Sommarplåga #2
På begäran, en låt som jag faktiskt redan hade planerat att ta med, Nic and the Familys dunderhit (?) "Hej Monika". Om ni tycker att analysen är hafsigt skriven så beror det på att jag tvingade mig själv att lyssna på låten i repris under hela skrivprocessen. Därför var det viktigt att få det gjort så snabbt som möjligt. Hej gurka!
Hej Monika
Hej Monika
Den här låten bygger på variationen av orden hej/ hej på dig/ hej hej/ Monika. I och med att tre olika uttryck används om vartannat skapas ett flöde då man inte vet vilket ord som kommer härnäst, och sångmässigt använder sig sångaren av överklivningar av typen: hej Monika/ hej på dig/ Monika hej hej. Detta bidrar också till flödeskänslan.
Sången bryter av i vad som kan antas vara vers, men bibehåller det direkta tilltalet till Monika i ett parti som är återblickande: "Kalla blickar kalla kårar/ du var bara fjorton vårar" för att övergå till nutid: "Ta min hand och visa mig vägen/ jag är din i alla lägen".
Sedan återgår den till "Hej Monika"-partiet igen innan nästa versparti tar vid: "Känns som vår kärlek kom på sne från början/ precis som lutande tornet i Pisa/ men tornet står där än idag/ och här står du och här står jag".
Detta parti har samma uppbyggnad som det förra genom att vara återberättande och sedan gå över till nutid efter två rader.
Stilmässigt har låten en omodern prägel som fungerar som retro eller nostalgi. Namnet Monika var vanligt under 1940-50-talet, det vill säga den generation som växte upp och var unga på 1960-70. Två uttryck i låten: "jag är din i alla lägen" och "känns som vår kärlek kom på sne från början" konnoterar just till sjuttiotal i sitt slangspråkiga uttryck. Samtidigt är språket ungdomligt, främst i sin naiva liknelse med lutande tornet i Pisa, men också för "fråga Bullen"-uttrycket "vårar" i fråga om ålder, ett uttryck som också kan betecknas "höstrar" "somrar" "vintrar" eller "jordsnurr" beroende på smak och tycke.
Innehållet, eller textens intrig, går ut på att jaget ropar hej till Monika absurdt många gånger, långt över ledans gräns. Det är också möjligt att de olika variationerna av hejandet är en bild av någon slags övning, att jaget är blygt inför Monika och därför övar på hur han ska tilltala henne.
Denna teori motsätts dock av att jaget och Monika redan verkar känna varandra.
Jagets position i förhållande till Monika verkar vara på samma nivå: han kan tilltala henne med ett enkelt hej, han kan utan komplikationer säga till henne att deras kärlek "kom på sne" och han gör synliggör henne genom att tilltala henne med namn och berätta att han minns när hon bara var fjorton vårar. Eftersom han också säger att "jag är din i alla lägen" så underordnar han sig hennes kärlek, och det finns alltså inget föraktfullt eller nedsättande i hans personliga tilltal.
Dock förstår vi att han tidigare varit rädd för Monika, eftersom hon delat ut "kalla blickar" och "kalla kårar". Antagligen är det också det som gjort att deras kärlek "kom på sne". Trots dessa kalla kårar är han beredd att satsa vidare, och menar att även saker som blivit fel har ett existensberättigande.
Den stora frågan i denna text är ändå varför denna Monika måste tilltalas med hundratals hej. Är hon döv? Låtsas hon inte se honom? Är hon och bergsvandrar i Anderna?
Namnet Monika betyder "den ensamma" och en teori kan vara att Nic and the family i all sin djuplodande verksamhet helt enkelt resonerat så att den ensamma Monika ska uppmärksammas med alla hej som någonsin kan uppbådas av en och samma mänskliga kraft. Men det är inte särskilt troligt. Mer troligt är att textförfattaren helt enkelt inte orkade hitta på någon text mellan de två verserna, och därför tyckte att det kunde vara lite lustigt att bara sjunga "hej Monika" hur många gånger som helst. Detta utan hänsyn till att såväl Monika och lyssnarna skulle bli uttråkade. Kanske är syftet att på ytan verka intresserad men försöka skrämma bort Monika med de många hejen, av rädsla för att rakryggat göra slut?
