Nu till en gammal text...

...som jag skrev i somras:

Shane MacGowan från The Pogues, Live at Dolan's Warehouse, Limerick, Irland 2004-07-31.

- So, you wanna be a journalist, eh? Well, let's say that you'd enter this room right now, how would you describe the feeling in here?
- The feeling?
- Yeah.
- I'd say anticipation.
- Well yeah. Fucking true. People are waiting.

Shane MacGowan ska börja spela klockan nio. Det är fullt i den bakre delen av Dolan's pub, det som kallas The Warehouse och där jag inte blir av med en full irländare som presenterat sig som James. Alla är pratglada förresten, inte bara för att det här råkar vara Irland utan för att Shane, som spelat här en gång förut, närmast är en nationalhjälte. Jag har redan träffat en medelålders man från Donegal som bedyrat sin kärlek till den försupne ex-frontmannen till The Pogues. Och en ung kille från Shannon som såg Shane sist han var på Dolan's. Han berättar att Shane var så full att de måste rulla in honom i rullstol, och att han aldrig gör en spelning utan sin pint.

Allt eftersom väntan tilltar börjar rykten florera. Hur dåligt skick kommer Shane att befinna sig i när han kliver ut på scenen? Ska Pogues släppa en ny skiva nästa år? Kommer han att kunna stå upp? Och när kommer han egentligen?

Klockan 23:40 stapplar Shane ut på scenen, direkt utifrån med jackan på. Han visar fingret, skriker "Feck off" i micken och bandet river av kvällens första låt, If I should fall from grace with god, till publikens omättliga glädje och jubel. Kameror blixtrar. Folkmassan hoppar. Människor i alla åldrar skriker "We love you Shane!". Och Shane MacGowan ler sitt tandlösa leende och försöker sjunga. Det går inte bra.

Faktum är att folkmassans jubel och allsång är det som räddar konserten. Shane låtsas göra ett peacemärke och vänder sedan handen till ett irländskt fuck off. Mer punk än så blir det inte. Mer musik än så blir det inte. De ljud som kommer fram ur den här mannens strupe är en enda lång guttoral gröt. Om han mot alla odds inte är så pass alkoholiserad att han faktiskt minns texterna, så spelar det ingen roll. De hörs inte. Shanes ikonstatus är det enda som gör konserten sevärd. På microfonstativet sitter en pint fylld med vatten.

Det är när en ung kille vänder sig mot mig med lysande glädje i ansiktet och säger: Fucking great, yeah? som jag nickar och plötsligt inser: trots åren i London så älskar de här människorna Shane MacGowan. Han är den irländska själen personifierad. Han är deras. En nedsupen, skäggig, fet, intelligent men rebellisk kämpe som trots den fantastiska abstinens han måste ha när han står på scenen klämmer fram illmariga leenden mellan varven. Ja det låter för jävligt. Men vem bryr sig? Det är ju världens bästa låtar! Feck off!

Efter två extranummer kliver bandet av scenen. De har då levererat klassiker som Boys from the County Hell, Dark Streets of London, A pair of Brown eyes, The old main drag och inte minst Dirty old town, allt i speedade melodier från kompbandet, Shanes tandlösa tuggande och publikens allsång.

Jag förstår fortfarande inte hur Shane klarat sig på bara pints på vatten hela kvällen.

Svaret får jag dagen därpå när jag berättar för irländska Suzan att jag sett Shane på Dolan's kvällen innan.

- Oh god, Shane Mac Gowan. He's an alcoholic if I ever saw one. That man drinks pints of vodka you know.