Machokulturen avväpnad

Män. Välväxta. Tuffa. Hjulbenta, i chaps och med ett pistolhölster på höften. Som i westernfilmerna. Rygg mot rygg. Ett grässtrå i munnen. En dammig torr öken, lika frodande som cowboyens konversation med sin vän. Hans vän, mannen. Den andre. Med en sprucken hatt i brunt buffelskinn. Han kisar mot den dallrande solen. "Howdy".

Vänskapen är "som ett torrt klister som håller dem samman", för att citera en svensk författare who will remain namnlös. Den finns bara där. Outtalad. Men på vissa villkor: Du får aldrig visa dina känslor, och om du måste, gör det snabbt. "The day my old man died I buried him with my own hands and I didn't shed a tear. "

Allt annat är tecken på svaghet.

Men vad händer om den ena cowboyen försvinner? Rider iväg i skymningen? Tar bussen till Umeå?

Ja, Kosmos. Vad händer då?

Kosmos. Our beloved cat. The heir of our fortune. Katten som aldrig vill gosa. Som studsar iväg när man tar upp honom. Som kryper upp på ryggstödet till soffan och börjar klösa i ens hår när man försöker ha en avslappnad tevekväll med tillhörande pälsboll. Han som varit hemlös och bott på katthem och är tuffare än någon annan, en riktigt Zeb Machahan-liknande cowboy som ibland lämnar sitt hem på ranchen (stolsdynan) för buffalojakt (han jagar de där plastflärparna som finns på juiceförpackningar) och turer till vattenfallet (duschen).

Och nu har hans vapendragare Axel the man åkt bort. Kvar finns ett litet knytte.

Som skriker desperat när matte måste gå till jobbet.
Som kryper upp i sängen på morgnarna för att gosa.
Som hoppar upp och sover bredvid matte på natten, i hemlighet så att ingen ska märka.
Som bara måste ligga i famnen och kela under tv-tittandet.
Som blivit som en helt annan katt för ett par dagar.

Men snart, Kosmos, måste du plocka på dig sporrarna och hatten igen. För Butch Cassidy är på väg hem. Ridandes bort från den där solnedgången och på väg hem.

Jag tror nog att en lång titt på söndagens Machahans kan få in Kosmos på gamla banor igen.