektion, stora självförtroende och intresse för att föra elektroniska diskussioner med andra vackra och intressanta människor med stort och sunt självförtroende".

I samma artikel nämns också några ordalag som Bard använde när det visade sig att listan hade en läcka; det ska bli "storrensning", "vi ska vara extra stalinistiskt jävliga denna gång" och "vår gemensamme fiende ska bli så skadad och uthängd som bara går".

Det här är ju fruktansvärt roligt. Inse hur många spaltmeter som kommer att skrivas om att "jag var egentligen inte med på listan, det brukade komma mail till skräpmappen men jag kollade aldrig vad det var" eller "jag var med som en ironisk gest". Roligast är ju nästan ändå Alexander Bards Hitlerkomplex som vi väl alltid anat men aldrig fått några klara bevis för. Eller det är förresten inte roligast. Roligast är att Alexander Bard snart ställer upp i Melodifestivalen med sin lilla sexuellt förvirrade synthgrupp. Haha. Mustafa Can har alltså gjort en Janne Josefsson - men istället för att styra valet har han sett till så vi slipper skicka narren Bard till Eurovision song contest. Tack. Från djupet av mitt hjärta.

En annan man med hybris är ju som bekant Marcus Birro. I dag på aftonbladet debatt skriver han att "medelmåttiga skribenter med rätt utbildning tiger ihjäl de självlärda författarna". Och som ni kan gissa osar artikeln avundsjuka hela vägen. Birro yrar om Dan Andersson och upprättelse och att kulturetablissemanget kväser vår tids genier. Och vilka är då dessa genier? Ja, man får väl anta att det är sig själv han syftar på.

Men jag har läst några av dina böcker, Birro. De var riktigt dåliga, sentimentala, fåniga och framförallt dåligt skrivna. Så lägg ner.

Det är för övrigt sällan man stöter på kvinnor med sådan intellektuell hybris.

Tack för tipsen, Uffe

Uffe Larsson har för mig alltid framstått som sympatisk. Även efter att han gått ut med sina alkoholproblem kändes han gemytlig och jordnära, till skillnad från Harald Treutigers alkoholproblem som bara känns utagerande läskiga.

I dagens aftonbladet tipsar Uffe om hur man kan göra för att, som han, gå ner vikt. Uffe har gått ner 30 kilo. All heder åt det. Men vad har mannen för världsbild egentligen?

"Gå istället för att ta taxi överallt. Eller åk kommunalt - då får man röra sig lite vid byten".

Okej. Alla som tjänar över 800 000 om året antecknar. I-n-g-e-n.T-a-x-i. Och kommunalt! Så härligt bohemiskt! Nog måste kalorierna rasa bara man gör sig omaket att umgås med pöbeln på de smutsiga bussarna.

Här är lite nyheter för dig Uffe: det är inte alla som har råd att åka kommunalt.

För övrigt är tipset "Är frukt! Man lär sig tycka om det!" riktigt roligt också.

Och därmed föll Uffe Larsson långt ner på skalan för mig.

Pling plong

Och jag ligger och sover och i drömmen är vi på en bussresa till det exotiska södra Sverige. Jag känner inte dem som är med, det är någon slags klass, småbarn. Vi är på väg tillbaka och jag har somnat rakt över gången på fyra säten. Vi stannar i en stad där barnen hoppar av och tar Kungsbåten ut till sina öar. På andra ställen ligger hyreshusen i vattnet, utanför dörrarna är bryggor och sen vatten med simbanor. Kör bussen gör i alla fall bildkursledaren Lars. Jag frågar varför vi måste lyssna på samma speakerröster som när vi åkte söderut. Han säger att de bara finns där.
- Inbyggda i själva orterna?
- Ja.

Någonstans i en lycklig, solbelyst kurva vaknar jag av ett skarpt plingande. Någon ringer på dörren men jag kan inte förmå mig själv att vakna till ordentligt och skynda mig för att öppna. Jag ligger kvar.

Hemma hos mig ringer ingen på dörren om man inte bestämt det med personen en stund innan. Det kan förstås vara min granne Marianne som vill något, eller hon som var sekreterare på årsmötet vars protokoll jag måste justera. Men fantasin börjar genast skena.

