Girls and boys
Take your chances looking for
girls who are boys
who like boys to be girls
who do boys like they're girls
who do girls like they're boys
always should be someone you really love
sjöng Damon Albarn så sent som 1994 och tog girls and boys konceptet till fulländning, eller fullständig förvirring. Få refränger är så knepiga att sjunga med i för plastmuggsöls-berusade studentskivebesökare eller sommardiscobesökare (inte för att jag någonsin har hört Blur spelats på ett sommardisco, men jag hyser fortfarande hopp om mänskligheten och någonstans har det säkert hänt). Klart är i alla fall att det är snyggt. Och det är också just snygghet det handlar om när artister ska handskas med genustermer.
Bret Anderson till exempel. Han gör det snyggt. Han får sjunga "so we are a boy, we a are a girl" på debutskivan. (Suedes debutskiva alltså, eventuella soloprojekt från Brets sida är det lika bra att ta avstånd från innan de har uppstått, även om The Tears säkert är bra så har ju Brets karriär inte haft riktigt den formkurva han säkert hoppats på själv). Bret är androgyn, han vill vara androgyn, han vill vara posig, han gör det med glimten i ögat, med en mikrofonsnärt på stjärten. Han böjer bak nacken och slickar sig om läpparna och kroppen tänjer mot den alltför tighta skinnjackan när han på alltför utstuderad queens english med förstorade vokaler kvider ur sig we aaa:h a booy, we aa:h a gaaaa:hl. Japp. Det är du faktiskt. Eller ni. Eller vad helst du nu vill vara.
Patti Smith i Gloria. En snodd refräng utan några omtvisningar av titelpersonens kön. "oh she looks so fine. Oh she looks so good. And I've got this crazy feeling that I'm gonna, ah-ha, make her mine". Bisexuellt? Kanske. Men det är inget man i förstone tänker på. Gloria kan lika gärna vara en förebild. Gloria kan lika gärna vara en chimär. Kärleken som "a sweet young thing". Könet spelar ingen roll. Och det är det som gör det här så bra: Innehåll i symbios med framförande. Även här stön, poser, androgynitet. Var det Patti som startade kvinnligt slipsmode? En uppblandning, i alla fall. Girls who are boys.
Jack White sjunger Dolly Partons Jolene och får nästan godkänt på icke-transformationen av raderna "I'm begging of you please don't take my man". Vi pratar alltså om en man med desperat blick och könsorganet alltför illa dolt i ett par tvåfärgade kroppsnära triåker. Förlåt, men hela uppenbarelsen utstrålar heterosexuell kärleksfrustration till fradgatuggandets gräns. Okej, Freddie Mercury-vibbarna finns där. Men det betyder inte att han är gay, och om han är gay, så betyder inte det att "please dont take my man" funkar bara för den sakens skull. Det gäller nämligen att visa det. Gestalta. Show not tell. Allt det där. Och det gör han inte hela vägen.
Men Jack White är så konstig att det funkar ändå. På ett eller annat, oförklarligt, sätt.
Anna Ternheim och här börjar det lukta bränt gummi. Vad jag tycker om hennes cover på Broder Daniel-låten Shoreline, eller ens vad jag tycker om låten i sig och bandet som skrivit den hör inte hit. "I'm not the boy I used to be" sjunger Anna inlevelselöst. Jaha? I mina ögon ser du ut som en liten, väldigt kvidande, flicka. Så varför inte ändra ordet boy till ordet girl när det har lika många stavelser och absolut ingen funktion för rimmandet i sammahanget? Upphovsrättsliga skäl? Lathet? Sexuell förvirring? Och det här har inget att göra med att hon inte tilltalar mig som artist. "Liiiv the båådi liiv the maajnd. " Ooh. Spännande. Att jag säkert får skit för det här: well I don't care.
Björn Rosenström. Och det här tar jag med bara som ett väldigt avskräckande exempel på när Stefan Sundström-genren gått för långt (egentligen gick den för långt redan i och med Stefan Sundström själv, men här har den alltså gått riktigt långt). Folk, fä och en och annan grillplatstrubadur bara måste sjunga med i låtar som "Vi är pojkarna som busar med flickornas små musar". Förutom en möjlig pluralform för mus i betydelsen något annat än ett skadedjur så tillför den här låten absolut inget mer än hjärndöda lyrics till fylleskrålet. Här pratar vi inte plastmuggsöl. Här pratar vi HB. Eller paraplydrinkar. Eventuellt även en fatölstunna á la "Har du hör t den förut?". Fyllan ska vara påtaglig. Röda näsor. Kissturer ut i skogen. Produktchefen i receptionistens knä. Och så vidare.
Och nu till genustvisten, vad, jag undrar vad, får tjejer ut av att sjunga som att de vore pojkarna som busar med musar? Önsketänkande? Skaffa en strap-on eller håll tyst om saken. Bli en cool butch á la L-Words "Ivan". Gör något. Men gör det med lite stil!!!
Inte med hjälp av Björn Rosenström. Robert Broberg och Eva Rydbergs misslyckade abort. Enough already!
