Boktips #1

Nickel and Dimed - Undercover in Low-wage USA
Barbara Ehrenreich


Barbara Ehrenreich tar ett helhetsgrepp om klassproblemen i USA och krossar brutalt den amerikanska drömmen i reportageboken "Nickel and Dimed".
Hon är en medelålders journalist som lämnar sin trygga ekonomiska tillvaro och wallraffar sig fram i olika låglöneyrken i två år. Servitris, städerska, Wal-Mart, äldrevården. Till en början bekymrar hon sig över att bli avslöjad - att någon ska märka att hon har en hög utbildning och ett bra ordförråd. Hon förbereder en påhittad livshistoria och försöker "sänka" sin personlighet vid de första intervjuerna, men märker snart att ingen bryr sig. Ingen bryr sig om vad städerskan eller servitrisen har pluggat och inte pluggat - så länge hon dyker upp i tid och gör sitt jobb. Gör hon inte det finns det massa andra människor på kö, redo att hoppa in.

Jobben är slitiga och dåligt betalda, men Barbara Ehrenreich går utanför arbetslivet och tvingar sig själv att leva det lågavlönade livet fullt ut. Därför flyttar hon till tre olika delstater; Florida, Maine och Minnesota och tvingas skaffa både boende och arbete på varje nytt ställe.
Det är inte bara svårt - det är omöjligt att få det att gå ihop ekonomiskt. Trots ett heltidsjobb, ett kvällsjobb och ett annat jobb på helgerna är det enda hon har råd med att hyra boende på en trailerpark eller något billigt motell. Och inte ens då går det ihop - bostäderna ligger så avsides att hon tvingas skaffa en bil för att kunna färdas till arbetet, en billig bil hon ändå inte har råd med.

Sakta men säkert går det hela utför, ekonomin går back och kroppen strejkar. Hon söker pengar från ett välgörenhetscentra och blir där bjuden på mat ibland - hamburgare med strips i en låda. Slutligen ger hon upp.

Utöver de samhällsekonomiska aspekterna - att leva lågavlönat är i stort sett omöjligt i längden och människor har varken råd med sjukvård eller försäkringar, eller att för den delen våga klaga på sina arbeten när så behövs, får vi här också den personliga aspekten av det hela.

"You might think that unskilled jobs would be a snap for someone who holds a Ph.D. and whose normal life of working requires learning entirely new things every couple of weeks. Not so".

Snabbt blir Barbara Eherenreich medveten om att hon inte har några fördelar någonstans, och att ingen uppmuntrar henne och tycker att hon jobbar snabbt och bra. Att jobben är fysiskt krävande, utslitande i längden. Och att även om hon själv jobbar snabbt finns det alltid någon annan som jobbar saktare och behöver hjälp, det går inte att tillskansa sig andra fördelar än att känna glädje av att innebära lättnader för någon annan. Och som väntat finns det varken lönestegar eller karriärsstegar att klättra på.

Det är den personliga aspekten som ger boken dess tyngd. Den går långt utöver att vara en ekonomisk kalkyl över hur omöjligt det är att försörja sig som outbildad i det stora landet i väst. Den säger också mycket om vardagen hos de människor som håller landet på fötter, som stressar mellan hemmet i husvagnen, jobbet på den sjaskiga serveringen där turisterna kommer i horder och kräver service snabbt, och det andra och kanske tredje jobbet i någon butik, på ett ålderdomshem eller en städfirma.

Särskilt bra är avsnittet där hon arbetar på städfirman "The Maids" och städar välbärgade människors hem. Det är förutom galet stressigt och tungt också förnedrande, som när hon tvingas skrubba ett köksgolv på knä runt arbetsbeställarens fötter.
Symboliken torde vara att de rika ser ner på städerskorna för att de inte kommit längre i livet. Att de inte kämpat nog hårt, när kämpar är det enda de gör, dagarna och även nätterna i ända.
"The american dream" är alltså inte mer än en chimär, som dessutom skapar taskiga attidyder gentemot fattiga.

Läs boken för den är väldigt bra!

Kosmos

Kosmos - världens gnälligaste katt. I alla fall just nu.
Foto: Magnus Degerman.

Livet från ett bussfönster

Han klev på sist av alla, en man i 50-årsåldern med ljusbrunt hår och mustach, i övrigt välrakad. I handen hade han en Loka naturell. Det var fullsatt på bussen.

- Finns det nån plats därbak? ropade han från mitten av bussen med kavaj och portfölj i handen.
- Tjeena, hördes från ett säte.

En lite yngre man med bakåtslickad gles frisyr flyttade sin väska och gjorde plats.

- Jaså, du ska ut och åka?

Båda såg välvårdade ut och pratade ganska lågmält. Men jag förstod genast att båda hade problem med spriten. Och mycket riktigt. Snart glimmade en liten flaska brännvin till i mannens portfölj. Skruvkorken rasslade snabbt av.

- Jag har varit i Skelleftehamn ett par dar...
- Skelleftehamn. Där har jag aldrig varit. Men jag känner en kille där. TV-producent. Kurt... jag minns inte vad han heter i efternamn. Kurt...?
- Brolle har ju stuga där.
- Brorsan?
- Nä, Brolle. Junior.
- Kommer inte han från Boden?
- Jo men han har stuga där.
- Eller är det utanför Boden?

Sedan fortsatte diskussionen om orter och folk.

- Blåsmark. Där har jag en god vän. Har inte träffat han på tjugo år.
- Byske. Här bor väl Olle?

Alla utan efternamn. Suparkompisar, förmodligen. Eller vänner som sagt upp kontakten.

- Jag var hemma hos Bengt i helgen...
- Jaså, var det partaj?
- Nä... nä han ville inte. Han hade exet där... och ungarna. Det var ett naket fruntimmer som öppnade dörren. Men jag sa att vi kan väl gå och ta en pizza i alla fall. Så vi kom oss iväg.

- Jag har varit i Gävle ett tag. Fin stad. Oförtjänt dåligt rykte. Borlänge, Luleå och Uppsala... fy fan. Det är fula städer. Men Gävle... det är fint där. Mycket folk ute på helgerna.

- Piteå ligger som avigt till... långt till flyget och ska man ta tåget måste man till Älvsbyn.
- Har du flugit på sistone?
- Nä... inte sedan 75. Men det ligger avigt till.

Avstånd i tid. Ingen riktig förankring någonstans. Olika platser. Inte ett ord om vad han gjort på alla orter. Varför han var där eller varför de båda nu satt på bussen. Konversationen artig och generell, och snabbt vidare till nya ämnen.

Han hade kunnat prata om resan från Gävle. Om hur han en kväll satt på Stationsrestaurangen med ett tomt ölglas framför sig när tåget rullade in, och han fick en ingivelse att hoppa på. Hur han spenderat några timmar i restaurangvagnen innan personalen börjat bråka med honom och hur han vandrat ut mot sittvagnarna och fan vad tåget hade krängt, det var så man fick stödja sig mot sätena... Folk hade glott. Han hade förklarat som det var, att han hade brutit benet 85 och det hade aldrig velat läka riktigt men de hade dragit sig undan och låtsas titta på något annat. Till slut hade han hittat ett ledigt säte bredvid en finne med en schäfer som sov på det kalla tåggolvet, och finnen hade bjudit på starksprit och de hade spelat poker, och sen hade han somnat och vaknat strax innan Vännäs med någons spyor i knät...

- Nä, Gävle. Det är faktiskt fint. Oförtjänt dåligt rykte.
- Bodde inte Jalle där?

Närmare Piteå och mer sprit i kroppen. Nu en vodkaflaska med rött innehåll.

- Det är sån jävla dubbelmoral i det här landet. Fy fan. Vi rökare ska jagas med blåslampa, men knarkarna, dom ska få gratis sprutor och gratis vård. Fy fan.

- Och att det inte ska gå att sälja sömntabletter och värktabletter utan att folk ska knarka på det. Värktabletter. Det är ju jättebra. Om man har ont. Men tar man en och blandar med sprit, då är man körd. Och gamlingarna då, som tar massa jävla tabletter för att kunna sova. Dom är väl också missbrukare då. Det är ingen som säger nåt om.

- Jag blir så förbannad att de inte kan skjuta knarkarna istället för att jaga vanligt folk som öppnar en öl på stan.

- Jag läste om en kille som sommarjobbade i en sopcontainer... så gick han in där, och den där jävla grejen går igång och klämmer ihjäl han... sommarjobb, kan du tänka dig, fy fan.

- Det handlar om sekunder. Sen kan livet vara slut.

- Vad säger du, ska vi gå och ta en pizza i Piteå?

Bussen kom fram, fullpackad till Piteå busstation ungefär samtidigt som den folktomma extrainsatta bussen. Folk började resa på sig.