Det kan ju ha varit ungar som säljer kakor, eller någon som ville överraskningsbesöka, eller Jehovas, eller hyrsvärden (ett alternativ jag strök igen eftersom klockan snart är sex), eller någon som...

Till slut stannar min fantasi på att det var någon som kom med en semla. En granne som fått fika över, kanske. Vad vet jag.

Och nu grämer jag mig förstås för att jag inte öppnade.

Nu gör jag det

Ett par dagar in på halsflussen och jag drömmer att jag är ute och springer på en grusväg. Jag springer så fort så benen nästan viker sig, sen vänder jag och springer samma väg tillbaka.

Uttråkad? Ja.

Jag känner energin komma tillbaka fast jag har två golfbollar i halsen och i dag tänker jag banne mig gå ut. Det är otroligt psykande att sitta inne och dricka nyponsoppa när solen gassar utanför.

Jag tror den här sjukan varit riktigt karaktärsdanande för mig. Plötsligt har jag världens motivation, bara jag får göra NÅT.

Nej nu gör jag det. Nu går jag ut.

Dagens citat

"Jag gillar inte när dom säger "det är strålande av Sverige" när en broder Sedin passat en snygg passning till den andra brodern Sedin, kan dom inte säga "det är strålande av frankensteins tvillingar"? Det känns ärligare."

Så sant som det är sagt, Axel.

Snärten

Varje morgon gör han det. Det är förmodligen en slags hämnd.

När jag vaknar vill han ligga i sängen en stund och spinna och sen springer han runt mina ben ut till köket, när jag öppnar kylskåpet sitter han under och jamar. Det är sällan han får något. Han har sin kattmat och sitt vatten på platsen utanför köket, och om jag ids ställer jag dit honom så han får stå där och gnälla istället. Inte sällan hoppar han upp på en stol i köket och börjar yla.

När jag går ut med frukosten till rummet sicksackar han runt mina ben. Oavsett om jag går en, två eller tre gånger följer han efter som en plåsterlapp. När frukosten är framdukad hoppar han upp i soffan och sätter sig bredvid mig med förväntansfulla ögon. Ibland försöker han krypa upp på bordet, då får jag knuffa ner honom. Sedan händer det. Alltid.

Han väntar ut mig en stund, ser på mina mackor och min mjölk, eller min gröt och jos, inser att han inte kommer att få smaka och då hoppar han ner från soffan. Men alltid då och aldrig annars gör han det med snärten. Snärten innebär att han slänger runt svansen så att den slår i bordskanten precis i hoppet. Alla som haft en långhårig katt fattar att det blir katthår överallt. I smöret, i mjölken, på mackorna eller i gröten. En slags subtil hämnd. Ett sätt att gå från bordet med äran i behåll.

Själv undrar jag hur mycket katthår man kan få i sig innan man kvävs av en hårboll.

Minnet II

En annan lustig sak med minnet är att när man lägger märke till en person så ser man den personen ganska ofta efter det. Jag har tre såna i Umeå (so far...)

1. Baladali-Andreas. Det är en kille som ser ut som Baladali- Andreas från Idol, om ni minns? Jag såg honom första gången i garderoben på Corona där jag noterade denna likhet. Sedan dess verkar han vara överallt, framför mig på väg till skolan, på bussen, på Konsum. Jag har sett honom handla mat två gånger och båda gångerna köpte han typ fyra colaflaskor, två chipspåsar och mazariner. Nu väntar jag på att få följa hur hans omfång växer.

2. Richard Herrey goes gay. Det här är en väldigt lång kille som påminner lite om han den långa killen i Gay Army, om ni minns? (Jag inser att det nog bara är jag som ser det). Samtidigt har han lite Richard Herrey-stuk på kläder och hår. Han är lång, gänglig, och ser ut att ha blivit klorinbehandlad- blont hår, och världens ljusaste stentvättade jeans med ännu ljusare ränder på. Det ser inte bra ut, helt enkelt.