Bevisligen fungerar ju konceptet med så få ord som möjligt, så att publiken kan lära sig att sjunga med snabbt. Men hur orkar någon ens sjunga "Hej Monika" så många gånger efter varandra?
Slutsatsen bör bli att Nic och hans familj är ena riktigt dryga jävlar.
Sången bryter av i vad som kan antas vara vers, men bibehåller det direkta tilltalet till Monika i ett parti som är återblickande: "Kalla blickar kalla kårar/ du var bara fjorton vårar" för att övergå till nutid: "Ta min hand och visa mig vägen/ jag är din i alla lägen".
Sedan återgår den till "Hej Monika"-partiet igen innan nästa versparti tar vid: "Känns som vår kärlek kom på sne från början/ precis som lutande tornet i Pisa/ men tornet står där än idag/ och här står du och här står jag".
Detta parti har samma uppbyggnad som det förra genom att vara återberättande och sedan gå över till nutid efter två rader.
Stilmässigt har låten en omodern prägel som fungerar som retro eller nostalgi. Namnet Monika var vanligt under 1940-50-talet, det vill säga den generation som växte upp och var unga på 1960-70. Två uttryck i låten: "jag är din i alla lägen" och "känns som vår kärlek kom på sne från början" konnoterar just till sjuttiotal i sitt slangspråkiga uttryck. Samtidigt är språket ungdomligt, främst i sin naiva liknelse med lutande tornet i Pisa, men också för "fråga Bullen"-uttrycket "vårar" i fråga om ålder, ett uttryck som också kan betecknas "höstrar" "somrar" "vintrar" eller "jordsnurr" beroende på smak och tycke.
Innehållet, eller textens intrig, går ut på att jaget ropar hej till Monika absurdt många gånger, långt över ledans gräns. Det är också möjligt att de olika variationerna av hejandet är en bild av någon slags övning, att jaget är blygt inför Monika och därför övar på hur han ska tilltala henne.
Denna teori motsätts dock av att jaget och Monika redan verkar känna varandra.
Jagets position i förhållande till Monika verkar vara på samma nivå: han kan tilltala henne med ett enkelt hej, han kan utan komplikationer säga till henne att deras kärlek "kom på sne" och han gör synliggör henne genom att tilltala henne med namn och berätta att han minns när hon bara var fjorton vårar. Eftersom han också säger att "jag är din i alla lägen" så underordnar han sig hennes kärlek, och det finns alltså inget föraktfullt eller nedsättande i hans personliga tilltal.
Dock förstår vi att han tidigare varit rädd för Monika, eftersom hon delat ut "kalla blickar" och "kalla kårar". Antagligen är det också det som gjort att deras kärlek "kom på sne". Trots dessa kalla kårar är han beredd att satsa vidare, och menar att även saker som blivit fel har ett existensberättigande.
Den stora frågan i denna text är ändå varför denna Monika måste tilltalas med hundratals hej. Är hon döv? Låtsas hon inte se honom? Är hon och bergsvandrar i Anderna?
Namnet Monika betyder "den ensamma" och en teori kan vara att Nic and the family i all sin djuplodande verksamhet helt enkelt resonerat så att den ensamma Monika ska uppmärksammas med alla hej som någonsin kan uppbådas av en och samma mänskliga kraft. Men det är inte särskilt troligt. Mer troligt är att textförfattaren helt enkelt inte orkade hitta på någon text mellan de två verserna, och därför tyckte att det kunde vara lite lustigt att bara sjunga "hej Monika" hur många gånger som helst. Detta utan hänsyn till att såväl Monika och lyssnarna skulle bli uttråkade. Kanske är syftet att på ytan verka intresserad men försöka skrämma bort Monika med de många hejen, av rädsla för att rakryggat göra slut?
Bevisligen fungerar ju konceptet med så få ord som möjligt, så att publiken kan lära sig att sjunga med snabbt. Men hur orkar någon ens sjunga "Hej Monika" så många gånger efter varandra?
Slutsatsen bör bli att Nic och hans familj är ena riktigt dryga jävlar.
posted by Karin at 1:17 fm
1 Comments:
"Innehållet, eller textens intrig, går ut på att jaget ropar hej till Monika absurdt många gånger, långt över ledans gräns."
Ha ha ha ha
Skicka en kommentar
<< Home