- Damerna först, damerna först, lullade mustachmannen från sitt säte.
- Tack vad snällt, replikerade en tjej och gick förbi honom.
- Ja jag är en gentleman... så länge man får nåt tillbaka så, flinade mannen och gjorde en klämrörelse mot hennes stjärt.

Och där kan Pitepolisen lägga två personer till kvällens fyllecellsstatistik.

Karin - en otrevlig tjej

Nu har jag också pratat läskigt i sömnen:

- Axel... jag ska ta ditt kött och göra tvål av det.


Detta trots att det var flera år sedan jag såg Fight Club.

The smell of the morning I keep forgetting

Hyreshus på små orter. Fula hyreshus. Vem bor i dem? Det verkar inte svårt att få tag i en lägenhet i de lite finare hyreshusen. Ändå bor vissa i de fula husen. Och där städar jag trappor.

Vissa fönster har förhängda svarta lakan. Andra saknar helt gardiner. I ytterligare andra hänger sydstadsflaggor. Det här är Sveriges motsvarighet till trailerpark trash.

Gamlingarna, såklart. Såklart att de bor kvar i samma hus sedan det byggdes på 50-talet. Men de ser så rädda ut nu. De är de enda som har ombonade fönster och namnskyltar med blommor.

På en ort utanför en liten större ort. Ett litet samhälle.

Bor man där för att få vara ifred med sin alkoholism? Mannen i brynja som försökte bjuda in mig att städa i hans lägenhet var ett tecken på det.

Orkar man inte helt enkelt leta efter något bättre? En killes namnskylt har svenska flaggan som bakgrund. Han orkade alltså ta ut namnlappen och klistra fast en svensk flagga vid postfacket, men inte leta ny lägenhet bortanför det smutsgula tegelhuset där det ligger hundhår och cigarettfimpar i hela trappuppgången. Där grannarna lämnat sina sopor utanför dörren, av lukten att döma i flera dagar. Där underliga figurer tittar fram bakom mörka gardiner och gömmer sig lika fort igen.

I några hus bor människor på väg ut. Till samhället från olika institutioner. Mentalvården, fångvården... jag vet inte vad mer. Men de kom inte längre. De verkar liksom ha fastnat där. I slussen. I hyreshuset i ingenstans. Stopp, tjoff, en man öppnar dörren och ropar: "Jag behöver hjälp, jag kan inte knäppa min skjorta!". En vårdare kommer ut ur en annan dörr.
I hela huset hörs gnällanden och gnyenden och jämmer. Fönstren är solkiga av fett och flugskitar. Dörrmattan bolmar av damm. Jag har privilegiet att gå.

Men jag känner igen nästan alla lukter.

Möblerna i källaren som någon glömt kvar för länge.
Matoset som blandats upp med en kollektiv cigarettdoft.
Kattmaten som lämnats i trappen och blivit fuktig och gammal.

Jag tänker på mormor. Jag tänker på morfar. Mormors lägenhet med röken och köttgrytan.
Morfars hus med möblerna och bilarna och snöplogarna och uthusen med mer möbler och antikviteter, allt skrymslar och vrår fullproppade med grejer som ingen ändå skulle komma att använda. Hundmat till Raja som stått framme för länge.

Plötsligt minns jag en massa saker från långt tillbaks i tiden. Och jag måste kanske omvärdera. För varför luktar de här solkiga, ingrodda husen precis som delar av min barndom?

Piteå dansar och ler

Snart börjar det.

I dag tänkte jag cykla hem från stan över Kyrkbrogatan och vidare upp mot Nolia. Jag var febrig och trött. Tänkte undvika så mycket folk som möjligt. Fel tänkt.

För Sundsgatan var avstängd och jag tvingades ta gågatan genom stan. Det hade redan börjat.

Billiga skinnkläder!
Kolaremmar... 20 meter bort... kolaremmar... 20 meter bort... kolaremmar!
Popcorn. Hey ho! Popcorn!
Indianestetik och batikkläder... skinn igen
folk folk folk.

På min svettiga resa genom det begynnande stadiet av PDOL:s själva epicentrum noterade jag ett par festivalbesökartyper. Och nu pratar vi inte festival såsom Roskilde eller Emmaboda... nu pratar vi Cityfest. För det är precis vad det handlar om. En störig, kitschig cityfest som fick min städarkollega att börja prata exalterat om Alcazar och öltält, nothing more than an embarrasment to the selfish, fucked up brats you spawned to replace yourself... En ordinär formulär 1A jobbig, skränig stadsfest med tråkiga artister och dyrt inträde. Here we go:

1. Ockuperarna.
Dagens mest störande kategori eftersom jag försökte ta mig fram på cykel. Går på PDOL eller annan valfri lokal stadsaktivitet för att träffa andra och snacka skit. Vad som säljs eller vem som uppträder spelar inte så stor roll. Bara vem som är där. Och vem man kan slänga käft med så länge som möjligt. Kännetecken: Barnvagn, stillastående pose mitt i gatan, helst i klunga med andra ockuperare. Tights eller säckiga stretchjeans på kvinnor. Rökare. Barnet utsätts för passiv rökning. Ingen hänsyn till förbipasserande. Är med största sannolikhet infödd på orten.

2. Nybörjarna.
Försäljningen har börjat, scenen håller på att byggas, och där är de... 13-14-15-åringarna. De går genom stan i klunga, alla klädda enligt samma normer. Och de försöker att inte titta. För det är så uppenbart detta, att det är första gången de besöker festivalen utan mamma och pappa, och att de nu inte längre har något att förhålla sig till. Ingen att dra i armen och sucka över hur töntig han/hon är som vill kolla på allt. Ingen att smita från. Ingen att rulla ögonen åt.
Ändå är de nyfikna på i vilka smaker godisremmarna erbjuds och vad popcornen kostar och är det där en riktig indian med panflöjten? Således rör de sig framåt mot ett obestämbart mål, samtidigt som de har en lätt hukande hållning och kastar försiktiga blickar åt sidorna. Vad gör man med kompisarna? Vad är töntigt och vad är tillåtet? Kan man åka karusellen om man gör det som en ironisk gest?
Eftersom nybörjarna är så osäkra är de också väldigt mycket i vägen och ännu inte riktigt medvetna om att man kan flytta sig för förbipasserande.

3. Joe Hillbilly-typerna.
Hade det varit vinter hade de här männen och deras trötta fruar åkt skoter till festivalen. Nu är det inte vinter och då åker man "jänkare" eller fyrhjuling. Är där för att bli full och för att visa alla utomstående besökare vem som är karl för sin skinnväst. Hittas därför redan onsdag eftermiddag på en uteservering med en ljummen starköl i handen, misstänksamt gloende på alla nykomlingar. Boots, svarta jeans eller skinnbyxor, lite solkig t-shirt, skinnväst, biltemakeps. Och en snus rinnande från överläppen.
Kan också befinna sig på gågatan där de börjar småknuffa människor som ser utomsocknes ut, för att värma upp inför helgens slagsmålsövningar.
Här kommer Bulten i Bo, han är snäll och glad...

4. Gamlingarna.
Jag trodde länge att gamlingar bara satt hemma och såg på teve. Nu har jag förstått att äldre människor ofta har ett ganska rikt socialt liv, med boulekvällar och studieresor. Och är det festival, då ska de bara dit. Gamlingarnas kännetecken, förutom att de har vitt hår och ålderdomliga kläder, är att de häckar. Det brukar ofta klagas på att ungdomar driver runt och hänger i stan och på köpcentran. I Sundsvall blev ett gäng punkare bannlysta från en galleria inne i stan någon gång på 80-talet för att de bara hängde där. Men gamlingarna får minsann häcka.
På parkbänkar, men helst sittande på rullatorerna, som alltid är mintgröna. De iakktar och iakktar. Jag misstänker att de vet det mesta om en hel hög personer. Saker vi inte har en aning om att de vet. Det brukar vara så med gamlingar. Plus i kanten för att denna grupp har vett att hålla sig vid sidan av.

5. Mammorna.
Ja, så ni har fött barn. Grattis. Vi ser och hör. Nu, kan ni flytta er barnvagnskoloni så att den inte ockuperar hela gatan eller mittgången på klädbutiken? Tack.

6. Hundägarna.
Aha, så ni är ett ungt par som satsar på törstiga dobermanns med nithalsband istället för knoddar? Finns det någon chans att ni kan motionera bestarna någon annanstans än just på gågatan? Och måste ni ta med Belsebub och Fenrisulven när ni ska handla och binda dem utanför butiken? Så att kopplet går upp och hundarna börjar vandra fritt?
Jag förstår att ni säkert tycker att hundarna är världens gulligaste men jag tror inte resten av världen är lika övertygad. Dessutom finns det allergiker.

Det var några kategorier jag noterade under dagens mödosamma färd genom trängseln på gågatan. Fler tillkommer säkert.