3. Dagdrivar-bikern. Han verkar bo i närheten av mig så det är kanske inte så konstigt att jag alltid ser honom. På dagarna driver han runt, ibland väntar han på bussen. Han är fet, har långt hår i hästsvans och för tighta jeans som gör att magen sväller över. Jag skulle tippa på 40 år och jag skulle också tippa på att han har en schäfer.

Minnet

I förrgår var jag ordentligt trött och skulle fylla i min adress på någon registreringssida på internet. Jag skrev "Hattmakargatan 15" och inte förrän jag insåg att jag inte mindes postnumret insåg jag också att det var min gamla adress i Gävle. Det är två år sedan jag flyttade därifrån.

På samma sätt berättade en gammal jobbarkompis hur hon en dag på jobbet som vanligt skulle ringa hem till sin sambo och bara meddela något ordinärt som att han skulle köpa mjölk eller hämta sonen på dagis. En vanlig rutin, även om hon var stressad och trött. När hon ringde svarade hennes expojkvän som hon inte pratat med på några år. Hon hade slagit fel nummer.

Vad ska vi med dessa minnen till? Varför all denna barlast; telefonnummer som inte längre leder någonstans, namnet på någons döda husdjur, en vanlig söndagkväll för femton år sedan med korv och potatismos? Det måste ju finnas kapacitet att lagra något bättre, särskilt om man, som jag, är väldigt glömsk. Hur mycket bråte ligger det i hjärnan egentligen?

Några saker jag inte längre minns:
* Telefonnumret till mitt gamla jobb (vilket är viktigt eftersom jag jobbade på ett 0771-nummer) (hur lät det där egentligen? det var alltså en vanlig kundtjänst, inga andra tjänster)
* Namnet på mina lekisfröknar
* Namnet på dem jag delade lägenhet med på Irland (har några vaga förslag dock)
* Namnet på 80 procent av alla gamla klasskompisar (högskolan ej inräknad)
* Mina gamla telefonnummer

Några saker jag minns:
* Namnet på alla hästar på Säters Ponnyklubb under de år jag gick där (Basse, Mustang, Bilbo, Vilja, Dolzita, Roffe, Rasken, you name them, jag vet till och med nästan vilken som stod var)
* Telefonnumret till tre kompisar från låg/ mellan/ högstadiet
* Första sidan i vår engelskabok, där var nämligen en sång som gick så här: "One two three, four and five, Jane and Susan, Bill and Clive, six, seven eight, nine and ten, Peter, Johnny, Jill and Ken"
* Vilket år Columbus upptäckte amerika, på spanska: mil cuatrocientos noventa y dos
* Det vetenskapliga namnet på hicka: Hypernevrokostiska diagfragmakontravibrationer
* Nyår 1989 när Pappa sa "snart är det aldrig 80-tal mer"
* Texten till Jamaica Farewell som vi tvingades sjunga på musiklektionerna i mellanstadiet ("down the way and the nights are gay and the sun shines daily on the mountain top, I took a trip with a sailing ship and when I reached Jamaica, I made a stop...")
* När jag var liten och byggde en snöhäst i flera timmar innan min storasyster och kusin sparkade sönder den
* "Den vilda bäbyn" - en lek jag lekte med min kusin Johan där en skulle vara den vilda bäbyn och en skulle försöka hålla reda på den vilda bäbyn
* När pappa hade köpt en videoapparat i julklapp till hela familjen och rimmet på paketet började med "titta hit, titta dit" och jag trodde exalterad att det var en stjärnkikare
* När jag var liten och lekte hemma hos min granne Niklas och han sa att kungen hade besökt deras utedass
* Att min kusin Veronika hade en bananformad kudde på sitt rum
* Skyltarna på min skola: "Svär icke! Att svärja är bevis på bristande kultur och bildning"

Dagens felläsning

Ett infomail från Twisted Nerve och ett vanligt spammail blev i mina trötta ögon till:

"Match new windows to your twisted home"

Man ska inte underskatta Tim Burton-effekten i det.

Dagens lista

Eftersom det är (var, innan min dator hängde sig) alla Hjärtans dag är jag sympatisk med alla olyckliga människor och publicerar därför en lista med de bästa texterna om olycklig kärlek. Och ja, det är i inbördes ordning den här gången.

