Unga och arga. Skrikfeminister. Substanslösa tyckare. Epiteten ger nog en hel del associationer i riktningen Linda Skugge. Krönikörer eller mediapersonligheter, främst kvinnor, som anklagas för att vara uppmärksamhetsberoende och okunniga. Vem som är feminist och inte och vem som egentligen tycker vad tänker jag inte kartlägga här. Jag tänker bara konstatera att fenomenet är sorgligt.
Sorgligt därför att det, i jämställdhetens namn, är de tjejer som kan skapa flest rubriker som får inta symboliska krönikörpositioner på kvällstidningarna. Det är de tjejer som verkligen lyckats höja sina röster för att höras. Betyder det automatiskt att de har mest att säga? Knappast. Men i en värld som inte i första hand är kvinnornas måste rösterna höjas högre än männens för att överhuvudtaget bli hörda.
Min erfarenhet är att den som verkligen är kompetent inte behöver skrika om det. Genom alla år i skolan har de som förstått mest och verkligen varit smartast inte varit de mest debattvilliga handviftarna. Om man är duktig och ambitiös brukar det ju gå bra ändå. I alla fall om man är kille.
För där är ju hela problemet med jämställdhet – medelmåttiga män har en större chans att lyckas än medelmåttiga kvinnor. De medelmåttiga kvinnorna måste istället skrika för att få samma chanser. Jag kan förstå att Linda Skugge är arg. Och jag respekterar hennes krönikestil och för att hon öppnat möjligheten för medelmåttiga kvinnor att få synas. Och jag tycker det är coolt att hon klampar in i den igenkalkade kulturkritiken med elefantfötter och skapar rabalder. Men det räcker så.
För där Virtanen får blogga om vardagshändelser och skriva finurliga krönikor, och Andres Lokko får agera huvudtyckare om de flesta populärkulturella företeelser, och Ronnie Sandahl är lite halvsmart och rätt språkteknisk ny aftonbladetkrönikör så ger tjejerna ett helt annat intryck.
Vi har till exempel expressens Natalia Kazimierska som tydligen känner någon drift att gå till personangrepp mot olika artister för att hävda sig. Samma skribent skriver också om, ibland rätt intressanta, kulturföreetelser med ett onödigt avancerat språk. Språk är makt, heter det ju, och det är tragiskt att Natalia ska behöva bruka olika utestängande maktinstrument för att motivera sin egen position.
Och sen har vi EvaEmma Andersson, det kanske tydligaste exemplet på det jag vill säga. EvaEmma är en relativt ny krönikör på aftonbladet som inte bara skriver nonsenskrönikor som spretar åt alla håll – hon är även ofattbart klumpig och oskicklig på själva skrivandet. Det är alltså inte så att målet helgar medlen, EvaEmma kan ju varken skriva eller tycka något av relevans. Som ung kvinna på en mycket synlig krönikörspost på aftonbladet blir hon ju lätt en representant för min generation – trots att precis alla jag känner tycker att hon är pinsamt dålig på det hon gör. Krönikorna har ingen som helst kompositionstanke (ingen fungerande i alla fall) och går mest ut på att ge godtyckliga kängor åt olika håll (veganrörelsen, hundar, och – ironiskt nog Linda Skugge som EvaEmma inte verkar inse är den person som möjliggjort hennes egen kvällstidningskarriär) med en pinsam argumentationsbrist. Samtidigt är det ett genomgående drag att EvaEmmas egen (lätt barnsliga och något underutvecklade) personlighet framhålls. Vi får veta att EvaEmma inte dricker, att hon gillar Bamse, att hon “vågar vara ett monster”. Det har verkligen ingen som helst relevans och inget större applikationsområde än EvaEmma själv. Jag hoppas människan endera går en bra skrivarkurs eller blir uppsagd. Snart.
Så denna åsiktssjuka går tydligen ut över kompetens och kunnande. Är det så det ska vara framöver? Är det inte dags att släppa fram skribenter, män OCH kvinnor, som faktiskt kan något, alternativt vet hur man gör bra research, och som vågar skriva om lite viktigare ämnen än vilka kläder som passar till vilka eller vem av karaktärerna i Vänner man identifierar sig med. Jag kan komma på tusen ämnen som är viktigare och mer intresssanta.
Det här är, även om det kan verka som det, inga personangrepp. Det är istället ett angrepp på tidningarnas tänkande och det allmänna utestängande av kvinnor på viktiga poster. (Det är ju till exempel vanligt att företag ser jämställda ut på papper men när det kommer till kritan så innehar kvinnor mest symboliskt viktiga poster utan egentligen makt).
Fortfarande ligger den verkliga trovärdigheten och makten hos männen.
Kontentan torde väl vara att hade EvaEmma eller Linda Skugge jobbat på Washington Post 1972 så hade Watergate aldrig uppdagats och Nixon hade aldrig avgått. Däremot hade han kanske fått lära sig hur man bete sig mot pubbeungar. Men jag tror knappast han hade brytt sig.
