Pinsam tystnad

Jag jobbar på tidning i dag och snart tänker jag kedja fast mig i möblemanget så får de försöka släpa ut mig. Jag vill helt klart jobba som journalist. Det är det roligaste jag gjort.

Jag hatar hatar hatar mitt städjobb.

Och det roligaste är att folk känner igen mig här och jag känner mig respekterad och folk säger att jag är duktig. Det är ungefär första gången i mitt liv det händer.

Jämför med några tilltal från mitt städjobb (inte för att de kommer så ofta):
- Du, öh, städerskan! Det är slut på papper på toan.
- Jaha, är det städning på gång? *stort sympatileende och tydlig röst så att jag som är lågavlönad och dum ska förstå* Jag som har så rörigt här... jaja, jag får sortera en annan gång. Du får städa där du kan. *sitter kvar på stolen och flyttar sig inte ens när jag ska dra fram soporna från under skrivbordet*
"Till dig som städar. Kom ihåg att låsa den övre låskolveln efter dig i soprummet! Mycket viktigt! Obs!!" (anslag på dörr till städskrubb under tiden vi båda var fysiskt närvarande på arbetsplatsen).

Det vanligaste är dock pinsam tystnad.