12. “Why bother, its gonna hurt me
it’s gonna kill when you desert me
this happened to me twice before
won’t happen to me anymore”
Weezer

11. “Det är ingen fara
det är bara Valentine’s day
och tårarna
knackar på Hudson river
tänk dej en hel kväll
tänk dej en hel kväll utan ett enda frispel”
Bruno K

10. “You say love is a temple,
love the higher law
love is a temple
love the higher law
you ask me to enter
but then you make me crawl
and I can’t be holding on
to what you’ve got
when all you’ve got is hurt”
U2

9. "It’s over
You don’t need to tell me
I hope you’re with someone who makes you
Feel safe in your sleeping tonight
I won’t kill myself, trying to stay in your life
I got no distance left to run"
Blur

8. “I’m so hard to handle
I’m selfish and I’m sad
Now I’ve gone and lost the best baby
That I ever had
I wish I had a river
I could skate away on”
Joni Mitchell

7. ”louise, jag ägde parken utanför din adress. på den tiden kunde inte parkerna skrämma mej. du hade glömt att släcka mässingslampan i fönstret. tidningarna sa att det var lördag. det är möjligt att det stämde. jag hade burit dej i sju dar som ett barn bär upp sin trasiga jordglob till vinden, där farsan väntar med skärpet i handen.

du ringde. jag kom till dej på eftermiddan. du tog ett danssteg från ytterdörren & balanserade roséglasen över huvet.
vi satt mittemot varandra. du tittade inte åt sidan. spikhålen i tapeten föll i ditt knä. camus la chute låg uppslagen på sidan 19. teatermasken rasade på omslaget.
du undrade vad som skrämde mej mest.
- igår & i morgon, men va spelar det för roll. vi vet ändå hur det måste sluta...
du tog tag i min arm. sen gick du till honom. mina kläder luktade grumligt ljus. ”
Bruno K, igen

6.“And I must be insane
to go skating on your name
and by tracing it twice
I fell through the ice
of Alice
theres only Alice”
Tom Waits

5. “The love you lost with her skin so fair
Is free with the wind in her butterscotch hair
Her green eyes blew goodbyes
With her head in her hands
And your kiss on the lips of another”
Jeff Buckley

4. “Louise, she's all right, she's just near
She's delicate and seems like the mirror
But she just makes it all too concise and too clear
That Johanna's not here
The ghost of electricity howls in the bones of her face
Where these visions of Johanna have now taken my place”
Bob Dylan

3. “And if I could be
who you wanted
If I could be
who you wanted
all the time”
Radiohead

2. “I'm unclean, a libertine
And every time you vent your spleen,
I seem to lose the power of speech,
Your slipping slowly from my reach.
You grow me like an evergreen,
You never see the lonely me at all”
Placebo

1. "Why is the bedroom so cold
Turned away on your side?
Is my timing that flawed,
Our respect run so dry?
Yet there’s still this appeal
That we’ve kept through our lives
Love, love will tear us apart again"
Joy Division

Roligaste...

sökningen till min blogg: "Robert Wells + storhetsvansinne." Tack, Sitemeter.

I want to ride your bicycle

Så när tappade jag hoppet om mänskligheten? Kanske var det samtidigt som jag upptäckte att det är orättvist, att ingen kommer fixa allt åt en, att man måste se till att sköta saker själv om det ska hända något men att inte ens det är någon garanti för att man inte slutar som lågvlönad, ensam och bitter.

Sedan min cykel försvann har jag börjat snegla på cyklar när det är folktomt, bara kolla om av en händelse någon cykel skulle vara olåst. Då skulle jag ta den. Helt samvetslöst. Jag ser på samhället lite som ett svart hål där man slänger in grejer och får andra grejer tillbaka, anonymt. Och om jag skulle råka hitta en olåst damcykel skulle jag tänka att a) slarvern får skylla sig själv b) det är säkert ändå bara en blåst, bortskämd tjej i sådana där vita skinnstövlar med veckat skaft, nedstoppade turkrandsjeans och turkost linne som lämnat cykeln i en snödriva på väg från en förfest där hon lyssnat på Da Buzz tillsammans med sina crazy tjejkompisar och pratat om att "alla killar ä svin" för att senare på kvällen följa med hem till HIV-mannen.

