Äppelkriget

Det gällde att vara snillrik. Smart och snabb. Så gott som osynlig.

Hon kom snabbt travande i mittgången med en halvfull kundvagn framför sig och en långsam karl vid sidan om. Han var ruskigt lik henne. Trots att jag är ganska säker på att det var hennes sambo hoppas jag för barnens skull att det var hennes bror. Jag slängde en blick till höger och försvann sedan in på en sidogång till vänster där jag låtsades studera makaroner. Hon körde full fart mot mjölken. Jag väntade ut henne en stund med ett paket Finax sportpasta vägandes i handen. Sedan gick jag mot grönsakerna med en kombination av icke-seende och vaksam blick. Om hon nu skulle få syn på mig ville jag ju inte att hon skulle upptäcka att jag tittade på henne. Framme vid grönsakerna stod redan hennes karl och plockade tomater från extrapriskartongerna. Jag vände tillbaka mot brödet.

Har man en gång befunnit sig med en annan person i ett rum med stängd dörr och undrat vad det är frågan om innan man får ett uppsägningsavtal i handen så vill man inte gärna ha någon fortsatt kontakt med den personen. Hur trevliga de än varit innan. Och hon var väldigt trevlig: skickade oss på mer utbildning och gav oss underlag till den nya lönediskussionen som snart skulle ske. Och vi fick inte ta så mycket julledigt för vi var ju nya men ett annat år skulle vi vara de som jobbat längst och då skulle det vara våran tur att vara lite extra lediga. Det lät rättvist. Klokt. Jag flög upp från Arlanda på annandagen för att kunna gå till jobbet klockan åtta dagen efter. Samma dag som jag infann mig var hon där vid mitt skrivbord. Och ville prata. Jag visste inte att denna förhållandefras var gångbar inom fler områden. Hade jag tittat på de andra nyanställda hade jag säkert förstått. Men nu blev jag så paff att jag inte ens hann bli arg. Jag bara accepterade som en dum gris och kände mig förudmjukad efteråt. Tyvärr så...

Därför undvek jag henne och hennes flintskallige karl i matbutiken. De hade likadana solglasögon. Det var svårt att utröna om hon såg mig eller inte. Men jag visste att om våra blickar skulle mötas skulle konversationen vara oundviklig. Och jag skulle bli förnedrad igen med ett vad jobbar du med nuförtiden då?

Hon lallade runt med sin vagn vid delikatessdisken och jag gjorde en ny framstöt mot grönsakerna. Avokado, ville jag ha. Men det fanns inga plastpåsar vid avokadon. Jag tittade åt höger och där var hon, precis bredvid plastpåsarna. Istället gick jag rakt fram och utnyttjade plastpåsestället mellan löken och äpplena. Lök skulle jag köpa. Gul lök.

Då kom hon. Farande som en furie rakt genom grönsaksavdelningen och kastade sig ner i kartongen med lök innan jag hann röra mig ett steg. Jag började kallsvettas och vände mig snabbt åt höger och där var det äpplen så jag började plocka äpplen fast jag inte ville ha, plockade en hel påse med äpplen och rörde mig sedan diskret längre åt höger, bort från henne. Hon var fortfarande vid löken. Jag låtsades läsa kilopriset på biggaråer. Jag uppförde en liten scen där jag tog upp en champinjonburk ur min varukorg och låtsades studera förpackningen, innan jag blickade outägligt mot en hylla långt bort och styrde ditåt med bestämda steg som om jag ville byta ut mina champinjoner.

Jag stod och lurpassade vid konserverna ett tag. Hamnade bakom världens långsammaste man och lyckades nästan fälla honom: Hans huvud slutade vid min midja ungefär, jag skojar inte, och han verkade aningens instabil, så när jag gjorde en sväng runt honom började han vackla och det sista jag såg var hur han i ögonvrån tog stöd mot en hylla i fallet.

Nu var det dags att betala. Hon stod inte i kön närmast mig så jag gick dit. En snabb och diskret blick runt mig avslöjade att hon befann sig två köer längre bort. Jag tog upp telefonen och sms:ade för att verka upptagen. Kassan närmade sig. Bara en liten etapp kvar, det vore så vanskligt att stöta ihop med henne på vägen ut. Till min fasa såg jag att hon nådde sin kassa samtidigt som jag nådde min och att vi antagligen skulle bli klara samtidigt. Eftersom hennes kassa låg längre bort måste hon passera mig på vägen ut. Jag försökte vara så långsam som möjligt i kassan. Hon stod fortfarande kvar vid sin.
Desperat försökte jag komma på lögner och hur jag skulle täcka upp dem. "Ja, jag jobbar ju som journalist på heltid nu. Blir ganska mycket extrajobb också faktiskt... de kallar in mig titt som tätt. Knappt man hinner se solen, haha. " "Vilken tidning? Ja alltså det är en ny tidning faktiskt, men den går redan väldigt bra".
- Nuslankdukpikod.
-Va?
-Nu kan du slå din pinkod.

De sista febriga minuterna, sekunderna, hundradelarna. Jag såg hur hon packade kassar tillsammans med sengångaren. Så länge jag bara inte stod nere vid kassabandet när hon gick förbi, så...
-Så, här har du kvittot.
Hur uppehåller man sig i en kassakö när man redan har betalat?

Jag tog ett djupt andetag och såg ner i marken, tog steget framåt och öppnade ögonen och väntade mig att hon skulle stå där, framför mig med solglasögonen uppdragna i håret för att kunna granska mig bättre och säga: "Men hej. Hur går det för dig då?"

"Journalist. Tidning. Jobbar mycket. Bra lön. Egen tjänstebil". For genom huvudet och pressade ut den grymma sanningen att jag än en gång sommarjobbar som städerska. Jag var beredd att ta tjuren vid hornen. Jag tittade upp.

Och då, som genom ett mirakel, hade de precis gått förbi mig, stora steg, fortfarande med kundvagnen som nu var fullproppad med matkassar förbi mitt kassaband och ut genom dörrarna. Hon och hennes tvilling. Lyckliga ut mot solnedgången.

Jag drog en lättnadens suck. Väntade en bra stund vid tidningsstället innan jag gick ut. Och fick sedan ont i axlar och nacke av att kånka hem alla tunga äpplen.