Nu är jag officiellt less

Har varit förkyld ett par dagar och nu har förkylningen eskalerat och vaknade dessutom med en lätt feber.

Axel har knuffat på mig hela natten och gör det dessutom till sitt problem att jag är sjuk... jag snyter mig för högt. Det är irriterande när jag äter halstabletter. Och när jag skriver blogg en stund innan jobbet för att hinna vakna till "knastrar det som ett åskmoln". Trots att han ändå lyssnar på musik i lurar.

Ja, sickna problem.

Var tvungen att åka och jobba på ett ställe (har ett till i eftermiddag... suck) trots feber och snorighet, så jag fick springa ifrån hela tiden och snyta mig. Försökte göra det allra nödvändigaste innan jag åkte och handlade halstabletter och näsdukar på COOP.

Inne på COOP drabbades jag av en nysattack och behovet av näsdukar steg drastiskt. Jag måste mig bara ta förbi kassan, där kassörskan inte verkade lägga märke till min nöd.

...har du medlemskort?
...har du kupong till den här?
... var det bra så?
... vill du ha kvitto?

Skynda!

Blev äntligen klar och kunde snyta mig i valfri näsduk från 12-packet (varför kan man aldrig köpa bara två näsdukspaket?) Halstabletterna kostade 2 kronor mer än vad som stod på hyllan, men jag orkade inte bråka. Åkte hem.

Hann bara ut ur bilen innan min chef ringde. Banken där jag städat tyckte att jag hade gått för tidigt. Och att jag brukade vara där "för kort tid."

Det stör mig inte att de tycker det. Det är rätt lite att göra och jag jobbar snabbt, så jag blir ofta klar ganska snart.

Men varför inte prata med mig direkt?

Trams på hög nivå

Bomber exploderar i London. Barnsoldater utnyttjas i Kongo. Svälten är svår i Zimbabwe.

Och Amy Diamond fick inte sjunga sin allsångslåt igår på Sollidenscenen, rapporterar aftonbladet: Länk

"Amy Diamond stoppades!". Orsak? En hämnd? Ett hån? Etik?

Nej, tidsbrist. "I den här branschen blir det ”kill your darlings” i vissa lägen, säger Gunilla Nilars, producent för Allsång på Skansen."

Så var det med den toppnyheten. Varför måste kvällstidningarna tvångsmässigt koka ihop rövarhistorier från "Allsång..." varje vecka? Det är alltid en kupp mot någon, ett svek mot någon eller någon som "rasar" mot någon annan.

Hur mycket kan egentligen hända vid den där scenen? Mer att tanternas kaffe hinner kallna när de paxar bänkarna 12 timmar? En och annan tant åker säkert på blåskatarr också. Mer är det inte.

Och jag kan inte förstå annat än att Aftonbladet och Expressen är i maskopi med SVT. Kanske är det Anders Lundins karriär som behöver ny fart. Kanske de medverkande artisternas (stryk kanske där). Men intresset för armkroksgunget och Lasse Berghagen - nostalgin har aldrig varit så stort som nu.

För utöver de människor som, likt min farmor en gång i tiden, sitter och sjunger med framför teven känns det som att resten tittar för att se om det blir några nya skandaler. Vem som ska "rasa" mot vem. Vem som ska chockera, kanske med en nakenchock. Vem som ska utföra "kupper".

Allsång är det nya Melodifestivalen helt enkelt. Och kupperna består ungefär i att Roger Pontare gömmer sig bakom en plastpalm och väntar in Anders Lundins refräng (karln kan inte sjunga, förresten) då han kommer fram och skrålar med så att det klirrar i renhornsschamanen.

"Rasar" och "kupp" är det nya "chock" förresten. Och då helst någons "fräcka kupp".

Det är fanimej journalistik, Ceasar.

Brandon Walsh

Brandon, Brandon... vem är väl så präktig som du?

Underbart att TV3 repriserar Beverly Hills... igen. Halva behållningen är att studera den vandrande moralkakan Brandon. Skoltidningens redaktör. Flickornas trygge charmör. I dagens avsnitt var det typiskt nog han som ropade "play it safe" när Valerie skulle gå och ragga upp Noah.

Dessutom: Han gör alltid Brandontugget. Det kan skönjas på bilden. Ofta skrattar han lite generat samtidigt: Hehehe. Brandontugget sker oftast i pinsamma eller romantiska situationer, när han blir lite ställd eller när det blir lite "farligt".

Stora saker väntar dig Brandon. Det förstår var och en som ser serien. Men hur gick det egentligen sedan för Jason Priestley?

Va? Du menar att Brandon inte finns på riktigt?!

Nää.

Det ska tamefan klagas

Jobbade på tidningen i lördags och vi var ute på bl.a. ett reportage i en by där det regnade. Fotografen tyckte att det regnade. Jag tyckte att det regnade. Mitt block blev blött och bläcket rann ut. I artikeln står det att "det regnade ihållande under lördagens..."

Och jodå. Nu har någon gubbe som var på plats skickat ett klagomail till tidningschefen om att jag inte vet vad regn är. "Jag hade seglarjacka hela dagen och blev inte blöt. En bekant gick i T-shirt utan att bli blöt". "Det skulle vara roligt att se vad denna journalist skriver när det verkligen regnar".

Textens andra misstag var han inte heller sen att ta upp. När vi kom till byn skulle vi skriva om ett hus där en utställning om en konstnär hölls. Det började med att en gubbe skällde på mig om att tidningen inte kan få det rätt. För någon vecka sedan när kulturen skrev om konstnären hade han fått fel födelseår, 1798 istf 1745. Gubben lugnade dock ner sig och sedan blev det ett skämt innan vi åkte: Se till att få rätt årtal nu då!

Till min fasa läser jag årtalet 1975 i dagens tidning. 1975?! Hur fan smög det sig in? Jag som vet att jag noggrant skrev rätt år för att det inte skulle bli fel igen.

Åh. Nu får jag gå och dra något gammalt över mig en stund.

Kosmos, företagspresenter och drömmar.

Vi har varit borta i två dagar och herregud vad gnällig Kosmos är. Det är ett konstant jamlande från golvnivå. I morse när jag gick upp för att sömnig och med halsont äta frukost stapplade Kosmos efter mig ut i köket, totalt nyvaken, lutade sig mot diskbänken och blinkade trött med ögonen innan han lyckades pressa fram: mjaouououmjaoujoumjamjaaaouu ur strupen. Sedan somnade han vid mina fötter.

På jobbet började jag tänka på företagspresenter. Såna som chefer ger sina anställda vid jul, och kanske även vid påsk, midsommar och födelsedagar. Det blir så sällan rätt. På mitt nuvarande städjobb har alla fått en "sommarpresent". Presenten bestod av någon slags partybag för ungar i 8-12 års ålder: en nätpåse innehållande en "spelhandduk" (en badhandduk i dålig kvalitet med luffarschacksrutor på), en kortlek och luffarschacksringar i plast. Vilken fin gest. Vilket bra sätt att visa sin uppskattning för de förslitningsskadade städerskor som jobbat på företaget i 24 år utan att ta semester (jodå, de finns), som lägger ner sitt liv och stora delar av fritiden på att det ska vara rent och snyggt på andra människors arbetsplatser, som nästan aldrig unnar sig själva något. En spelpåse. För barn. Det är inte ens alla som har barn. Och för dem som har det: så roligt. Något att köra hem till ungarna när arbetsdagen är slut och kroppen värker.

Här kommer några förslag på vad personalen istället kunde ha fått:

Presentkort på massage.
Presentkort i någon butik eller varför inte i valfri butik?
En presentkorg av något slag, kanske med mat (vill dock lägga in ett obs! här, på mitt gamla jobb fick vi en delikatesskorg till jul innehållandes renkorv, renkassler, ren... vad det nu heter, massa renkött i alla fall, rökt lax och brännvinskrydda. Inte så roligt för alla vegetarianer).
Schampo och duschkräm
Någon prydnadsartikel
En lönebonus

På ett annat städjobb jag hade fick alla i personalen en present om året, en julklapp. Jag jobbade inte där själv till jul men enligt utsago var det ett vitt A4 med dataskriven text (Times, 12p) som skickades hem där det stod: God Jul! Vi har skänkt 100 kr till Röda Korset i ditt namn! Halleluja. Visst, Röda Korset behöver pengar. Varför inte skänka 100 kr och köpa en liten present? Men nä, det blev nog för dyrt när högste chefen i Frankrike skulle ha sin månadslön också. För övrigt instruerades vi på det jobbet att man skulle städa en toalett på 3 minuter och 20 sekunder. Klara, färdiga, gå!

