Deltagarna vi minns

Genom säsongerna har Fame Factory- deltagare kommit och gått. Få med äran i behåll. Jag kan faktiskt inte dra mig till minnes någon som hade äran i... nåväl. Det är ju knappast därför jag ser på Fame Factory. För att hylla, menar jag. Och i varje säsong ingår det obligatoriska korandet av några favoritdeltagare. De som gör det hela värt att se.

Därför tänkte jag presentera de mest minnesvärda här. Men också för att de, om de skulle få för sig att googla sina egna namn i ren fåfänga, kommer kunna hitta sig själva omnämnda här. I många fall bara här. Det har ju inte direkt gått så bra för alla. Hähä. I alla fall. Here goes:

Patrik Rasmussen. a.k.a "Cry baby". Säsong etts egen gråtbäbis. Och herre, vad han grät. Han grät och grät. Faktum är att ingen kan minnas något om honom utöver detta uppenbara att han hela tiden grät. Inte vilka låtar han sjöng. Inte hur hans hår såg ut. Inte vilka kläder han hade. Inte hur, eller om, han dansade. Bara gråten. Och kanske är det lika så bra.
Är väl sångare i "Date" nu om jag inte missminner mig. Knappast en bördig mylla för revolutionärt musikbegåvade frön. Å andra sidan är nog allt han vill att få vara ensam med sin gråt.

Sköldpaddan. Japp, redan här går jag bet på namnet. Säsong ett och det var en latinsk kille som hette Eduardo eller Alexandro eller något liknande chilidoftande. Nåväl. Den här eleven är lite av ett enigma. När han gick på skolan var han en supertalang, som fick höga betyg av domarna, kunde dansa bäst och hela tiden hjälpte de andra eleverna med danser och pålägg och beats och takter och mosters och hennes barn. Att han sög var det ingen som tycktes lägga märke till. Ej heller att han såg ut som en teenage mutant hero. Men när han gick ut Skaraskolan blev det annat ljud i skällan. Den blev nämligen tyst, så tyst. Efter FF säsong ett har ingen varken sett eller hört Eduardo. Eller hette han Alexandro? Eller något helt annat?

David Castaneda. Raskt kastar vi oss vidare till säsong två. Här har vi ett guldkorn. Fame Factoryskolans första rocker. David, "wherever you go-oo" Castaneda. Han hade en hit. "Wherever you go-oo I will follow". På audition sjöng han "wherever you go-oo" låten. Sedan spelade han "wherever you go--oo" låten för Bert och då var självklart "wherever you go-oo" hiten det självklara valet. Sedan ändrades inte hans repertoar så speciellt mycket "wherever you go-oo, I will follow" utan det blev mest samma gitarrbaserade komp som alltid och samma "wherever you go-oo I'll be there" text. Senare i skolan försökte han utveckla sig mot ett tuffare "wherever you go-oo" håll men samtidigt åt ett annat, "wherever you go-oo" mjukare håll. Nåväl. Utöver upprepningarna och den tragiska bristen på material, som är så nödvändigt för en ensam kille med en gitarr, tangerade David "wherever you go-oo" Castanedas rockkomp som farligast kristen rock. Och hur härligt det kan tänkas vara får ni räkna ut själva. Spelar enligt hemsidan nu på orter som Hammarstrand och Strängnäs. Utlandslansering nästa? Tur att "wherever you go-oo" texten är på engelska så att han kan göra sig förstådd vart han än går.

Pär med det glömda efternamnet. Johansson? Lindström? Vem bryr sig? Säsong två och han flöt genom de flesta avsnitten som after-ski-killen från Jämtland som tyckte att musik ska vara fest och det spelar ingen roll om man så spelar melodislingan till fågeldansen uppe på scenen så länge publiken är vild och galen. Någonstans mot slutet av säsongen slog det dock slint i denne enfaldige jämtes stackars kangolmössabeklädda huvud och han trodde sig vara en entertainer av stora mått. Den alltför uppenbart Depeche Mode- influerade låten "Electrical Jesus" tog fram och Pär päronpung förberedde en galen scenshow, samtidigt som han yttrade de klassiskt korkade orden: Jag vill att publiken ska se, att det ä jag som ä älläcktrickal jiisäs.
Sällan har ett så stort mått hybris fastnat på en kameralins, om vi bortser från Ingmar Bergmans vandringar på Fårö. Nåväl. Det gick inte så bra för älläcktrickal jiisäs. Publiken älskade honom inte. Och han åkte tillbaks till sin after-ski-spelning i Åre där han förmodligen häckar än i dag.

Peter Simpson, en annan dubbelnolla från samma säsong. Minns inte så mycket av honom förutom att han såg ut som en stor albinobaby med klara Ulf Lundell- ambitioner. Ingen bra kombination. Kände att jag måste nämna honom.

Jessica, vad var nu hennes namn. En uppenbar brist på talang som Bert puschade fram för att hon var "snögg". Enough said.

Sara Löfgren. Var starkare än du säsong tre. En kaxig ung mamma med ringar under ögonen, dålig hållning, svart hår och blek hy. Bert jämförde henne med Eva Dahlgren. Säga vad man vill om Eva Dahlgren men så dålig är hon inte. Pubertala låttexter som handlade om hämndbegär, att känna sig som en svart ängel, orättvisor, ilska... ilska. Suck. Envisades av någon anledning med att bära korsett alltför ofta. Och slog igenom så snabbt att hon var borta från skolan på promotionturneer och spelningar så mycket att de andra eleverna tyckte att hon skulle bli avstängd. I själva verket var de bara avundsjuka på att arga Sara fått signera skivor åt mellanstadieungar och spela på köpcentran runtom i landet redan innan hon gått ut skolan. Förutom att hon alltid hade en ful korsett dansade hon fult också. Och såg ut lite som en böna i ansiktet. En arg en.

