Karius och Baktus

"Sugar in the morning, sugar in the evening, sugar varenda dag. Tänk så mycket sugar, det finns i USA". Trad.

"Remember, whatever you do, don't look into it's deathlights". Stephen King, It.


"Vill du ha någon bedövning eller?". Han hade just placerat två 1800-talsstora borrar på plåthyllan framför mig.
"Ja tack" sa jag indignerat. En stor spruta dök upp framför mig. Jag valde att blunda medans han stack hål i min kind åtminstone fem gånger. Till slut fick jag nog och ryckte till när smärtan ilade upp till öronen.
"Gjorde det ont?"
"Ja."
"Vilket av dem?"
"Bara det sista sticket" ljög jag.
Medans halva ansiktet domnade bort såg jag hur tandläkaren och sköterskan bar fram fler djävulska instrument till ingreppet. Nu fanns ingen återvändo.

Ovanför mig surrade lysrören, fem stycken under en plastkåpa med fem streck. Jag räknade dem om och om igen. Fem gånger fem är tjugofem, fem gånger fem är tjugofem...
Försökte undvika undersökningslampan med sitt svidande skarpa ljus. Ovanför mitt huvud sänktes ansikten och händer.

"Gapa".

Så började det då. Jag har inte tandläkarskräck men jag är rädd för smärta. Särskilt smärta där den som åsamkar den stirrar mig i ansiktet konstant. Hos doktorn kan man i alla fall vända bort blicken när de sticker in den där hemska sprutan i armvecket. Jag fokuserade på lampan. De fokuserade på varandra.

"När går du på semester då?"
"Sista veckan nu".
"Det är fint väder".
"Ja, särskilt på eftermiddagarna."

Hela tiden pratade de nära mitt ansikte som om jag inte var där, som om jag var ett redan dött objekt som låg på en obduktionsbår. Ingen frågade om det gjorde ont. När jag tappade en stor bit av tanden igår var min första tanke hur ont det skulle göra hos tandläkaren. Sedan hur ont räkningen skulle göra. Det säger något om min smärträdsla att räkningen kom först på andra plats.

Naturligtvis var det ett stort hål innanför tandbiten som lossnat. Ett hål som måste borras i oändlighet. Ända ner till roten där nerverna sitter och skickar ut smärtimpulser i hela huvudet.

Jobbigast är ändå sugslangen. Jag hatar sugslangen. Den berövade mig på all min saliv och lämnade mig klibbande torr i munnen när borren skickade ner kalla luftpustar i min hals. Och är det bara jag som känner att Jag Måste Svälja?

Jag försökte andas genom näsan. Ta det lugnt. Inte spänna mig.
Profylax, tjugofem, profylax, fem lysrör, fem streck, profylax, andas, nä jag måste svälja nu sväljer jag.

Var gång jag svalde ryckte tandläkaren och sköterskan till och suckade irriterat. Det spädde bara på mitt svalgs kväljningar ännu mer.

Och det tog en evighet. Jag fick flera gånger förhindra min naturliga impuls att slita alla slangar och sugar och borrar ur munnen och skrika: Enough Already! Så jävla noga kan det väl inte vara?!

Men så gör man ju inte. Istället uthärdade jag.

"Solen ligger så fint över huset härborta på eftermiddagen" sa tandläkaren till sköterskan.
"Vi har inte haft en så här fin sommar sedan 1982 när jag började här".

Lika många år som jag levat hade han alltså stått i det där rummet och borrat i människors käftar. Det gick inte att föreställa sig. Samma rum. 23 år. Jag kände mig genast som världens mest kringflyttande människa. Det muntrade upp mig lite att han gått runt på samma fläck så länge. Jag uthärdade en stund till.

Slipning. Borrning. Borrning. Sug. Tandtråd. Fyllning. Slipning. Borrning. Slipning. Bita i papper. Slipning. Bita i papper. Slipning. Bita i papper. Slipning. Bita i papper. Slipning. Jag började verkligen tappa tålamodet.

"Ska hon ha en ny tid?" undrade sköterskan.
"Vi kan väl fråga henne när vi tagit ur allt ur munnen" uttryckte tandläkaren sympatiskt. Lite störande när folk pratar om en i tredje person när man är i rummet och har käften full med grejer.

Och den nya tandbiten ville inte sjunka ner i tandköttet ordentligt så Dr Faust (Mefistofoles) körde ner kilar av metall i mitt tandkött. Sedan skruvade han åt någon djävulusisk tvinningsanläggning mellan tanden och mitt tandkött som skulle tvinga ner den djupare. Sedan tryckte han med hela sin kraft.

På något sätt tog allt slut och jag fick sätta mig upp och försöka hitta balansen.

En halv tand rikare och 700 kronor fattigare lämnade jag sedan receptionisten som hade fått Skalman att verka stressad. Vad är det med landstingspersonal?

Lunchen spenderades på det nya stället jag städar och jag kände mig som en retard när jag lallade runt med mitt svullna ansikte och dreglade.

Och på onsdag ska jag till tandläkaren igen, för jag har ett hål till. Åtminstone ett. Kanske fler. Och en undersökning måste det också bli.

Jag inbillar mig att det inte beror på att jag ätit godis.