Jag drömde skumt som vanligt, förresten. Inatt, alltså. Mina drömmar framåt morgonen blir alltid till ursäkter för att inte behöva stiga upp, ursäkter som alltid verkar logiska i sömnen. Nu drömde jag att jag var ute och körde bil (en brun cheva) på landsbygden i snö, och John Candy stod och liftade i vägrenen. En logik dök upp i mitt huvud: Om man tar John Candy i bilen drar den visserligen mer bensin men enligt reglerna slipper man åka och jobba. Vad kan jag säga? Jag tog John Candy i bilen. Och han var glad och trevlig. Precis som man föreställer sig att John Candy är. Eller var.







John Candy - en glad liftare. Här i en klassisk Daniel Nyhlén - pose.

The panic, the vomit

3 reklamfilmer jag blir åksjuk av:

1. Coca Cola.
Ung kille är hos någon slags spåman eller schaman som rullar med ögonen och säger: "many doors opening for you, many concerts, festivaaahlz" som om det sista ordet vore en bevärjelse och som om alla borde kasta sig ut i världen och uppleva the magic of coke. Jag mår dåligt, bara. Huh.

2. "Kan sjeeelv".
Jävla ungar som ska stylta runt i blöjor jämt. Ämnat för att hela den kvinnliga delen av befolkningen ska sucka lystet åt hur charmigt det är med lillgamla ungar som "kan sjeeelv". Kan vad själv? Bajsa? Jag hoppas digital-TV kan bli framtiden för oss som vill ha specialkanaler. Då kan det äntligen bli barnförbjudet. Och jag menar barnförbjudet.

3. Siba.
Hey vi är lågbudget och vi låter våra kassörskor med dåligt hår se "spiffiga" ut i reklamfilmerna. Låt Fabian Bengtsson sköta all PR istället. Det borde funka lika bra som Ludmila post cancer. Nej just ja, det funkade ju inte bra alls. Oh well.


Och det spöregnar och jag har ont i halsen och måste cykla till jobbet i morgon och har jag otur är bilen snodd av någon annan så jag får cykla runt till alla ställen också och jag ville bara säga det. Sjukskriver mig får jag ingen ersättning eftersom jag officiellt har nästan inget på schemat.

Det är sista sommaren jag städar. Sista sommaren. Sista sommaren. Sista sommaren, concerts feztivaahlz!

Kustbuss'n

I dag ska vi till Skellefteå och Trästocksfestivalen.

För att komma dit åker vi med de blå bussarna, a.k.a kustbussen. Eller som man säger häruppe: Kustbuss'n.

Resan kostar 86 kronor, plus ett tillägg på 15 kronor om det är expressresa. Vad skillnaden är mellan expressresorna och de vanliga resorna har jag ännu inte lyckats lista ut. Alla tar de en timme och tio minuter.

Kustbussen är ett ganska behagligt sätt att resa, om det inte är fullsatt. Och om det inte vore för bussvärdinnorna. Jag vill här lägga in ett litet obs! för att det finns trevliga och tysta värdinnor också. Men långtifrån alla.

Min hatvärdinna har hyperblonderat spretigt hår á la 1986 och en tight jeansdress som avslöjar magens lätta kurvning. Utanpå jeansskinnet har hon en midjeväska i läder, högt uppdragen.
Jag vet inte vad hon heter men jag chansar på "Maggan" eller "Agneta" eller något annat hårt.

Istället för att vara serviceminded beter hon sig som om bussen vore ett sommarkollo för bråkiga barn, och hon vore den stränga husmodern. Hon har ingen finess och ingen känsla. Från det att resenären sätter sin första fot på bussens gummimattsbeklädda golv tar hon personen i besittning med sina domderande manér.

- Jaha, var schka du ååka? Gå upp å sätt dä så kommer jag å tar betalt sän.

När alla klivit på skramlar det till i högtalaranläggningen och resenärerna rycker till som om det vore ett utrop på Auschwitz . SS-Agneta tar nu första tillfället i akt att göra sin röst hörd:

- Jag är er bussvärdinna i dag och tillsammans med chauffören, som heter Bosse, scka vi ta oss ner till Sundsvall. Jag kommer nu börja gå runt å ta betalt av alla som inte har betalat.

Första chansen till sömn är alltså spolierad, och om man har somnat kan man lita på att kärringen väcker en och kollar om man har betalat. Varför inte hålla koll själv? Varför inte ta betalt av alla redan när de kliver på bussen? Vill hon så gärna interagera med resenärerna?

Efter betalningsrundan har man en chans att somna igen. Vaggas till sömns av bussens gungande och krängande på norrländska ändlösa vägar. Stirra sig trött på skogens hypnotiska grönska som svindlar förbi, mil efter mil. Med Emmylou eller Neil i lurarna och en nackkudde till huvudet. Man börjar drömma lätt om tulpaner eller älgar eller moln... DÅ.

Högtalaranläggningen skramlar till igen. Nu är det dags. Agneta eller Maggan eller vad hon nu kan tänkas heta ska läsa upp menyn i fikakorgen, förklara hur toaletten fungerar, och tala om vad man får om man betalar för första klass. Det tar hela jävla dan.

- ...kan ni köpa ett utbud av fika såsom bullar, mackor, reeeenklämmmmor, kaffe, cappucino, thé, läskedrycker, och småågodis såsom....

....för att spola trycker ni ner pedalen framför toaletten, och ni får trycka ganska hårt...

... då ingår morgontidning, kaffe, reeeenkläääämma....

Enough already!

Är det denna service jag betalar 15 kronor extra för? Well, skip it! Det är inget flygplan vi sitter på. Det är en buss. Vilket främst kännetecknas av att istället för svala och snabba flygvärdinnor får vi dras med ett gammalt tandtroll från åttiotalet som antagligen knarkat sönder halva hjärnan och använder andra halvan till att hämnas på livet.

Ett litet exempel direkt ur verkligheten från en resa mellan Umeå och Skellefteå med Kustbuss'n.

Värdinnan ropade ut menyn i högtalaranläggningen. Sedan gick hon runt i bussen och frågade alla om de inte skulle köpa något. Tjejen bredvid mig beställde då kaffe.

- Mjölk, grädde, socker? frågade värdinnan då, på sitt som vanligt sura sätt.
- Grädde tack.
- Då blir det 20 kronor.

Jag slumrade till en stund och vaknade en tjugo minuter senare när tjejen bredvid mig ropade lite halvhögt och förläget:

- Ursäkta... ursäkta, men jag hade beställt kaffe.

Värdinnan uppenbarade sig.

- Va?
- Jo, jag beställde kaffe för ett bra tag sedan och jag har inte fått det.
- Då schka jag gå efter.

Hon försvann nedför trappan och kom upp en stund senare med en termos och en förpackning plastmuggar. Plastmuggarna skickade hon åt mig och sa: "Håll i dom här" när hon prickade ner kaffet från termospipen in i tjejens mugg. Sedan ryckte hon åt sig muggarna igen och försvann. Tjejen ropade på nytt.

- Ursäkta, vänta... jag hade beställt grädde också.

Värdinnan vände sig då om och sa snäsigt:

- Ja, jag schka! Du måste förstå att jag har annat att hinna med!!

Sedan försvann hon ner och kom upp med en förpackning grädde som hon slängde åt tjejen säkert lagom till att kaffet redan hade kallnat.

Och på den nivån ligger alltså servicen på Kustbuss'n. Hur det är på pensionärsresorna där Röda Korset serverar fika orkar jag inte ens gå in på nu. Jag tror det har försvunnit ur mitt minne genom den självbevarande driften förträngning. Tack, psyke.

Machahans

Så sant som det är sagt, cowboy.

Jag och mitt överjag

Vem tror du det är som redan är hemma, när du kommer hem försent?

Precis som Marxismen har sin bas och överbyggnad så har jag mitt jag och mitt överjag. De flesta andra människor verkar alltid vara sitt överjag. Jag är tvärtom väldigt ambivalent.

Harmony and inspiration, we are funny combination, me and I.

Som vanligt säger Abbas texter mig inte så mycket om mitt liv. Tio poäng till den som rak arm kan knyta vissa ord ur den meningen till en Smiths-låt förresten.

Mitt överjag är logiken. Logiken menar att jag behöver jobba så mycket som möjligt den här sommaren för att ha råd att leva. Logiken menar att om jag ska må bättre måste jag äta mer regelbundet och träna mer. Logiken menar att jag borde ta itu med den där kurslitteraturen jag ska plöja för att skriva min uppsats. Logiken menar att ett paket mjölk och lite broccoli till ångkoket är allt man behöver handla på Konsum. Logiken menar att jag kan bli bättre på många sätt.