Jimmy Jansson. Eller Jimmö:eh, som han själv skulle uttala det. Kommer från Högförs, i Vörmland. Fleckeras favöret. Med hits som "Flickan från det blå:eeh" charmade han sig in i kvinnornas hjärtan, inte minst den egna flickvännen som sången var tillägnad. Tårögd satt hon i publiken och spanade in sin sweetheart under veckofinalen, när han sjöng att hon var "en liten ung brunett:eh, som är det allra vackraste jag sett:eh". Kamerorna var inte sena att filma mötet mellan de tu unga turturduvorna. Men vänta nu. Något kom i vägen.

Sandra Dahlberg. Robust. Bastant. Norrländsk. Och bra mycket äldre än Jimmy Jansson, som ändå kom att bli hennes pojkvän. "Fjällbjörken från Klimpfjäll" tog svenskarna med storm med sin etnopop med tillhörande jojk. Eller gjorde hon det? Nää. Och kläderna var melodifestivalens fulaste. Ännu en felsatsning, Bert.

Karl Martindahl. Denna harvande oxdragarsångare. Vi vill låta som Beatles, men gladare. Simplare. Mer könlösa. Som en steriliserad Paul på mellanmjölk. Drog med sig Johan Becker ner i träsket och startade Wallstoners, bandet som fick John Lennon- imitatören från Sikta mot stjärnorna att framstå som en man med stor integritet. Hade en bandana i finalen och gick bananas på scenen. Bandana. Herregud. Vad trodde han? Utöver en allmänt jobbig attityd minns jag hans audition, när han satte upp fingrarna i huvudet till tjurhorn och låtsatsstångades med sina vänner när något gick bra. Redan där borde han ha stoppats.

Andreas Johansson, a.k.a "Vingmuttern". Allmänt osäker kille med utstående öron som deltog i säsong fyra med förnedrande dåligt resultat. Fick inte en ton rätt på den pretentiöst franskklingande förstafinalslåten och lyckades bara hålla sig kvar för att Johanna Sailon om möjligt var ännu mer tondöv. Istället för att packa ihop, resa hem och begrava skammen började han skylla på sin nervositet, som om den vore ett eget väsen som förföljde honom på dagarna. Nä, nu är nervositeten här igen.
Ett klassiskt inslag är när han tillsammans med en lärare gick igenom sitt usla framträdande, och höll med om allt läraren sade.
- Du, jag ser ju här att du är ju livrädd.
- Jag är livrädd ja.
Åkte hem i finalen därpå och spelade oförstående in i det sista. Innan han steg in i taxin grep han efter det sista värdighetshalmstråt och sa att han redan hade "kontakter som har hört min röst, eller jag menar kontakter som känner kontakter som hört min röst". Suck.

Annis Brander. Fame Factorys enda på riktigt begåvade deltagare. Med en vemodigt klingande countryröst och en gitarr gick den tillbakahållna personligheten ändå rakt genom rutan. Det skulle naturligtvis förvanskas.
Med en horigt 80-talig sminkning.
Med synthar på komp.
Med tvångsförvaltning av gitarren, för att Annis skulle lära sig att stå på egna ben.
Med tvångscovers.
Och slutligen med ett tvång på att skriva kontrakt med Bert och Mariann Grammofon.
Hur slutproduktionen av låtarna kom att låta törs jag inte ens tänka på. Stackars Annis.

Alexander Schöld. Jesus Kristus. Vad var han? Var kom han ifrån? Varför?
Hockeyspelaren som blivit avstängd p.g.a bråk och sedan värvad av Bert på någon gymnasieskola. Hade hållning som Igor i Det våras för Frankenstein, fast utan puckel.
Hade det bara varit för blygheten hade han varit ok. Men det var mer. Så mycket mer. För under den pubertalt pipande flickrösten som stönade fram sina enkla banaliteter om att "du ähr så vahrm..." och "vill va mä dähj..." högröd i ansiktet och med uppenbara problem med publikmöten, så dolde sig en ond människa. Ja, ond. Mer och mer började man misstänka att han slagit ihjäl någon där i hockeyrinken, ty så tyrannisk och lynnig var han. Det handlade inte om enkel Gesslepop för honom. Det handlade om att vinna. Någon borde ha informerat grabben om att man inte kan vinna i musik, att musik handlar om känsla, om uttryck. Men han hade ju ingetdera. Rösten var inte mer än en viskning, därav smeknamnet Viskaren. Gick inte vidare i finalen och fick ett anfall á la Andreas Lauritzens rosenceremoni, och snackade sedan skit om vinnaren i bästa psychomanér. Något var och är fel med grabben. Det är inget snack om saken.


Summa sumarum: Myten om att Bert Karlsson har någon slags osviklig förmåga att nosa upp en talang i Carolas dignintet på mils avstånd borde nu avpoletteras. Han är fortfarande inte mer än en fet, främlingsfientlig skivbolagsdirektör.Med alldeles för mycket att säga till om.