Därför behöver jag kultur

Jag & Axel skriver om det här ämnet var för sig, i varsin blogg. Hans hittar du i min länklista till höger. Syftet, om det finns något, är att se hur lika eller olika vi tänker kring ett ämne:


Hon skriker. Eller? Skriker. Tömmer det sista som är kvar i lungorna och just det där sista blir något organiskt, ett eget liv som tar tag i strupen och kastar sig upp mot munnen, genom de blåbleka läpparna och in i mikrofonen. Genom en yr, illamåendeböjlig sladdbana och ut i högtalarna. Pang! Taktslag. Pang! Taktslag. Puls. Ett soundtrack till någons liv. Just i det ögonblicket. Det enda sanna. Och så takten, bättre än någon terapitimme med blodrött läppstift, marimekkokläder, zebraörhängen och "hur kände du då?", takten som linjen som vindlar genom allt kaos och skapar sammanhang. Tillhörighet. Som att ingen av bitarna duger, men det gör inget, för det gör inte mina heller. Se här. De är helt trasiga. Och jag har helt slut på skrik. Sådan är musiken när den tangerar i tomhet.

För det gör den förr eller senare. Om den är bra. All bra kultur har som gemensam nämnare tomhet. Konsertens ekande slut, rundgång i ett lyckligt huvud som går till sängs mätt och vaknar och greppar efter mättnaden men den finns inte där. Försöken att ersätta det med något. Kvällar som blir till nätter när skivhyllan tömts och bokhyllan rivits ur på jakt efter den där känslan, den där känslan, den där... känslan. Kvällar och nätter när man somnar på en uppslagen Majakovskij eller Dagerman och vaknar lika tom. Den kan inte jagas. Lika obeständig som en dagslända. Upplevelsen.

Bilden du har sett förut men ändå aldrig sett. Den som lyfter ur ramen och blir något annat. Något väsenslikt. Ett koncentrat av stämningar eller en enda. Som Andy Warhols målning Electric Chair. Lägger man örat mot den kan man nästan höra elektriciteten spraka. Han har fångat essensen av dödsstraffet i en enda bild. Det slutgiltiga beviset för att popkonsten inte behöver vara ytlig.

Kulturen, upplevelsen, går inte att undfly. Den snärjer in och håller kvar en stund och sedan släpper den. Den kan inte fångas eller ägas. Sakta tappas varje uns blod ur dess känslokropp tills den blir lakande tom. Den kan inte imiteras.

Vi kan inte mer än att invänta den. Försöka söka upp den, utan att jaga. Ögonblicket. Bilden. Konsten. Just nu. Precis här.

Glädjen, skräcken, fångenskapen, friheten, melankolin, storheten, avgudadyrkandet, äcklet, skönheten, tomheten. Som det sista skriket ur sångerskans lungor. Och sedan tystnaden. Den skoningslösa saknaden.

När den infinner sig vet du att det var på riktigt.