Det andra jaget är känslan. Känslan säger att snart får jag ett frispel på mitt jobb och kraschar städvagnen mot en kontorspelare och häller soporna över någon stackare som går förbi. Känslan säger att jag vill fan inte tvinga mig ut och träna om jag inte känner för det, och det gör jag ju så sällan. Känslan säger att kurslitteraturen kan väl vänta lite... mogna på sig under allt damm. Känslan säger att nog förtjänar jag en stor godispåse på Konsum. Och en glass. Känslan menar att jag är utsliten och less.

Mitt jag och överjag är i ständig diskussion och ständig konflikt. Det kanske är det som gör att jag känner mig så trött. Men de behöver ju samtidigt varandra.

För när jag inte orkar står överjaget där framför spegeln och borstar tänderna och ser till att jag inte får hål och karies.
Överjaget svänger vänster mot jobbet när jag svänger höger mot skogen.
Överjaget ser till att jag kommer upp när jaget försover sig med flit.
Överjaget trycker i sig broccoli och sväljer med vatten över Foucoult medans jaget sneglar upp från sin godispåse framför Extreme home makeover.
Överjaget är så duktigt.

Och jaget har ont i halsen i dag och vill helst lägga sig ner på golvet med katten och spela död igen. Det är en trevlig syssla. Men här ska visst göras pannkakor. Snart börjar mina skor gå iväg med mig. Och tio poäng till den som kan hitta René Magritte- referensen i där.

Pinsam tystnad

Jag jobbar på tidning i dag och snart tänker jag kedja fast mig i möblemanget så får de försöka släpa ut mig. Jag vill helt klart jobba som journalist. Det är det roligaste jag gjort.

Jag hatar hatar hatar mitt städjobb.

Och det roligaste är att folk känner igen mig här och jag känner mig respekterad och folk säger att jag är duktig. Det är ungefär första gången i mitt liv det händer.

Jämför med några tilltal från mitt städjobb (inte för att de kommer så ofta):
- Du, öh, städerskan! Det är slut på papper på toan.
- Jaha, är det städning på gång? *stort sympatileende och tydlig röst så att jag som är lågavlönad och dum ska förstå* Jag som har så rörigt här... jaja, jag får sortera en annan gång. Du får städa där du kan. *sitter kvar på stolen och flyttar sig inte ens när jag ska dra fram soporna från under skrivbordet*
"Till dig som städar. Kom ihåg att låsa den övre låskolveln efter dig i soprummet! Mycket viktigt! Obs!!" (anslag på dörr till städskrubb under tiden vi båda var fysiskt närvarande på arbetsplatsen).

Det vanligaste är dock pinsam tystnad.

Idioter

För en liten stund sedan ringde min mobil.

- Ja hej, jag ringer från äldrevården här och vi håller på och kollar upp referenser här och vi har pratat med Ulrika...
- Du ringer varifrån?
- Äldrevården. (irriterat).
- Och vad gäller det?
- Vi håller på och kollar upp referenser...
- Ursäkta men jag vet inte vad det här handlar om. Är det något jobb?
- Ja.
- Jag vet inte om jag har sökt något jobb hos er...
- Det är väl du som är Karin? Ansökan inkom den 27 april.
- Jaha? Gäller det jobb till hösten eller?
- Nej, sommarjobb.
- Sommarjobb?
- Ja.
- Okej, ja jag har redan ett jobb.
- Jaha, men dåså. Hejdå.

Bakgrundsstoryn: Jag sökte alla möjliga sommarjobb i april och till just äldrevårde n och handikappomsorgen ringde jag upprepade gånger och tjatade utan resultat. Nu börjar de hipp som happ kolla upp mina referenser när halva sommaren har gått, för att jag bara ska sitta hemma och vänta på deras kallelse? Idiotiskt.

Klagan och gnäll

Det är mitt i sommaren och jag sitter inne och försöker spela webspel, men det är bara så tråkigt så jag stänger fönstret igen efter några drag.

Jag försöker läsa klart Blonde, men jag kan inte koncentrera mig.
Jag försöker läsa klart Göran Häggs Svenska litteraturhistoria, men 1700-talet tråkar ut mig så fruktansvärt så jag hoppar direkt till 1800-talet och romantiken men det hjälper inte. Jag lägger ner boken och försöker se på TV. Det är inget på TV. Det är det nästan aldrig.

I köket ligger Anders Paulruds Ett ögonblicks verk, också den halvläst. Jag måste läsa ut den. Men jag vill inte. Inte just nu.

Egentligen ska jag städa 6 trappor á en timme vardera.

Men jag är hemma och har tandvärk och går jag ut får jag soleksem och tydligen eksem på tungan också för det kunde tungspecialisten hos tandläkaren igår konstatera. I sängen ligger Axel och sover hela dagen för att han var uppe hela natten och på stolen ligger Kosmos och sover hela dagen för att han är trött, eller bara lika uttråkad som jag är. Jag tror att Kosmos tröstäter, förresten. Han har gått upp en del i vikt. Och när det är varmt ligger han mest i en hög på golvet och spelar död. På det sättet bidrar han inte till någon förhöjd fettförbränning.

Det är ingen på msn. Det är aldrig någon på msn när man faktiskt har tid att prata.

Jag som tänkte unna mig att vara hemma hela dagen och jobba på kvällen när jag kanske känner mig lite piggare (det gör ont där min dragna visdomstand satt och jag känner mig lite febrig) och när det inte är lika varmt. Jag som tänkte att det skulle vara roligt att vara hemma hela dagen och slippa jobba och bara göra... roliga saker.

Nu är jag rastlös. Saker som Lyckochansen och Days of Our Lives får mig att vilja kväva mig själv framför teven. Precis som Fear Factor. Och allt med Joe Labero. Jag mår psykiskt dåligt av att titta på det. Det är ingen överdrift. Det blir ingen mer TV för mig i dag.

Det blir ingen mer dator.
Inget mer gå ut.
Inget jobb.
Ingen matlagning.
Inga skivor att lyssna på.
Inga böcker.
Inga soleksem.
Nu gör jag det.

Nu lägger jag mig också på golvet och spelar död.

EU-mopeder.

Jag förstår inte hur alla ungar kan ha EU-mopeder. De är precis överallt. Skjutsar varandra, skriker och slår på larmet med flit så att en hel badplats får tinnitus. För någon vecka sedan såg jag två tjejer i kjol och linne (de har alltid kjol och linne) tillsammans på en sådan här tingest. De stod och gasade bakom en bil på väg ut i en rondell, och tjejen som körde ropade: Men åk nån gång då gubbjävel! och sedan gjorde de en vänstersväng ut i rondellen. Alltså inte runt i rondellen. Direkt vänster. Trafikvett?

När jag var liten (here it comes...) var det på nåder man fick en cykel. På nåder. En cykel var någonting särskilt fint som man kunde få på sin födelsedag, inte varje år utan när man växt ur den gamla cykeln, och när man fått den var man tacksam. Dessutom brukade mamma och pappa plocka ut lite pengar från barnens sparkonton när cyklarna skulle köpas, för en hel cykel var lite saftigt att ge bort bara så där. Och det förstår jag. Men jag förstår inte hur alla ungar har råd med EU-mopeder?

Utöver den faktiskt inköpskostnaden, som så vitt jag förstår, ligger på 10 000 och uppåt, så kostar ju driften och bränslet en hel del. Särskilt som de är ute och kör hela dagarna.

Och jo, ungdomarna hade mopeder när jag var yngre också. Då körde man som häftigast en trimmad Yamaha DT till och från skolan. Själv ärvde jag en silverfärgad Crescent trampmoped från -65 som gjorde 35 i nedförsbacke. Eftersom man aldrig visste när den tänkte lägga av och eftersom det gick fortare att cykla så körde jag nästan aldrig med den. Jag tror den kostade 3000 i inköpspris. Så mycket kan jag säga att hade EU-moppar varit populära när jag var 15 hade jag inte fått någon, oavsett hur mycket jag tjatade. De är helt enkelt för dyra.

Så hur kommer det sig då att föräldrarna, nästan alla föräldrar, köper dyra mopeder till sina barn? Är den en muta för att de inte ska röka? Är det för att de själva är för lata för att skjutsa barnen till hockey- och fotbollsträningar? Är det för att de själva använder moppen? Jag har faktiskt sett flera 40 somethings köra EU-moppar senaste veckan. Har familjen sålt en bil för att ha råd med ungarnas vansinnesfärder?

Kolla bara på en genomsnittlig skolgård i höst och se hur många EU-moppar som står uppradade längs väggarna.

Hur har alla råd? Och ursäkta min fördomsfulla åsikt, men barnen som kör dessa mopeder bär sällan high fashion. Istället lutar det ofta åt lite white trash med slingat hår, för mycket smink, billiga kjolar och 49-kronorslinnen. Men det är kanske bara så alla femtonåringar ser ut idag?

Nej, jag förstår faktiskt inte. Och för att låta som en trött gammal insändarskribent med traditionella värderingar upp till svalget: dessa ungdomsvandaler borde snarast utbildas i trafikvett innan de åsamkar en allvarlig incident.

