Myndigheter

Sverige är i mångt och mycket ett välfungerande land. Vi har sociala skyddsnät och en fungerande sjukvård. Vem som helst får studera och låna pengar. Och utbildning ger arbete. I alla fall på ytan.

I verkligheten är det mycket som inte står rätt till. Ungdomsarbetslösheten är rekordhög samtidigt som vi tydligen har högkonjunktur nu. Jag vill skylla mycket på den svenska byråkratin. En stor del av problemet är också att vi invaggas i den falska säkerheten att det ska fungera. Därför förbereder man sig inte. Sanningen kommer som en chock för de flesta.

När jag sist var arbetslös var jag inte berättigad till några som helst pengar. Jag hade arbetat tre månader och gått med i facket, men sex månader är det som ska till för att man ska få a-kassa. Då återstår alfakassa. Jag bad arbetsförmedlningen om hjälp med alfakassan eftersom jag aldrig sökt den förut, men fick till svar: "det där är mellan dig och din kassa, vi vet inget om sånt där".

En parentes: Vad GÖR folk på AF egentligen? Man kommer dit, man får vänta 45 minuter på sin tid medans handläggarna knallar förbi en flera gånger om med kaffe i händerna. Sedan får man träffa någon tant som skriver på tangentbordet i retarderhastighet och ingen hjälp har hon att ge.
- Du söker väl jobb aktivt?
- Jag söker dem jag är berättigad till.
- Du ska söka alla jobb.
- Ja men liksom brandman och sjuksköterska är ju inget som...
- Det spelar ingen roll, du ska söka alla lediga jobb!

Summa sumarum: Pappersarbete och brevkostnader. Och arbetsgivarna får 300 sökande på ett jobb och behöver därför inte ens bry sig om att svara på alla ansökn ingar. Dessutom känns det inte helt läckert att bli skickat på en kurs i datakörkort i Öjebyn i tre veckor om man tog datakörkortet redan i sjuan och faktiskt har högskolepoäng. Jaja, jag åkte ändå aldrig dit.

I alla fall: Jag fick skicka in ansökningar till alfakassan och vänta en månad på att få svar. Och svaret löd avslag. Jag hade inte jobbat tillräckligt mycket. Mina studier var inte kompletta. Och dessutom hade jag spenderat 3 månader utomlands och det kunde inte räknas in.

Efter den utposten är det ingen som bryr sig. Soc? Nej. Har du en sambo som har en inkomst, vare sig det är studiemedel eller en direktörslön från Scandia, så ska han försörja er båda.

Sen har vi det här med löne- och bidragssystemet som alla studenter känner till. Det synkar inte. CSN utbetalas innevarande månad. Lön utbetalas månaden efter, åtminstone på kommunala arbeten. Så om man pluggar och faktiskt har turen att få ett sommarjobb i juni så får man ändå inga pengar förrän i slutet av juli. Fram till dess ska man alltså leva på maj månads 3500 från CSN. Och när jag fick min arbetspraktik var situationen densamma.

Jag fick lägga ut 1200 på ett månadskort till bussen. De pengarna fick jag igen 1,5 månad efteråt, och då med ett dubbelt avdrag på 300 per månad för mina båda busskort. Jag fick alltså tillbaka 600. Pengarna för det andra busskortet har jag ännu inte fått. Och praktiklönen, den feta feta, fick jag också en och en halv månad efter att jag började. Vad ska man leva på, tycker de? Tycker vem? Vem bryr sig? Finns det någon därute? Jag ringde min handläggare på AF. Han sa:
- Jag förstår att det är svårt. Men kan inte mamma och pappa låna ut lite pengar? Eller kan du gå till soc?

Så jag gick till soc. Först fick jag tömma mina sista sparpengar. Och jag hade turen att få en snäll handläggare som gick med på ett "undantag", trots att jag har sambo. Jag fick halva beloppet av vad ett par ska få. Det var bra. Men ska det egentligen behöva vara ett "undantag" när jag inte vill leva på min pojkvän som själv försöker få det ekonomiska att gå ihop?

Och nu till nästa icke-fungerande myndighet. CSN. Hatade, hatade CSN. CSN med telefonköerna, CSN som nu inrättat en mailtjänst där de svarar inom 24 timmar. Första gången jag använde tjänsten fick jag följande svar inom 24 h: "Vi har tagit emot din fråga och arbetar på att ge dig ett svar".

Nu är situationen följande: Jag ska göra inträdesprov till en utbildning i veckan, och den är svår att komma in på. Om jag kommer in vill jag alltså gå den. Men jag vet inte om jag är berättigad till CSN eftersom jag har restpoäng som jag inte kommer kunna ta innan hösten.

Jag mailade således CSN och frågade om de kunde kolla upp om jag var behörig. Det känns som att jag vill veta redan nu om jag inte får några pengar, så att jag kan börja planera och inte står där i augusti utan ett öre.

Svaret jag fick var till och med under min förväntan. Jag hade förväntat mig ett: "Vi kan inte lämna ut sådana uppgifter men man måste ha si och så många poäng för att..."

Jag fick: "Bedömningen kan endast göras när du skickar in din ansökan i höst".

Ja men härligt. Överförmynderi. Vad rör det dem, egentligen, hur många poäng jag tagit och inte tagit? Det rör väl bara mig om jag står med stora studieskulder senare för studier jag inte fullföljt?

Så i höst får jag veta. Jag chansar på att det tar fyra veckor efter kursstart innan jag får besked. Och då får jag beskedet avslag. För ytterligare motivering, ta kontakt med oss och få en intetsägande harang du hört 1000 gånger förut uppläst i örat.

Och sjukvården? Den orkar jag inte ens skriva om.