Talking in its sleep again

-Det fanns många fina...
-Vadå?
-Kläder.
-Jaha. Vilka då?
-Tröjan som du kolla på.
-Hur såg den ut då?
-Blå... randig.

Jag vet: till synes en fullt normal konversation. Men om jag säger att det är min sambo Axel som pratar? Fullt normalt. Och om jag säger att Axel faktiskt sover?

För mig är det också fullt normalt. Jag behövde inte direkt söka efter den här dialogen i minnet. Den kom nyss. Jag har nämligen aldrig förut träffat någon människa som pratar så mycket i sömnen, och som dessutom pratar om så sammanhängande saker. Nu ligger han och sussar på kudden och tar kontakt i små meningar ibland. Det brukar oftast låta:

- Så så så.

Eller:

- Jo, det kan vi göra.

Eller:

- Vad är det som väsnas?

På morgonkvisten. Men vi har haft långa samtal flera gånger på kvällarna och nätterna. Svarar man på det där första tilltalet så finns alla möjligheter att fortsätta i timmar.

I helgen var vi hos min familj i Dalarna. I sovrummet ligger solen på och fönstret var stängt så det var en tropisk hetta när jag vaknade på morgonen. Axel låg inlindad i ett stort täcke och såg ut att svettas som en gris. Han sa:

- Jag har så mycket kläder på mig. Jag har tofsskor och en stor stor parkas.

En annan gång berättade han om människor som stod i hamnen och tittade efter något.

- De har slängt ner allt i vattnet.
- Vadå?
- All godhet. Nu står de där och är alldeles bruna.

Och roligast är kanske den gången vi hade ett långt samtal och plötsligt jobbade Axel på ett sjukhus.

- Jag ska operera här. Lägga ett snitt. Vi ska ta ut ett barn som ser ut som en böna.
- Axel ska inte du ta och sova nu? (sa jag som var jättetrött)
- Sova?! Hämta narkossköterskan!

Och eftersom ljudspåret med fåraherden redan kommit till allmän kännedom kan jag lika gärna redogöra för det också. Jag passade på att spela in sömnprataren med min mobil för ett tag sedan. När man slår på inspelningsfunktionen på min mobil så blinkar den jättemycket. Inspelningen lät ungefär så här.

- Vad är klockan?
- Halv två.
- Två?! Då sket vi i lunchen.
...
- Vad är det som blinkar?
- Jag vet inte.
- Det är något som blinkar... ska du inte gå och titta?
- Nej, det är nog ingen fara.
- Nähä... du bryr dig inte om nåt du.... det kan ju vara en fåraherde som går omkring här.

Jag vet inte var han fick fårherden ifrån. Eller parkasen. Eller narkossköterskan. Eller de bruna människorna. Eller den gröna cykelbanan som leder rakt in i huset. Eller allt porslin vi måste packa innan festen. Eller något alls, faktiskt. Men jag tycker att det är roligt, på ett bra skratta-med sätt. Risken att det blir vardagstråkigt här hemma är faktiskt rätt liten. Och då menar jag inte bara sömnpratandets audiotiva nattinsats.