Detta om EU-mopeder. Och nu slår det mig hur likt det här inlägget är kvällstidningskrönikor skrivna av tyckande unga vuxna som saknar ungefär lika mycket substans i sitt tyckande som de saknar ett bra och eget språk. Ingen nämnd, ingen glömd.

Menial work

Jag är less på att städa. Jag var less redan för två år sedan. Efter varje städjobb jag har haft har jag tänkt: aldrig mer. Sedan rullas samma historia upp: Jag är utan jobb, behöver pengar snabbt, och så står jag där igen och skrubbar bort fläckar från en toalett efter kontorsanställda som inte själva kan ta reda på efter sig. Halleluja!

Och min leda har gått så långt att jag måste tvinga mig själv att gå upp varje morgon. Jag måste övertala mig att äta frukost. Och jag måste tvinga upp mig på cykeln och trampa iväg. Och sedan kommer den hårdaste prövningen: Att tvinga mig själv att stanna kvar på jobbet.

Jag får nämligen ständiga impulser av att lämna allt och bara gå ut och aldrig komma tillbaka. Ibland gör jag det, men jag kommer alltid tillbaka. Den ena dagen eller den andra. Jag släpar mig tillbaka.

På mitt första jobb i morse hade jag en lätt huvudvärk på ena sidan av huvudet. Hoppfull tänkte jag genast: Nu har det hänt. Den dödliga sjukdomen är här.
Jag började planera var jag skulle kollapsa och vem som skulle kunna tänkas hitta mig. Utanför städskrubben kändes perfekt, eftersom den ligger längst bort i en korridor vid en toalett skulle ingen hitta mig i första taget. De skulle behöva leta efter mig först. Sedan skulle de antagligen ringa min chef, eftersom de inte ens vet vad jag heter, än mindre telefonnumret till mina anhöriga.

Lycklig såg jag fram emot en lång sjukhusvistelse med vita rena lakan och havsutsikt. Jag valde till och med vilken bok jag skulle läsa under min konvalecens, det skulle bli Torgny Lindgrens Pölsan som Axel så varmt har rekommenderat.

Men inte blev den kollapsen förverkligad. Det var bara att åka vidare till nästa ställe, där jag frustrerad skenade runt och duttade lite rengöringsmedel i toaletterna, tog ut soporna och som hastigast nuddade några golv med moppen innan jag åkte hem. Först var jag dock tvungen att ta med min arbetsbil på en vända ut i skogen, där jag körde alldeles för fort i syfte att döva frustrationen lite. Om jag kan skinna de jävlarna på lite bensinpengar som jag ändå inte behövde, känns det lite bättre. Inte för att det är min städfirma som är de som skräpar ner. Men de var dem som gick med på att anställa mig.

Och snart ska jag iväg och dra en visdomstand. Förhoppningsvis är jag lite mer samlad resten av veckan.

Högstadiet

När jag gick i högstadiet var världen så tydligt definierad. Redan första dagen satte de tuffa tjejerna standarden när de släntrade in på skolgården i stripes. Vi snackar svart Adidasjacka i nylon med vita ränder på armarna. Under det en Adidas t-shirt. Adidasbyxor (jo, det var faktiskt inne med joggingbyxor) alternativt Levis 501 alternativt Dieseljeans. Och så Adidas Gazelle på fötterna.

För oss som gått låg- och mellanstadiet på landet kom allt det där som en smärre chock. Vi som släntrat runt i overall och grå mjukisbyxor flera år tvingades plötsligt bli medvetna. Men det var inte alla föräldrar som hade råd att förse sina barn med färskt Adidas varje vecka. Vi fick därför göra vårt bästa för att imitera.

Det gällde att veta vad som dög och inte. Snart lärde sig alla barn uttala Fruuut åvv dä loom till föräldrarna som handlade t-shirts och jumpers på köpcentran. En vit t-shirt utan märke var förbjudet, skamligt. Fruit of the loom var det minsta man kunde begära. Helst Adidas, men Adidas var ju så dyrt. Flera hundra för en enda tröja när man kunde köpa ett flerpack för 99 på Obs! Det var svårt att motivera sina önskningar.

Och hur vi än försökte var vi hela tiden hopplöst efter. De coola tjejerna hade inte bara märkeskläder, de rökte också. I båset vid hockeysargen. Och killarna snusade. Coolast var de förstås när En rökfri generation gjorde klassbesök varje år och de måste se oberörda ut fast röken stank långt ut i korridoren. Alla andra sneglade åt rökarnas håll. Skulle de lyckas hålla ställningarna i år också?

I nian förändrades dock det där. Då var det inne att vara trött på att ha rökt länge. Plötsligt började rökarna istället räcka upp handen när frågan ställdes, lägga huvudet på sned och säga: Jag försöker sluta... och sedan sucka som att det var en livslång last de försökte upphäva. De elever som lite senmoget började röka först i nian ansågs inte vara riktiga rökare. De började när alla andra försökte sluta. De hånades bakom ryggen.
- Kolla på Jonna, hon kan ju inte röka... hon drar ju inte in röken... kolla...

För oss som varken rökte eller hade råd med märkeskläder galore fanns en annan utväg. Om man var duktig på sport. Jag tror alla läsare av denna blogg inser att jag var rätt körd redan från början. Fotboll och handboll var sporter med hög coolhetsfaktor. Jag sög i båda. Faktum är att jag inte ens kan dra mig till minnes nu hur man egentligen spelar handboll. Är det en vit stor boll elller? Ett nät? Eller ett mål? Oh well. Och på fotbollen var jag så disträ att när bollen någon enstaka gång kom åt mitt håll upptäckte jag det inte ens förrän jag hade en hord motspelare över mig som sparkade mig på smalbenen en stund innan bollen lyckligtvis for iväg åt någon annans håll.

Och just när jag kommit över ett billigt parti Levisjeans så var det ute med jeans. Då skulle alla ha hipsters. Hipsters was the shit. The new black. Bla bla. Jag minns hösten när den första tjejen dök upp i ett par hipsters, hon var cool, kanske coolast i nian och släntrade in i sina hipstersbyxor och en woolseytröja och såg nonchalant oberörd ut. Vi andra förstod genast. Det gällde att skaffa hipsters. Snabbt.

Men jag gjorde aldrig det. Någonstans där gav jag upp. Där dog mitt modeintresse, som inte var ett riktigt modeintresse utan bara en önskan om att passa in.

I nian började en del utbrytargrupper uppstå. Främst bland killarna. Killar som förut varit hopplösa töntar med glasögon och finnar upp till hårfästet fick plötsligt ett nytt värde. De skaffade epor, träskor, skinnvästar och Castrol-kepsar. De skaffade sig smeknamn, som Ruben, Kuben, Spiken och Spinken. Jag visste aldrig vem som var vem. Det var först senare som jag reflekterade över att flera av de här killarna egentligen hette Ronny, Conny, Sonny, Benny och Jonny. De var predestinerade raggare, med andra ord.

Tack vare tonade rutor och möjligheten att färdas med bil, för att inte tala om tillgången på HB, så lyckades de här ändå rätt fula killarna skaffa en del tjejer. De coola splittrades i två, de som var tillsammans med raggare och de som såg ner på dem som var tillsammans med raggare.

Den första kategorin var ofta de som började röka i sexan eller sjuan. Den senare de som var coola för att de sportade.

Och sedan blev det inne med Fila och Tommy Hilfiger och Wu Tang Clan och vi hade skolavslutning och alla skulle lyssna på Björn Rosenström och det var så tydligt att alla skulle åt olika håll. Olika städer, olika gymnasium, olika program.

Och när högstadiet upphörde så upphörde också alla lagar. Vem som var cool och vem som inte var det. Statusindikatorerna. Pluggisstämplarna. Det var en hel värld som plötsligt skingrades och försvann. Och det var faktiskt lika så bra.

Ungar, fy fan.

Eftersom pensionärer redan fått sig en skopa i min blogg är det inte mer än rätt att ungar också får det. Har de redan fått det? De förtjänar mer.

I förrgår mötte jag tanten hin håle och idag mötte jag ungen hin håle. På jobbet. I en trappuppgång.

Grejen var nämligen den att jag bett om lite extrajobb och en hyresvärd hade beställt "storstädning" av en trappuppgång inne i stan. Varken jag eller min chef visste riktigt vad en storstädning skulle kunna innebära mer än den sedvanliga golvtorkningen och några förströdda drag med trasan över kletiga fingeravtryck på dörrar och lysknappar. När jag kom dit förstod jag vad det måste röra sig om.

