Framtiden och Anders Wendins fradga

"We are the hollow men.
We are the stuffed men.
Leaning togheter.
Headpiece filled with straw. Alas!"

1925 och T.S. Eliot diktade "The hollow men" - en orolig, sönderfallande framtidsvision som kom att bli en av litteraturens mest betydande dikter.

Hela dikten kan läsas här: http://www.cs.umbc.edu/~evans/hollow.html

1925 - mellan två krig. Två mörka epoker som avspeglade sig i konstutövandet. Det fanns en tyngd att hantera, ett stort hål som ingen riktigt kunde lappa ihop, bara skopa upp av det svarta och försöka bearbeta åtminstone en liten del. Krig, fattigdom, folkmord, diktatur. Den ständiga oron, hotet, förföljelsen.
Och som en naturlig följd också glädjen, den som blev mer levande, mer verklig eftersom den stod i så tydlig kontrast till sorgen. Liv och död så mycket mer konkreta än i dag, något man inte kunde ta för självklart och något man lärt sig att uppskatta.

Innan krigen. Mellan krigen. Efter krigen. Fienden hette Hitler och Stalin och det fanns en tydlig gräns mellan ont och gott. Picasso målade Guernica. Dagerman skrev sin sista dagsedel och tog sitt liv. Karin Boye tog sitt liv. Världen gick vidare.

Och i dag är vi här.

Jag tänker nu inte börja orera om att alla ungar har kameratelefoner och är mer bortskämda än någon tidigare generation. Det är inte barnens fel. Det är inte föräldrarnas fel heller. Vi släpper det.

Mer än något annat är det här en förvirrande tidsålder. Och välfärden, bristen på katastrofer och svältår har gjort människor alltmer egoistiska. Det mesta är redan uppfunnet, byggt och fixat. Var och en sin egen lyckas smed.
Men få verkar lyckas, allt fler människor känner sig olyckliga och upplever tillvaron som meningslös.

De romandebutanter som skriver om tomheten, svårigheten i att hitta sig själv, bristen på konkreta saker att greppa tag om blir allt fler. Det verkar som att alla möjligheter finns, men inget vet hur de ska utnyttjas eller varför.

Ett abstrakt krig. Ett krig som inte heter krig utan "insats". En "kamp mot terrorismen". Ett krig där det är svårt att första vem som attackerar och vem som är offer.

Pengar. Ständigt dessa pengar och marknadsekonomiska krafter. Som styr vilken mat vi kan köpa på ICA. Som styr om vi kan färdas till varandra med bil. Som styr kulturen. Som mäter lyckan.

Pengar, eller inget. Det finns inte så mycket annat att välja mellan. Att tro på. Veganers kamp för djurens rättigheter, UFO-jägare, socialister, miljökämpar, alla kamper har börjat te sig så futila. Människor stannar hemma på valdagen. Alla partier ligger ju ändå och sprattlar i mittendammen. Vad spelar det för roll om statsministern heter Persson eller Reinfeldt? Alla har ju samma mantra: Skola, jobb och sjukvård.

Marknadskrafternas ihåliga kultur. Dussinfilmer. Dussinartister. Dåliga kopior av någon mer obskyr artist som gör bättre låtar men är svårare att marknadsföra. Och den stora ironin: den politiska konsten som i dag är mode är ju inte annat än tomma slagord, tomma gester och ihåliga schbloner. I en värld som blir allmer avpolitiserad. I samma värld säljs Marx kommunistiska manifest som pocketupplaga. Vad är det? Är det kitsch? Ironi? Nostalgi?

Samtidigt är det just i marknadskrafternas påverkan som en levande kamp gror, som gör människor upprörda. Ser Moneybrother sjunga "Blow him back into my arms" på MTV och där har vi en man som inte infinnar sig, som sprattlar likt en speedad Dylan framför mikrofonen, skakar abstinensartat som om han bara måste få ur sig, måste få göra sig hörd för att han faktiskt har något att säga. Nerv. Det är sällan man ser sådan nerv.

Och det betyder plötsligt något. För mig är det ett uppror. "Vem ska jag tro på?" på brett gävlemål och med ett illmarigt, kosmiskt leende. För mig är det ett skifte som är på gång. Som kan vara i vardande.

Den ironiska generationen. Den avtrubbade generationen. Den melankoliska generationen. Den bortskämda generationen. Generationen utan slagord eller mål. Generationen som gick vilse. Vad finns kvar att göra uppror mot om inte just
meningslösheten?

Och jag är ledsen, men jag tror inte saker som melankolisk pop når igenom. Kommer vara det som driver bort plastmusiken från etern. Det som tar tag i människor. Dyster, melankolisk pop är nederlag. Romaner om alltings meningslöshet är nederlag. Kommenterande konst är nederlag. Det är att vika sig inför det hjärndöda, sexualiserade och substanslösa. Att inte påverka för att det redan är för sent. Dessa uttolkare av vårat samhälle kan ha hur rätt som helst. Men de kan inte göra något.

För marknadens kultur kan inte svepas bort av shoegazers och popdysterhet sena kvällar på MTV. Det är dags att musiken gör uppror. Det är dags att konsten gör uppror. Det är dags att litteraturen gör uppror. Börjar visa sin frustration. Och förhoppningsvis räcker det i alla fall en liten bit.

Det pratas mycket om alternativ: Alternativ till det kommersiella, alternativ till könsnormen, alternativ till droger. Förutsättningen för att alternativen ska fungera är ju att de är bra. Att de inte bara är alternativ för alternativens skull, för människor som vill vara alternativa, som vill vara i periferin, som vill kategorisera och verka viktiga.

Det finns inget egentligt debattklimat i Sverige. Det mesta "är bra som det är". "Synd och klaga". "Det knallar och går".

Och för att hänvisa till Lyxunges bloggpost: "därför behöver jag kultur", kulturen är ju det som kommer in där vardagen, det praktiska tar slut. Själva substansen i våra liv. Meningsskapande aktivitet, som det alltid heter i pedagogiska sammanhang.

Vi behöver en mer dynamisk kultur. Vi behöver fler uttryck. Mer olikheter. Mer liv i grytan. Fler arenor och scener. Kulturen måste få ta mer plats, och den måste få betyda något. Då kommer åsikterna att poppa upp. Då kommer människor att hitta saker att tro på igen.

Om vi inte ska försvinna som den blanka generationen, de som inget skapade och inget lämnade efter sig. De som hade det "bra". De som förbrukade mest ångestnedsättande av alla.

Krig och missförhållanden får inte vara det enda som för människor samman.

80 år efter Eliots "The hollow men" måste något mer ha hänt än att vi känner oss än mer förvirrade, att vi bara känner oss ett steg närmare undergången? Eller?

"This is the way the world ends. Not with a bang but a whimper".

Och när undergången närmar sig så abstinera som Anders Wendin du också. Tugga fradga, om så behövs.