Mänskligheten är alldeles för stor, abstrakt och anonymiserad för att jag ska kunna tro att jag kan säga något om den. Och om mänskligheten tar något av mig vill jag ha något tillbaka. Om någon snor min cykel så tar jag det inte personligt, för jag vet att det är lika för alla. Att naivt tro att alla uppför sig enligt någon chevalersk hederskodex hela tiden är att göra sig själv en otjänst. Och det skriver jag inte för att vara cynisk.

Men kanske behöver man ibland väga upp det stora utnyttjandet (var tar kåravgiften vägen? hyresgästföreningspengarna?) med att själv vara lite parasiterande. Nu har jag pläderat en stund om varför jag skulle få ta en cykel. Ja, jag har redan dåligt samvete, innan situationen ens uppstått. Det här påminner om Hitchcocks Repet. Är det rätt att utföra brott om man har en väl avvägd ideologi bakom?

Det enda jag har "stulit" är faktiskt den där coca cola-muggen i högstadiet. Och jag tror inte det gills. Jag vet inte om det är bra eller dåligt att jag tappat hoppet om mänskligheten, men jag borde nog tappa hoppet lite mer om mig själv.

"Din viskning"

Hade som vanligt en del skumma drömmar i natt, av vilka jag mest minns fragment.

Den ena var att jag skulle grädda vegetariska biffar i en stor pizzaugn som befann sig uppe på en vind. Jag var tvungen att stå på en stege och stoppa in huvudet i ugnen för att kunna vända på biffarna. Ugnen var fruktansvärt het, men konstigt nog hade den ett vanligt vred på sidan som man kunde stänga av. Till slut tröttnade jag och slängde in all resterande smet på en gång och det jäste till en jättestor deg. Då upptäckte jag att någon hade lagt ett par dokumentsamlare i plast längst in i ugnen. Inte det mest brandsäkra, men jag lyckades slå av ugnen och dra ut degen. Sen var faran över.

Efter det drömde jag att någon hade anmält mig till en tävling av något slag, troligen en debatt. Den som vann tävlingen skulle bli en tidnings nya politiska skribent. Jag fick hem ett personligt brev med avlöjanden hur tävlingen skulle gå till, det stod bland annat: "Det är 54 killar med men bara en tjej, det här är inofficiellt men jag håller på dig. " Och sen stod det lite om vilka ämnen det var och hur man skulle bete sig för att vinna. Eftersom brevet var hemligt var det undertecknat med: "Christer - din viskning". Hahaha.

Nu väntar jag bara på att Christer ska höra av sig på riktigt.

Tear the memories from my eyes

I morgon ska kameran lämnas tillbaka. Om jag orkade skulle jag göra två saker nu.

Det ena är att leta upp den påstådda gatskylten i närheten av Bågenhusen där Herr Gårman enligt uppgift ska ha utsvängda byxor.

Det andra är att gå till djuraffären och ta massa coola, skarpa, svartvita kort och sedan göra ett bildspel med dem och lägga på "I'll be gone" som bakgrundsmusik.

Egentligen är det inte sant att jag inte orkar. Det är sant att jag inte orkar det första, men om jag hade kunnat göra det andra hade det första varit lätt att ta på vägen. Djuraffärsbilderna vill jag inte ta av den enkla anledningen av att jag är trött på att fotografera för att det blir aldrig som jag har tänkt och de enda snygga bilder jag har tagit har varit sådana jag inte planerat eller haft någon idé om innan.

Det är frustrerande när idéer inte blir som man tänkt, när de blir sämre. Eller så är jag inte nog ihärdig. Allt det här går tillbaka till bildlektionerna i skolan när jag var närmast överproduktiv för att bevisa att jag kunde lära mig rita, men aldrig lyckades. Jag har till och med gått Min Hästs tecknarskola. Jag kan fortfarande rita hästhuvuden. That's it.