Trappan hade stengolv. Vitt stengolv. Vitt stengolv gör sig inte så bra med ingrodda fläckar, och efter att ha provat med vanliga gorvtorkning, att ligga på knä med en scoth brite och Vim ( vilket var den bästa metoden men den fungerade inte i längden), och klorinbad kom jag fram till att det bästa sättet var att blöta golvet med vatten, hälla på mängder med Vim och sedan skrubba med en borste med skaft på. Och sedan torka upp allt. Tidsödande? Ja. Och jobbigt.

Dessutom sprang husets gäster in och ut och skitade ner golvet hela tiden. Det kändes lagom proletärt att skitig och blöt skrubba golvet utanför deras dörrar. Efter en timme var jag klar med trappen upp. Då tog jag trappen ner i källaren. Efter det var jag jättetrött och hade bara entren kvar. Och det var alltså då hon kom.

Så där oskyldig, som barn är först. Och jävligt frågvis. Jag hatar att det förutsätts att alla som är äldre än 18 automatiskt har något slags bildningsansvar gentemot barn.

- Vad gör du?
- Jag städar.
- Med vatten?
- Ja.
- Varför har du vatten?
- För att det är så smutsigt här.
- Är det smutsigt?
- Ja.
- Har du städat hela?
- Ja.
- Var det jobbigt?
- Ja.
- Ska du städa min trapp?
- Var är den?
- Där.
- Ja. På måndag ska jag städa den.

Hon var blond, uppskattningvis kanske fyra eller fem år, men jag har så jäkla dålig koll så jag vet ärligt inte. Och naturligtvis började hon testa gränserna.

- Måste alla som bor här lukta på dina pruttar?

Jag spände ögonen i henne men hon höll sin position, nu med en äldre, tyst väninna vid sin sida.

Jag skrubbade klart det jävla golvet med sina innötta mörka fläckar och moppade av allt det blöta och lade mopparna i en hink och skulle just gå. Då.

- Titta vi går på golvet! Titta nu blir det smutsigt!

Jag föste ut ungarna och torkade om golvet. Då gick hon in igen, ensam.

- Titta nu blir det smutsigt!
- Ja vet du vad, då tycker jag att du kan ta och städa upp här sen, sa jag åt henne, lagom muntert.
- Nähä, för jag tänker smutsa ner, och om du städar igen tänker jag smutsa ner, och sen ska jag säga när dom frågar att det är du som har varit slarvig.

Jävla unge att pröva mitt tålamod.

- Nu städar jag igen och om du går på golvet igen säger jag åt din mamma och då kommer du få en ordentlig utskällning, sa jag opedagogiskt.

Nåväl, det gjorde susen. Ungen såg rädd ut.

Och en sak har jag lärt mig om ungar och det är att de är lätta att skrämma. När jag sommarjobbade på dagis (jo det är sant, det har faktiskt hänt, två veckor för massa år sedan) var det en unge som hela tiden provocerade mig på dagis, och eftersom hennes familj kände min sa jag att nästa gång hon kom och hälsade på skulle jag slänga henne i älven. På skoj. Ungen i fråga bara skrattade och fortsatte vara jävlig. Tills jag slutade på dagiset och hon en dag kom hem till oss tillsammans med sin mamma som ville prata ut. Om att Sara var så rädd för mig. Om att jag skrämt och hotat Sara.

Allt jag har att säga om den historien är att hon fick fan skylla sig själv. Typiskt ungar att först vara odrägliga och sedan spela offer.

Nåväl, så länge jag inte får en arg mamma efter mig på måndag så går det nog bra.

Saker och saker

Följande konversation hade jag just med en sovande Axel.


- Är det skönt att vara utan mig?
- Vadå?
- Som att lämna kött på telefonsvararen.
- Va?
- ...svaret.

- Axel vad gör du?
- Vet inte.
- Vad tänker du på då?
- Olika saker.
- Hur då?
- Hur man ska dela upp dem. Saker och saker. De är ju olika stora.

- Vad gör du nu?
- Jag vet inte faktiskt. Jag trodde att jag var på väg upp. Nu är det så.
- Vad tänker du på då?
- Färger. Lite olika färger. Rosa och grönt. Jag försöker få ordning på dem. I olika lådor.


Det är alltså sant att hjärnan sorterar när man sover.

Will you still feed me, when I'm 64?

Jag skulle städa den tolvte trappuppången för dagen. Det var sluttampen. Bara tre kvar. Då uppenbarade hon sig. Hindret.

Vitt hår. Skärmmössa. Blommig tröja och ett par vita bomullsbyxor högt uppdragna över den lite runda magen. En i övrigt tanig kropp. Skurtrasa i näven och gula gummistövlar. Jag visste att jag var körd.

Innan dess hade allt gått snabbt. Snabbt är mitt ledord när jag gör jobb som ingen kollar tiden på. Och nu började hon alltså sinka mig.

- Kommer du från Piteå-tidningen?
-Nej, jag ska städa.
-Jaha, jag tänkte att det kanske var du som skulle intervjua mig.
-Nej... jag ska städa trappen.
-Jag bara skojar med dig.

Sedan körde hon igång. Om hur folk körde som galningar runt knutarna fastän hon hade fixat så att de fått dit en "motortrafik förbjuden" -skylt. Om hur stökiga grannarna var, deras hund hade hårat ner precis hela huset och de skitade ned tvättstugan och kan du förstå...

Där jag var var också hon. Bakom, framför, på sidan. Hela tiden greppande efter nya ämnen att ta upp.

- Du förstår, jag är ju husets allt-i-allo. Vaktmästaren bryr sig inte. Han har inte varit här på fem dagar! Det är jag som ringer och säger till när något ska fixas! Och sen får man höra att man är "den där kärringen." Kan du förstå...?

Ja. Jag kunde verkligen förstå. Hon var ju en riktigt kärringschablon med sitt aldrig avtagande gnällande och sin brist på respekt för att jag måste arbeta. Men det sa jag inte. Istället försökte jag nicka och humma och städa så effektivt så möjligt eftersom hon uppenbarligen granskade mitt jobb.

- Den där tussen som ligger där har legat i två veckor nu. Två gångar har de varit här och städat men den där har de missat.

På sådana ställen är det inte läge att slarva.

Sedan började hon sin snyftarhistoria. Om när hon ramlade i källaren.

Historien var en slags kombination av de tre klagopunkterna att vaktmästaren aldrig var där, att en granne ställde för mycket saker i förrådet och att en annan granne stökade ner i tvättstugan.

Hon var nämligen på väg till tvättstugan för att städa upp en eftermiddag i november och det var så mörkt för att vaktmästaren hade inte bytt glödlampor och hon snubblade över en teve som stod utanför förrådet.

- Det var livshotande skador!

Utan att jag ens ifrågasatte henne förstod hon själv hur osannolikt det lät och började argumentera för sitt påstående.

-Jag ramlade här, pladask över teven, och såg ingenting, och så stod jag så här, på alla fyra (fniss) och hela min kroppstyngd vilade på händerna och det kom blod från tummen och jag lyckades ta mig upp och in till tvättstugan där jag la förband med en skurtrasa, kan du förstå?!

- Och det är då så hemskt, läkarna på sjukhuset sa att det är så vi gråter när vi hör det, att de inte kan sätta upp glödlampor i källaren. Och du vet att jag har varit skadad hela vintern, kunde inte ens hålla i en bläckpenna!

- Och ingen sömn har jag fått. Tre timmar per natt hela vintern!

- Läkarräkningar på över tusen kronor! Kan du förstå! Och så alla värktabletter på det!

Jag förstod att jag skapat ett monster när jag började lyssna på henne från början. Det enda sättet var att tiga ut henne. Men hon babblade på.

Vad är det med människor som inte förstår att man inte vill lyssna på dem? Eller att man inte har tid? Jag hade ju kunnat säga det till henne men det hade garanterat inte varit första gången hon hade fått höra det. Och det hade ju uppenbarligen inte hjälpt förut heller. Är det total brist på självinsikt som gör att man tror att hela omvärlden är intresserad av ens problem? Som gör att man decimerar alla andra till idioter för att de har en annan åsikt? Och inte förstår varför man kallas kärring?

Okej, hon var en gammal människa och hade säkert inte så mycket annat att lägga energi på. Men börja spela boule eller något, snälla. Gamlingar som bara vill prata för att vara trevliga har jag inget emot. Jag förstår att det säkert är ensamt många gånger att vara pensionär. Men skippa klagobombardemanget.

- Är det inte fruktansvärt så säg? Jag tycker du kan ringa till PiteBo och säga till om hur det är här. Vilken misär vi har!

Misär, verkligen. Till slut gick jag bara min väg. Poff iväg. Och hon tystnade så småningon, även om jag hörde hennes gälla röst eka i trapphuset länge.

När jag var klar halvsprang jag ut i bilen och kastade in mina grejer och backade ut så snabbt att det började lukta bränt gummi.

