Film #2

Har just sett "Things behind the sun" och tänkte klara ut vad jag tycker om den genom att skriva en recension. Det ska understrykas att jag hyrde den på grund av titeln. Eller understrykas, jag hade kanske hyrt den ändå, men det är en grym Nick Drake-låt. Nåväl. Recension:

Things behind the sun (2001) är regisserad av Allison Anders och har ett digert soundtrack med musik av bland andra Sonic Youth. Det är en film om musik, men främst en film om våldtäkt. Huvudpersonen Sherry (Kim Dickens) lever i sviterna efter det övergrepp hon utsattes för som ung. Hon är en dekadent musiker vars karriär är på väg upp medan hon själv verkar fastskruvad i det förflutna, oförmögen att komma loss. Owen (Gabriel Mann) är barndomsvännen som blivit musikskribent och återvänder till hemstaden för att intervjua Sherry. Men de har mer gemensamt än musiken. Sherry vet inte om att det var Owens bror som våldtog henne, och att han även tvingade Owen att delta. Nu måste Owen göra upp med sitt samvete.
Till en början är skådespelet ostrukturerat och ter sig en aning livlöst. Men det är just det som ger filmen liv och trovärdighet: skildringen av våldtäkten som något enkelt men samtidigt brutalt, att bära in sin lillebrors väninna i ett rum och våldta henne medans hon skriker för sitt liv, mitt på ljusa dagen som att det vore lika självklart som att gå på toaletten. Och Owen på golvet i rummet bredvid, med hörlurar hårt pressade mot huvudet - själva ursprunget till hans nära relation till musiken.
Handlingen är därför suveränt bra och mångbottnad. Våldtäktens brutalitet får tala för sig själv, och Allison Anders använder en Clockwork Orange - effekt: Glad, livlig musik som fond till övergreppen. Att även Owen är ett offer i sammanhanget ger en ytterligare dimenson. Owen blir den som får leva med skulden, på samma sätt som Sherry lever med rädslan. Båda är de lika trasiga och oförmögna att vara andra människor nära och att gå vidare med sina liv.
Våldtäktsmännen skildras som monster utan ånger, och det är filmens enda egentliga svaghet. Bilden av brodern är alltför fyrkantig och det ges ingen förklaring till varför han blivit kriminell. Han är alltför fyrkanting i sin schablon som spottande fängelsekund som kallar sina offer för horor och andra otrevliga saker.
Det är den enda förgreningen som saknas, i övrigt är bilden av våldtäkten ett träd med djupa rötter som griper tag och drar med sig fler människor i fallet. Handlingen är aningens ostrukturerad, men eftersom intrigen är så framträdande tappar filmen inte speciellt mycket på det. Det här är en film med en bra historia hellre än en effektfilm. Och den bästa film jag sett som behandlar ämnet våldtäkt.