Upp ur soffan

Såg just på Rapport att om skatten på hushållsnära tjänster sänktes så skulle det kunna innebära runt 10.000 nya jobb. Wanja Lundby Welin från fackförbundet LO var kritisk till det hela och sa: "Jag tror hellre att vi kan hitta andra jobb till de arbetslösa än att en liten del av befolkningen ska kunna köpa arbetskraft till hemmen".

Visst har hon rätt. Men hon har fel.

I dag har jag spenderat 9 timmar på raken med att städa ur ett stort hus åt en rik kvinna som skulle flytta. Ingen lunch, inget fika, ingen paus och en helvetes massa skrubbande, krypande på knä, klättrande på stegar, och säkert en timmes gnidande med svinto för att få bort mystiska blodliknande fläckar från jacuzzin. I morgon ska jag göra samma sak, fast i ett annat hus. Och så kommer antagligen min sommar att förflyta.

Roligt? Nej.
Hade jag hellre varit hemma utan lön? Nej.
Finns det några andra jobb att få? Knappast.

För, Wanja Lundby Welin och alla ni andra som har något att säga till om, det finns inte tillräckligt med jobb. Inte på långa vägar. Om det beror på för hög skatt, att folk är felutbildade eller andra skäl är inget som jag vet. Men en sak vet jag.

Kvinnan som ville ha huset städat kommer att få betala mellan 6000-8000 för jobbet vi utförde. Av det får jag och min kollega, efter skatt, ungefär 600 spänn var. En tiondel till oss båda och det är klart att massa pengar försvinner till företaget, bensin och materialkostnader och löner till resten av personalen som kanske drar runt sina moppar på mindre lukrativa arbetsplatser.

Vad som stör mig, är att 30% av de där pengarna försvinner iväg i skatt, och några hundra går säkert till någons a-kassa eller alfakassa eller socialbidrag. Någon som satt hemma och rullade tummarna när jag slet ut mina händer mot stengolvet för att få det skinande blankt, när jag drog på mig ryggont, huvudvärk och eksem på händerna, när jag och min kollega svettades för att hinna bli klara i tid.

Att gå arbetslös må kanske vara roligt i en, kanske två veckor, men inte särskilt länge till. Snart börjar man känna sig värdelös, till ingen nytta. Mer värdelös än vad man gör på städjobbet när man skitig, stressad och nedstänkt av smutsvatten besöker en arbetsplats fikarum för att hämta soporna och moppa mellan benen på personalen som fikar och skrattar tillsammans.

Nej, hushållsnära arbete är knappast jätteroligt. Men någon måste göra det. Det är redan så att en liten del av befolkningen köper arbetskraft till hemmen, och en annan del av befolkningen städar åt den delen. Att förhindra skattesänkningen är som att säga till dem som redan städar att era jobb är värdelösa. Att ingen annan ska behöva ha dem.

Jag vet många städare som tar stolthet i sitt jobb. Som har som arbetsdagens mål att det ska bli fint och väldoftande där de har varit. Som vill kunna känna sig nöjda med det de åstadkommit och därigenom med sig själva.

Jag förstår att många unga hellre vill vara webdesigners eller flygvärdinnor eller stå i klädbutik. Nu går inte det. Så varför inte sänka den omdebatterade skatten på hushållsnära tjänster? Varför inte låta fler komma ut och städa, klippa gräsmattor och tvätta fönster istället för att ligga hemma och titta på arbetslöshets-TV och må skit.

Alla skulle tjäna på det. En jobbinkomst är bättre än a-kassa. Folk får någon att göra. Ekonomin mår bättre. Och städjobbet behöver ju inte vara för evigt. Tills något bättre dyker upp, som Magnus Hedman måste ha resonerat när han tog tillbaka sin syster Graaf. Och så skulle det kanske bli slut på hymlandet om att det är förnedrande att städa när andra har så mycket pengar att de slipper.

Klart det är förnedrande, klart det är en tydlig klassklyfta som spränger sig emellan städaren och betalaren. Men om ekonomin ska komma på fötter och om fler jobb ska dyka upp så krävs det att fler ändalykter reses ur soffan och iväg till ett jobb.

Vad vi ska göra åt klasskillnaderna är en helt annan fråga.