Vardagen

Du, jag tror vi flyr rakt in i solen.

Släpp bilen.
Va?
Släpp bilen. Släpp den. I det där fantastiska eldklotet. I motljuset. Vi tar slut. Ser du? Ser du?


Går genom matbutiken, den stora, skräniga, lagerlokalsliknande matbutiken och det är som en skärseld av idioter: kvinnan som blockerar luckan till brödet jag vill ha, den sista ciabattan på brödavdelningen, hon som inte flyttar sig när jag säger "ursäkta", som jag måste fösa undan med luckan och sedan tittar hon på mig som att det är jag som är galen, barnen som skriker, hänger på vagnar, springer runt benen, de två familjerna som blockerar mittgången så affärsexpiditen måste ta omvägar med varuvagnen och kvinnan som ryter "varför skriker du egentligen?! till sitt barn och det är det bästa jag har hört på hela dagen.

"I'm so hollow baby, I'm so hollow. I'm so, I'm so, so hollow".

Förstår de inte att jag har planerat för det där brödet? Annars är hela lunchen förstörd i morgon. Varför kan de inte flytta sig? Varför rör sig alla så sakta? Nu ser jag att hon ser lite efterbliven ut, kvinnan vid brödet, men jag kan inte känna skuld. Hon kanske inte alls är efterbliven på riktigt.

Letar den kortaste kön till kassan men den kortaste kön har det långsammaste biträdet och jag byter och hamnar bakom en liten, liten tjej som köper mängder med mat: Flera kilo äpplen, flera kilo potatis, två förpackninar lax, två förpackningar frysta ärtor, två förpackningar fryst broccoli, mat, mat, örtte. Hon lastar och lastar på bandet, mat för 480 kronor och naturligtvis saknas de sista kronorna så hon måste gräva i plånboken, det tar en evighet. Hon är så liten. Vad ska hon med all mat till? Har hon bulimi?

Måste igenom pensionärsspärren innan dörrarna, gamlingarna som rör sig långsamt in eller ut, de åldrande som sitter på sina rullatorer och vakar. Också de i vägen. Så totalt i vägen. Och är det inte livet de väntar på så måste det vara...

Vad är det med dessa människor? Vad gör de åt tomheten? Fyller de sina liv med egna sanningar, är det här dessa sanningar, så banala saker som att blockera en gång i en matbutik? Som att handla middag? Jag försöker fokusera på den där lunchen. Ge den tyngd. Lever de så här hela tiden? Eller exploderar allt timmen innan middag? Hur orkar de med de där barnen? Finns det någon högre tro som gör att man härdar ut? Eller är det bara vanan som knuffar dem vidare till nästa dag och nästa och sluta tänka för det här går ju av sig självt.

Kommer hem och letar musik på sökordet "essential". Baby I'm so hollow. Vad tror jag att jag ska hitta? Är det allt jag kan uppbringa? En femtiotalsstjärnas greatest hits.

Att köra en bil uppför det där ljuset.
Att inte väja.
Att stanna i den stunden.
Kvällsljus, immigt motljus, immigt, suddigt, ljuset.
Ansikten är mindre tydliga i motljus. Ibland kan man inte se dem alls.
Om man inte kisar.
Släpp bromsarna.
Varför?
Släpp bromsarna och se. Vi tar slut nu. Det är så skönt att äntligen ta slut.
Ja.
Ser du? Ser du?
Ljuset.

"And I see no bravery, no bravery, in your eyes anymore."


"Only sadness."