Så där. Lite klarhet i girls and boys- träsket?
girls who are boys
who like boys to be girls
who do boys like they're girls
who do girls like they're boys
always should be someone you really love
sjöng Damon Albarn så sent som 1994 och tog girls and boys konceptet till fulländning, eller fullständig förvirring. Få refränger är så knepiga att sjunga med i för plastmuggsöls-berusade studentskivebesökare eller sommardiscobesökare (inte för att jag någonsin har hört Blur spelats på ett sommardisco, men jag hyser fortfarande hopp om mänskligheten och någonstans har det säkert hänt). Klart är i alla fall att det är snyggt. Och det är också just snygghet det handlar om när artister ska handskas med genustermer.
Bret Anderson till exempel. Han gör det snyggt. Han får sjunga "so we are a boy, we a are a girl" på debutskivan. (Suedes debutskiva alltså, eventuella soloprojekt från Brets sida är det lika bra att ta avstånd från innan de har uppstått, även om The Tears säkert är bra så har ju Brets karriär inte haft riktigt den formkurva han säkert hoppats på själv). Bret är androgyn, han vill vara androgyn, han vill vara posig, han gör det med glimten i ögat, med en mikrofonsnärt på stjärten. Han böjer bak nacken och slickar sig om läpparna och kroppen tänjer mot den alltför tighta skinnjackan när han på alltför utstuderad queens english med förstorade vokaler kvider ur sig we aaa:h a booy, we aa:h a gaaaa:hl. Japp. Det är du faktiskt. Eller ni. Eller vad helst du nu vill vara.
Patti Smith i Gloria. En snodd refräng utan några omtvisningar av titelpersonens kön. "oh she looks so fine. Oh she looks so good. And I've got this crazy feeling that I'm gonna, ah-ha, make her mine". Bisexuellt? Kanske. Men det är inget man i förstone tänker på. Gloria kan lika gärna vara en förebild. Gloria kan lika gärna vara en chimär. Kärleken som "a sweet young thing". Könet spelar ingen roll. Och det är det som gör det här så bra: Innehåll i symbios med framförande. Även här stön, poser, androgynitet. Var det Patti som startade kvinnligt slipsmode? En uppblandning, i alla fall. Girls who are boys.
Jack White sjunger Dolly Partons Jolene och får nästan godkänt på icke-transformationen av raderna "I'm begging of you please don't take my man". Vi pratar alltså om en man med desperat blick och könsorganet alltför illa dolt i ett par tvåfärgade kroppsnära triåker. Förlåt, men hela uppenbarelsen utstrålar heterosexuell kärleksfrustration till fradgatuggandets gräns. Okej, Freddie Mercury-vibbarna finns där. Men det betyder inte att han är gay, och om han är gay, så betyder inte det att "please dont take my man" funkar bara för den sakens skull. Det gäller nämligen att visa det. Gestalta. Show not tell. Allt det där. Och det gör han inte hela vägen.
Men Jack White är så konstig att det funkar ändå. På ett eller annat, oförklarligt, sätt.
Anna Ternheim och här börjar det lukta bränt gummi. Vad jag tycker om hennes cover på Broder Daniel-låten Shoreline, eller ens vad jag tycker om låten i sig och bandet som skrivit den hör inte hit. "I'm not the boy I used to be" sjunger Anna inlevelselöst. Jaha? I mina ögon ser du ut som en liten, väldigt kvidande, flicka. Så varför inte ändra ordet boy till ordet girl när det har lika många stavelser och absolut ingen funktion för rimmandet i sammahanget? Upphovsrättsliga skäl? Lathet? Sexuell förvirring? Och det här har inget att göra med att hon inte tilltalar mig som artist. "Liiiv the båådi liiv the maajnd. " Ooh. Spännande. Att jag säkert får skit för det här: well I don't care.
Björn Rosenström. Och det här tar jag med bara som ett väldigt avskräckande exempel på när Stefan Sundström-genren gått för långt (egentligen gick den för långt redan i och med Stefan Sundström själv, men här har den alltså gått riktigt långt). Folk, fä och en och annan grillplatstrubadur bara måste sjunga med i låtar som "Vi är pojkarna som busar med flickornas små musar". Förutom en möjlig pluralform för mus i betydelsen något annat än ett skadedjur så tillför den här låten absolut inget mer än hjärndöda lyrics till fylleskrålet. Här pratar vi inte plastmuggsöl. Här pratar vi HB. Eller paraplydrinkar. Eventuellt även en fatölstunna á la "Har du hör t den förut?". Fyllan ska vara påtaglig. Röda näsor. Kissturer ut i skogen. Produktchefen i receptionistens knä. Och så vidare.
Och nu till genustvisten, vad, jag undrar vad, får tjejer ut av att sjunga som att de vore pojkarna som busar med musar? Önsketänkande? Skaffa en strap-on eller håll tyst om saken. Bli en cool butch á la L-Words "Ivan". Gör något. Men gör det med lite stil!!!
Inte med hjälp av Björn Rosenström. Robert Broberg och Eva Rydbergs misslyckade abort. Enough already!
Så där. Lite klarhet i girls and boys- träsket?
posted by Karin at 4:09 em
1 Comments:
Haha, klockrent om Anna Ternheim och Björn Rosenström! Kan du inte skriva ett helt inlägg om Anna Ternheims dåliga engelska uttal som jag stör mig på till den grad att jag får utslag? Förövrigt borde Björn Rosenström stoppas i en hundbajspåse och slängas bort.
Skicka en kommentar
<< Home