Hey, I got the eyes of a man that's being cut

Herregud vilken flashback jag fick. Men mest blev jag förvånad över att det ändå finns låtar jag totalt glömt att de existerar, låtar som jag haft en aktiv relation till och faktiskt helt glömt bort. Jag trodde allt var framfiskat på internet. Jag trodde att jag vältrat mig i någon slags pinsamt kort tidsöversträckande nostalgi alltför länge och lyssnat på allt, verkligen allt som jag någon gång ens hört förut. Till och med Dr Alban finns ju på hårddisken. Dåliga låtar har också ett nostalgivärde. Så långt har jag sträckt mig.
Och nu är jag alltså öppen för möjligheten att det kan finnas massor jag har missat, låtar som minnet plåstrat igen och läkt ut och jag vet inte vad annat det kan vara än ett bevis för att min mentala nedförsbacke har börjat luta än mer betänkligt: jag skojar inte när jag säger att jag kommer att bli senil alldeles för tidigt. Det skrämmer mig på samma sätt som när jag kommer hem från jobbet och hittar osthyveln i kylskåpet och osten i besticklådan. Klädborstrullen i soporna och den senast använda biten i städskåpet. Vattnet påslaget. Och så vidare.

Det var i morse, jag var på väg till jobbet, skapligt trött och med radion på min stegräknare igång. Kanalerna söktes bort hela tiden och jag vet inte säkert men jag tror att det var Pite FM som spelade den: Cracking up med The Jesus and Mary Chain.
Och, ja, det var som att upptäcka att jag glömt att stänga av en platta på spisen. Det kände som låten sprungit och gömt sig i någon synaps i hjärnan i flera år, hållt sig borta med flit. Ända sedan mitten på 90-talet. Den skakiga handkamerans tid. Det bristfälliga manusets tid. Jo, vi spelade in film.
Och i en film var jag psykopat och det var såå subtilt: Filmen öppnades med just Cracking up och för den oinsatte går texten: "Some said I was a freak. I am a freak". Jag bodde på en läskig vind där jag klistrat upp tidningsurklipp från alla mord jag begått... grejen var att det inte direkt vimlade av mord i vår lokaltidning Södran så det var mest artiklar av typen "Gräsklippare stulen". Det var menat som humor. Ja, det var en väldigt splittrad film. Vad som sedan hände är nästan för pinsamt att berätta men jag gör det ändå: Psykopaten, dvs jag, dvs huvudrollen, skulle mörda en tjej (min kusin Jennie, all heder åt din insats om du läser detta) och därför satte psykopaten upp en lapp på hennes dörr där det stod något jag inte minns. Tjejen (något namn hade hon visst inte) blev så rädd att hon sprang ut (troligt) och där lurpassade psykopaten bakom ett hörn och började jaga tjejen. Japp, det är sant, vi hade faktiskt skrivit det här manuset innan vi spelade upp det. Hur otroligt det än kan tyckas. Nåväl, den lilla historien slutar med att tjejen sprayar tårgas på psykopaten som dör. Återigen ett trovärdigt inslag.

Grejen är att Cracking up var inte bara introlåt. Den var soundtrack till hela filmen, ständigt på i bakgrunden om jag nu inte missminner mig. Så hur har jag kunnit glömma bort den? Jag vet att jag lyssnat på The Jesus and Mary Chain i perioder efter det, men aldrig just på den skivan (som jag glömt namnet på, måste kolla vad den heter... den heter Munki och släpptes 1998 vilket gör mig till 16 och det hela än mer pinsamt).

Har den taffliga filmen skapat en förträngning av minnet? Eller tömde den bara ut låten så pass mycket att jag efter det inte känt något vidare behov av att lyssna på den? Eller är jag verkligen senil?

Frågorna ska läsas med stämningsfull "Brödrerne Dahl" - röst, för bästa effekt.

Och nu tänker jag inte yra något mer om det här.

För alla som undrar vad stegräknaren visade på efter 8 timmars arbetsdag och promenad till och från stan: drygt två mil. Inte för att det hade något med allt det andra att göra egentligen, men är det något jag lärt mig i filmbranschen så är det att spinna vidare på de ämnen jag planterat tidigare i manus.