Och det roliga med den här historien är att jag ska städa där nästa vecka också.

10 irriterande saker utan inbördes ordning

1. Du cyklar uppför världens segaste uppförsbacke. Solen gassar. Vaderna värker. Du har mjölksyra i hela benen. Du svettas och längtar till krönet, för du vet att efter krönet väntar en lååång härlig nedförsbacke och då ska du åka riktigt fort. Du kämpar de sista metrarna, cykeln står nästan stilla. Du kommer upp, andas ut och styr nedför backen utan att hålla tillbaka på bromsarna, låter bara cykeln och tyngdlagen göra sitt för att få upp en så snabb hastighet som möjligt.
Då kliver de ut. I cykelbanan/ vägrenen/ you name it. Familjen supersize me. Utöver de två standardbarnen minst ett extra barn i vagn, en hund och en farmor med rullator. Och naturligtvis mitt i vägen, i låångsam, lååångsam, mak.
När de upptäcker dig, säger "ojdå" och börjar maka åt sig har du redan tvärnitat fram ett tiometers svart streck i asfalten. Och hela nedförsbacken är förstörd. Hela känslan är förstörd. Du känner för att skälla ut dem, men uppförsbacken har tagit all din kraft. Istället cyklar du irriterad hemåt.

2. Du har varit bortrest i två veckor och sista timmen på bussen bredvid en illaluktande tant kommer du plötsligt att tänka på all post som väntar dig när du kommer hem. Brevlådan och mailboxen måste vara sprängfyllda med roliga brev, och du blir så upprymd att du småjoggar hem med all packning på ryggen och letar upp lägenhetsnyckeln från det nedersta skrymslet i 40-liters ryggsäcken, skrapar handen på en metallburk, ignorerar kissnödigheten och börjar slita i posten som ligger på hallmattan. Med 99,9% säkerhet har du fått detta: 700 värdelösa reklamblad. 2 veckors utgåva av den lokala annonstidningen. Och två brev. En betalningspåminnelse och ett pensionsbesked där det står att du får leva på 300 kronor i månaden när du blir gammal.
Fortfarande hoppfull startar du upp datorn och hittar 25 nya mail i inboxen. Yihoo! Tills du inser att alla avsändare heter "Stacy just turned 18" och "Herbal Viagra". Det finns säkert några mail från "Märied Femälës" där också. "University diploma" är ett annat säkert kort. Men se där! Ett e-brev från en gammal klasskompis du inte hört av på flera år! Har han/ hon äntligen tagit sitt förnuft till fånga och insett vilken hyvens person du är? Möjligheterna växer som en atombombsvamp tills du öppnar och inser att "vännen" vill värva dig till sin SMS-klubb. Och att det är ett spam som skickat sig självt. Ensam och bitter bär du alla reklamtidningar till pappersåtervinningen.

3. Du intalar dig själv att det bara är att släppa den där drömmen du har om att bli t.ex. illustratör. Visst är du bra på att teckna, men det finns ju så många andra som är bättre. Istället utbildar du dig till undersköterska för att vara samhället till lags. Men du närapå kvävs av den microvärmda lunch du köpt för din tjänstehjons-låga lön den dag du bläddrar igenom tidningar på jobbet och först skrattar åt den clownigt dåliga illustration som fångar din blick, innan du inser att den är gjord av en gammal klasskompis som inte bara var sämst på att rita och måla hela grundskolan och gymnasiet igenom, utan också var fantastiskt blåst/ uppblåst/ osympatisk.
Det sista du unnar honom/ henne är att publicera illustrationer och dessutom få betalt för det.
Det är dessutom uppenbart att du ritar mycket bättre men inte lyckats göra något av din talang. För att känna dig bättre kluddar du med en bläckpenna över hela bilden och försöker glömma att du sett den. När du kommer hem mailar du ett desperat brev till Vogue om att få illustrera modebilagan. Något svar får du aldrig.

4. Du har ont någonstans. Du ringer till vårdcentralen. På vårdcentralen svarar en automatisk telefon att telefontiden är mellan 8-9. Du väntar tills dess och ringer. Det tutar upptaget. Du ringer igen. En telefonröst meddelar: "Just nu är alla upptagna med patienter". Du ringer igen. Det tutar upptaget. Du ringer igen. Telefonrösten meddelar att telefontiden är mellan 8-9. Klockan är 8:30. Du ringer igen. Ingen svarar. Du ringer igen. Eftersom du är på ditt jobb har en irriterad kö bildats bakom dig vid telefonen och du kommer att få ta igen en halvtimmas arbete när du är klar. Det tutar upptaget. Du ringer igen. Du meddelas att du placerats i telefonkö. "Du har plats... tre i vår telefonkö". Nu har du en chans att komma fram. Du väntar. Sekunderna kryper iväg. I telefonen spelas skrålig radiomusik. Meddelandet berättar att du fortfarande "har plats... tre i vår telefonkö". Du väntar en stund till. Fem minuter går. Tio minuter går. Du har fortfarande "plats... tre". Du börjar misstänka att någon lat receptionist gått och mjölkat kaffeautomaten och slagit på ett standardmeddelande till alla som ringer. Till slut lägger du på och ringer upp igen. "Vår telefontid är slut. För akuta ärenden, ring 112". Du ringer igen. Samma meddelande. Du har fortfarande ont.

5. Du har lyckats samla ihop 27 000 poäng i Wordtwist eller något annat webbaserat spel. Lycklig inser du att du kan ordet även på nästa nivå. Du ska precis kamma hem den största poängpott du någonsin fått. Då hänger sig webläsaren. Du börjar om från noll igen med spelet kommer aldrig att gå lika bra igen.

6. Du kommer hem två på natten med tom mage efter att ha letat runt på hela stan efter något öppet ställe att köpa mat på. Döm om din glädje när du hittar två smörgåsar och en förpackning juice i köket. Girigt brer du smör och hyvlar ost på dina mackor och slänger in dem i micron en stund för den där goda smältostbonusen. Du bär in alltihop till vardagsrummet och slår på teven samtidigt som du häller upp juicen. Du provsmakar den och inser att apelsinkoncentratet klumpat sig. På förpackningen står ett två veckor gammalt datum. Du håller ut juicen och tar ett glas vatten istället. Nu kurrar magen som en jetmotor och du känner hur saliven närapå börjar rinna nedanför hakan. Det är då du upptäcker dem. Mögelfläckarna ovanpå brödet. Din sista desperata impuls är att äta de delar av brödet som inte är mögligt, men när du vänder på mackan hittar du en veritabel konstgräsplan. Du slänger alltihop i soporna och försöker döva hungern tills nästa dag.

7. Äntligen har en vecka gått och du är sprickfärdig av nyfikenhet över hur det ska gå för huvudkaraktärerna i din favoritserie på TV. Eftersom du inte har något eget liv känner du dig som en integrerad del av tillvaron i serien. Vilket gör dig till den enda rollkaraktären som äter popcorn maniskt och stirrar stint på de andra. Du bänkar upp och slår på rätt kanal tio minuter för tidigt. Det är hockey på den kanalen. Du hoppas att matchen ska hinna ta slut innan serien börjar. Det gör den inte. Du hoppas att serien blivit framflyttat en timme. Det har den inte. Den har utgått men istället får McGyver visas på prime time när hockeyn tagit slut. Du avslutar dagen otillfreds och med en undermedveten gnagande känsla av att vilja koppla om teven till en landmina, alternativt gå till frisören och klippa dig så att din frisyr skulle göra sig i hjälm.

8. Du tycker att världen börjar bli allt mer cynisk och för att inte vara en aktiv del av generationen som förvärrar allt beslutar du dig för att bli mer gentlemanna/kvinnomässig. Var gång en pensionär med rullator närmar sig en butik spurtar du därför fram för att hålla upp dörren. Med vid den sjuttonde otacksamma minen och efter att Agda, 86 försökt köra över dina fötter med sin rullator ger du upp och inser att gamlingarna trots allt är värst av dem alla.

9. Trots att du inte har råd inser du att en prissänkning från 900 till 600 kronor är lika med ett fynd och köper de där jeansen du suktat efter ett halvår. Ett av två möjliga scenarion kommer att infalla: a) Veckan efter kostar jeansen bara 400 eller b) Du upptäcker att din faster som slutade fungera mentalt 1987 har köpt ett par likadana jeans för att matcha hennes mockaskjorta med krås och trianglar på.

10. Utan att reflektera så mycket över varför hyran är så låg tackar du ja till den centrala lägenheten med balkong i västerläge. Men ungefär samtidigt som solen går ner över hustaken börjar karaokekompen dunka från våningen nedanför. Förutom att du inte kan sova upptäcker du snart att grannarna är idioter som jobbar på karaokestället. Och eftersom det här är sista punkten har jag rätt att bli personlig :)