Bruksperspektiv, bruksperspektiv...

Så här är det.

Man börjar fundera på att skriva en text. Elller så får man hem en bok i brevlådan. Idéerna och tankarna är till en början ganska vida och ännu lite osäkra. Ett par bestämda tankar brukar ändå hänga med ändå från början.

Ett textskelett skrivs. Det viktigaste i omdömet eller handlingen. Strukturen. Dispositionen. Sedan jobbar man med att fylla ut språket och ta bort vissa saker och tillföra andra. En recension ska ligga på runt 2000 tecken. Det innebär att inga onödiga kringelkrokar får plats. Det sker alltså en skarp redigering av vad som får komma med, bara det viktigaste samtidigt som texten måste ha en tydlig röd tråd. När det är klart blir språket genomgånget igen, onödiga småord plockas bort och kanske får några levandegörande ord plats istället. Avståndet mellan dig och texten är, trots att du försöker vara kritisk och syna varje ord, väldigt litet. Det är ju din text.

Sedan publiceras texten. Så här kan det se ut Text.
Och då har någon, förmodligen en redigerare, redigerat texten ytterligare. Ibland saknas hela meningar, ibland halva. Ibland bara ett ord.

Eller så publicerar man en novell på ett community. Och den enda som läser är 16 år och skriver att "allt var bra men det var svårt att förstå det där om dagboken på slutet" och det finns ingen dagbok med i texten, varken på slutet eller någon annanstans, och man funderar på vad hon menar tills tanken infinner sig att hon måste mena kalender. Men kalendern var ju inte alls där i betydelsen dagbok eller filofax eller vad hon nu menar.

Då kommer det in. Bruksperspektivet. Det som alltid nämns när någon ska föreläsa om skrivande och textpublicering. "Ni måste ha ett bruksperspektiv på texten. Det viktiga är vad texten ska användas till och hur den gör sig bäst i det sammanhanget. Om någon redigerar bort hälften så är det för att den ska få plats. Om man inte förstår det blir man aldrig någon bra skribent".

Så jag borde kanske ändra ordet kalender till väggkalender för att min 16-åriga läsare ska förstå. Men jag tänker "herregud, hur kan man inte förstå det av sammanhanget". Och jag ska tycka att det är helt okej när min recension kapats och stympats. Jag sväljer tre gånger och tänker bruksperspektiv, bruksperspektiv, samtidigt som jag jämför originaltexten med dess kortväxta kusin.

Det är bara att inse. Skjut texten så långt ifrån du bara kan. Sätt den i ett sammanhang, en funktion. Fungerar den inte? Redigera.

Samtidigt misstänker jag att det inte är någon som tjatar om bruksperspektiv i närheten av Jan Myrdal.