The dark side of the moon

När jag var yngre förklarade pappa det här med media för mig på ett bra sätt. Han är med i den lokala brandkåren och ett år hade någon bränt upp julbocken utanför bystugan. De åkte dit, släckte branden på några minuter och sedan var det inte mer med det.
- Om vi ringer tidningarna blir det som i Gävle. Nu låtsas vi inte om något så blir det ingen grej av det.
Och det blev det inte.

Vad ville jag säga med det? Jo, att media är själva grundförutsättningen för bombningarna i London.

Inget ultimatum hade ställts. Inga tydliga hot. Istället slog man till mot ett par platser där vanliga medborgare vistas varje dag, tunnelbanan och bussen. För att skrämma människor från att gå ut.

Och oj vad det har fungerat. Folk i Sverige är också rädda, fast det verkar handla om bombningar mot USAs allierade.

Och skrämseln sprids som en löpeld genom västvärlden, genom just media. Och de är inte direkt sena att spä på budskapet.

"Svenskarnas bilder från katastrofen".
"Svenskar på dödens tåg".

Betyder: Det var en eller några svenskar på tunnelbanetåget som sprängdes, eller ett helt annat tåg. Och någon annan tog bilder med sin mobiltelefon.

Kvällstidningarna vet så klart om att de skrämmer. Som vanligt använder jag kvällstidningarna som första utpekade, men jag vill också förtydliga att det gäller även andra tidningar och TV.

Kvällstidningarna säjer på lösnummer, reklamkanalerna säljer annonsplats på antal tittare, och SVT vill inte vara sämre för får SVT inga tittare, varför ska SVT då ens existera?

Nyheter är färskvara, de består av något oväntat, hellre något negativt än något positivt, och ju större signifikans de har för publiken de är ämnade för, desto bättre, som John Fiske skriver i Television Culture. Därför blir ett mord i Stockholm en bättre nyhet än 2000 döda i svält i Sudan. Därför plockas en hotbild från New York, Madrid eller London sönder och de delar som rör den egna befolkningen är det som får störst utrymme.

Lokaltidningarnas löp har t.ex. sett ut ungefär så här:
"Skelleftebor i dödens London"
"Familjen xxx från Piteå: "Det är klart att vi är rädda"
"Mia och Anna från Luleå: "Nu åker vi hem".

Och så vidare.

Det är klart att det blir absurdt när en trebarnsfamilj från Piteå får mer spaltutrymme än alla de som dött i bombdåden, men den krassa verkligheten är tyvärr sådan att vi är lättast att relatera till det som står oss närmast. Och budskapet blir tydligt: Till London ska vi inte åka. Det bästa är nog att stanna hemma helt och hållet, med alla tsunamis och pedofiler och bomber.

Och där har vi den: Rädslan.

Precis den effekt som skulle uppnås med bomberna. För rädda människor är förvirrade, rädda människor ger lättare med sig, rädda människor är lättare att skrämma igen.

Skulle då media inte ha rapporterat alls från London? Bara låtsats som att inget har hänt?

Det skulle så klart inte fungera, plus att det vore odemokratiskt.

Det som är skrämmande är att media genast går in i sina givna roller. Hur många lokaltidningsreportrar lär inte ha utropat: "London! Känner vi någon (Skellefte)bo som flyttat till London?" sekunder efter att chocken lagt sig. Hur många nyhetskanaler har inte jagat bilder, bett om de värsta tänkbara bilderna och sedan kablat ut dem så snabbt som möjligt?

Och ju mer blasé vi blir av nyheterna, desto mer skrämmande nyheter måste rapporteras, och desto mer skrämmande dåd måste utföras för den som vill synas. Därför vågar jag säga att många media är i full symbios med dem som bombar. De lever på varandra.

Vissa media håller ändå ställningarna rätt bra. De presenterar analyser, teorier, och motbilder. Logiskt resonemang är nog det enda som kan stävja rädslan. Eller, det finns ju en sak till. Det där som det förlovade landet i väst naturligtvis uttryckte i torsdags:

"We want to bomb all Al-Qaida".

Är det bara jag som tycker att USA känns som den där jobbiga kompisen man hade när man var liten som rev ner korthus när man hade byggt dem? Som lade sig i bråk som inte rörde honom/ henne bara för att få bråka? Som var helt egoistisk med sina egna bilar i sandlådan men alltid krävde att få låna andras? Som kastade sten på en från avstånd bara för att jävlas? Som sinkade lektionerna med sin seghet? Som egentligen var jätterädd men agerade ut det i att vara så jobbig som möjligt?

Ett citat till. Efter elfte september minns jag speciellt en amerikansk man som intervjuades i TV.
"So, what do you think USA should do next?"
"My opinion? Turn those countries into a parking lot".

Den ignoransen tycker jag är mest skrämmande av allt.