"I drink 1000 shipwrecks
tonight I'll steal our paychecks
I paint the sheets across my bed
the birds will all fly from my head
and in the morning I' ll be gone"

För övrigt är ju raden "Tear the memories from my eyes" helt genialisk, som ni kan se.

You take what you get

Tre kvart in på Alternative nation spelas radiohead. Bra initiativ. Inte så oväntat att det skulle bli den vaselin-linsiga videon till Creep dock, men vafan.

Det vägde upp tristessen som var innan.

Det här betyder för övrigt inte att jag inte är trött på folk som säger "Jag gillar en låt med radiohead, den heter Creep om du hört den? Den är så speciell för mig" eller "Radiohead var bra innan Kid A sen blev dom konstiga".

De människorna kan fortfarande avrättas i gryningen. Ja Axel, du med.

Förresten...

borde alla band slutat göra svartvita videos efter Street spirit. Kaiser Chiefs video är också svartvit. Och det där sömnpillret till Coldplayvideo också. Tråkigt är vad det är.

Stalin, Pol Pot, Skeletor

Min enda chans att titta på kvällens avsnitt av Conan O´Brian är att trycka mig fram till kanal 29 (nej, jag har ingen fjärrkontroll) och där se en brusig, svartvit version utan ljud. Jag har varit i Piteå och blivit bortskämd med Conan. Hans storhetsvansinne med hela Finlandsgrejen är roligare än nästan allt annat han gjort.

Det får bli Alternative nation istället. De visar en svartvit Franz Ferdinand - video just nu. Det är alldeles för lite rött hår på tv.

Jag har slutat hacka vitlök

Istället slänger jag bara ner en eller flera klyftor med det som ska kokas. Sedan fiskar jag upp dem när det är klart och slipper därmed finhacka i 200 minuter och få tårar i ögonen. Eller rengöra en vitlökspress, om jag nu hade haft en sådan. Ville bara dela med mig av denna nyvunna visdom.

Dö darling, dö

I julas hade jag ett litet utvecklingssamtal med kulturredaktören på FK som jag skriver recensioner till. Han sa bland annat att en sak som är bra med mig är att jag har min bestämda uppfattning och inte velar om vad jag tycker. Jag skrattade gott inombords. Egentligen vet jag aldrig vad jag tycker men när jag väl bestämmer mig för en åsikt brukar jag framföra den. När det kommer till kritan är jag väldigt dålig på att stå på mig men tidningstexter är ju det perfekta forumet för oss kvasityckare som vill dölja allt det vi inte vet med det lilla vi tror oss veta. Eller vi och vi. Jag är nog ensam.

Riktigt hur vinklad journalistik egentligen är har jag inte fått klart för mig förrän precis i veckan när jag gjorde mitt fotoreportage. Min lärare sa specifikt åt mig att ta reda på vad det är jag vill skildra innan jag börjar knäppa kort. Vad jag tycker. Vad jag vill visa. Det gjorde jag naturligtvis inte. Min enda ambition var att det skulle bli jättebra på alla sätt. Hur visste jag inte.

Istället åkte jag i torsdags morse ut till ett hunddagis för att skildra verkligheten där. Jag tog bortåt 150 kort på några timmar. Sen åkte jag hem och laddade in dem i datorn.

Här är några vaga tankar om vad jag tänkt mig skildra: "Verksamheten". "Livligheten". "Arbetsglädjen". "Kontakten mellan människor och djur".

Innan jag ens tittade på korten skrev jag, dumt nog, också min reportagetext. Den handlar om att hunddagiset är ett ställe där folk med olika typer av problem kan få arbetsträna och uppleva glädje med djuren, i en arbetsmiljö som är allt annat än tyst. Det var ett jäkla liv därinne helt enkelt, och inte blev det bättre av att en hund var så stressad att han fick astmaanfall emellan skällattackerna.

Så vad ser man på bilderna?

En himla massa tystnad. Hundar bakom galler som ser ledsna ut. Stressad personal.

Här är ett exempel på en bild som i och för sig blev väldigt skarp och bra och som jag gillar väldigt mycket för att hunden har så mycket uttryck i ögonen. Men hur ser det ut? Han ser ut som en intern. För det första tittar han in i kameran som på ett mugshot. För det andra är han bakom galler och ser ledsen ut. För det tredje är det, ursäkta alla hundägare, en hundras som ofta ägs endera av poliser eller alkisar.



