Neurotisk? Nää.

Jag är rädd för att stjäla.

På samma sätt som att jag ska vakna upp en dag och befinna mig mitt i öknen med en halv deciliter vatten. Eller på en scen med en mic i handen och en TV-skärm snett framför mig som visar specialgjorda videos av killar och tjejer med högt uppdragna jeans som åker i väg i röda ferraris samtidigt som textremsan till Girls just wanna have fun börjar rulla i botten. Jag är rädd att det ska bli så fel att jag inverterar allt jag vill göra och börjar göra allt jag absolut inte vill göra. Det vore typiskt mig.

I går kom jag på en stor brist med mitt minne (eller med min hjärna, kanske). Om jag har två saker och en är rätt kan jag aldrig minnas om det var den ena som var rätt eller om det var den som var fel. Det var därför jag satt och mumlade "Vesuvio... eller Calzone?" bredvid telefonen i går tills Axel för tionde gången fick säga att det var en Vesuvio han ville ha. "Var det en Vesuvio du inte ville ha?". Suck. Samma sak om jag till exempel ska laga pannkakor och konstaterar att jag har mjölk men inte ägg. Därför har jag dubbla uppsättningar av rätt många saker hemma.

Och på samma sätt är jag alltså rädd att min hjärna ska få något spel och inte kunna skilja på rätt och fel. Jag har flera gånger känt mig rädd för att av misstag stoppa något i fickan på ICA. Ni vet, som supermamman Elena Hood i The Ice Storm. Att det liksom ska brista en dag och plötsligt står jag där svarslös på lagret med blodkorv i fickorna. Herregud, jag som är vegetarian.

I fredags köpte jag tidningen Må Bra på lokala ICA. Eftersom jag saknar en bra kokbok köpte jag den mest för att få receptbilagan (ja, tantvarning, jag vet). Men när jag kom hem upptäckte jag att jag inte fått någon receptbilaga. Jag var tvungen att gå tillbaka till ICA och be om att få en bilaga. Något jag verkligen drog mig för att göra. Går man bara in och hämtar sin bilaga och går ut igen? Jag såg framför mig hur larmet skulle gå och hur jag skulle springa över parkeringen, snubbla över någon overallsklädd unge som låg och fiskade upp maskar ur en vattenpöl, och känna en hand lyfta mig i kragen. "Nu följer du med in på lagret".

Istället gjorde jag slag i saken på lördagen och pratade med kassörskan om att jag inte fått någon bilaga. Jag hade kvittot med mig. Det ville hon inte se. "Nä, jag tror dig, du är inte den enda som blivit utan bilagan". Jag kände mig ändå lite som en tjuv. Att gå ut med något som inte är betalt. Nää.

Har jag då aldrig tagit något?

Jo. Jag har aldrig varit någon reguljärsnattare eller en sån som lånar men aldrig lämnar tillbaks. Men jag har snott en Coca Cola-mugg. Det var på högstadiet när jag och några kompisar åt hamburgare på ett fik inne i stan. De hade läskmuggar i röd hårdplast och vi diskuterade ett tag om det var så att muggarna diskades och återanvändes, eller om de slängde bort dem efter användning. I så fall kunde vi ju lika gärna ta dem. Sen inföll sig en stunds samvetslöshet och vi smusslade ner våra muggar i en väska och gick därifrån fort.

Jag använde min som tandborstmugg. Det var som att den brände hål på hyllan. Ibland kunde jag känna att stormtrupper skulle sparka in dörren och komma inmarscherande in i huset och på toaletten och lyfta upp muggen till allmän beskådan. Sen skulle jag skickas raka vägen till Gulag.

Och där skulle jag tvingas sjunga karaoke under pistolhot.