Så det var problem ett. Alla hundar blev miserabla på korten.

Resten av problemen bestod i att de få kort som faktiskt sa det jag ville skildra endera var oskarpa eller överexponerade. Hur lyckas man egentligen med det? Kan man inte få sätta en enda bra bild? Jag fick ju alltså många bra bilder men inte bra bilder av det som jag egentligen ville visa.

När skiten sedan skulle sammanföras till ett uppslag var det bara trial and error-metoden som funkade. Jag testade att lägga upp bilder och se vilka som passade tillsammans. Schäferbilden ovan var den enda som hängde med hela vägen eftersom jag tyckte om den bäst. Och här är ett annat lustigt sammanträffande:

När jag lyckades hitta några bilder som tillsammans gav en bra bild av de olika delarna av verksamheten var det schäfrar på alla de bilderna. Det såg alltså ut som om det bara var schäfrar på hunddagiset, när det i själva verket bara fanns två schäfrar där. Jag vet inte hur jag lyckades. Jag vet faktiskt inte.

Tanken kom att jag skulle ta bort bilden jag gillade bäst, eftersom det skulle ge en schäfer mindre. Kill your darlings. Döda den. Bort bort. Men jag kunde inte.

Så inte bara är jag dålig på att skildra saker på kort, jag är dessutom oförmögen att göra urvalet. Och fortfarande har jag inte lyckats sätta en rubrik på eländet. Axel föreslog: "Dom har alla levt ett hundliv". (Med hänvisning till människorna som jobbade där, dvs).

För att kunna göra ett reportage med enskilda bilder och text som tillsammans säger något måste man ha allt fruktansvärt klart för sig redan på plats. Man måste vara bestämd med vad man tycker och inte vackla. Det är ju egentligen helt sjukt. Saker och ting är väl ändå mer komplexa än så?

Så nu har jag kvar min älskade schäfer och allt annat får anpassa sig efter det. "Dom har levt ett hundliv". På ett sätt vore det grädden på moset.

I have my moments

Karin: (I förbipasserande av Solviks folkhögskola med buss) - Vad är det där lilla huset för nåt?
Axel: (Som gått på skolan) - Det är ett kapell.
Karin: - Så kristet. Brukade du hänga där?
Axel: - Jo det brukade ju vara möten och så där. Det var rätt coolt faktiskt, det var fina bilder på väggarna. Det var liksom målat som en utveckling av...
Karin: - ...ja inte var det evolutionen.
Axel: - ...Jesus liv.

Åka gitarr

Jag är rätt bra på att säga fel. Alltså att jag tänker på två olika saker och inte klarar av att hålla isär dem. När jag hade varit tre månader på Irland var jag dessutom sådär pinsam och blandade ihop svenska och engelska ord. Inte som Victoria Silvstedt dock. Men till exempel när jag och Maria spelade tv-spel och jag snabbt skulle säga åt henne att bromsa, men istället blev det någon slags svengelska: Brejka!

Det har hänt fler gånger.

En annan gång var jag och Axel och åt pizza och en teve var på i bakgrunden och vi läste Aftonbladet gemensamt medan vi väntade på maten. Jag ville att han skulle bläddra och sa då "byt kanal!". Sen skrattade vi en stund. Nästa gång sidan skulle bläddras sa jag byt kanal igen. Ganska fantastiskt dumt.

Sen har vi min felsägning "potent homosexuell" när det så klart skulle vara "latent homosexuell". Det har Axel redan outat i sin blogg. Vem det handlade om tänker jag så klart inte avslöja här.

Och i går gjorde jag det igen. Vi var hemma hos Axels föräldrar, jag var trött och skådade en hjälm ovanpå ett skåp och följande konversation utspelade sig:

- Vad är det för slags hjälm?
- En motorcykelhjälm.
- Din pappas hjälm eller? Vad är det för gitarr då?
- Min hemmabyggda. Ja pappas hjälm, eller mammas.
- Jaha, brukar hon åka gitarr?


Ridå.