Nannyakuten
Barn. Jag kan inte påstå att jag tycker om dem.
Faktum är att jag ganska direkt ogillar barn, i alla fall barn som syns och hörs och luktar, men det är en åsikt som gör att man genast blir kategoriserad som omogen och inte redo att själv skaffa kidz. Tacka fan för det.
När jag är omkring barn känner jag mitt tålamod sina snabbare än alfapet-timglasets sand. Ungar på cykel mitt på gångvägen, ungar som springer runt och leker i matbutiker, ungar som skriker och skvätter vatten på badet... och jag undrar, var är föräldrarna? Ofta alldeles bredvid, pratandes med någon annan vuxen och de ger blanka fan i att deras ungar är trafikstoppar eller samhällsfaror.
Alltid när några ungar gör något djävulskap brukar jag längta efter att de ska göra det precis när jag passerar, så att jag får tillfälle att tillrättavisa dem. Ofta går mig tillfället förbi vilket gör att irritation måste lagras i kroppen en halv dag istället för att få utlopp direkt på den unge det gäller. Men ibland lyckas jag. Ett par tillfällen jag är extra nöjd med:
1. Ungen som var djävlig på ICA. Ni känner alla till typen. "Mamma! Mamma! Jag vill ha godis också. Mamma!! Lyssna då!!" på flera meters avstånd och naturligtivs racade han runt hyllorna utan en tanke på att var på väg att fälla flera butiksbesökare. Därför ställde jag mig i vägen för honom. Vi var bakom en hylla med cornflakes, utom synhåll för den stackars övertrötta mamman som inte kunde tillrättavisa sin unge själv. Jag tror inte att hon saknade honom.
I alla fall, när jag ställde mig i vägen för ungen så vände han inte om och sprang åt andra hållet. Nej nej. Istället blängde han på mig, den lilla kaxiga råttan, i tron att han som barn skulle kunna utnyttja sin ställning som svagare individ mot en som är typ tre gånger så lång.
Då spände jag ögonen i honom. För dem som inte vet det har jag en förmåga att kunna se jävligt arg ut. Han stirrade tillbaka, fullt medveten om vad det handlade om, och ingen av oss släppte blicken. Till slut blev han rädd och sprang tillbaka och började rycka sin mamma i kläderna.
"Mamma mamma, det var en tjej som ställde sig i vägen för mig".
"Mamma, där är hon!".
Men det lilla livet fick skylla sig själv då han uppenbarligen ropat på vargen en gång för mycket i sitt liv. Mamman hörde honom inte ens och fortsatte att stillsamt gå igenom matbutiken medans ungen var som klistrad vid vagnen, knäpptyst. Jag känner mig, som ni förstår, rätt nöjd med den tillrättavisningen.
2. Ungen som var djävlig i bollbadet. Det här utspelade sig för rätt många år sedan. Jag var på Leksand Sommarland med jag minns inte vem, och bollbadet förärades ett besök. Därinne var det två ungdjävlar, småkillar i 8-årsåldern som kastade bollar på varann. Kanske missade han, kanske inte, men en boll fick jag i huvudet och där brast mitt tålamod. Jag laddade famnen full med bollar och började peppra den stackars ungen som såg allt mer rädd ut, innan ett par håriga mansarmar sträcktes ned och lyfte upp barnet med en förebrående min riktad åt mitt håll. Jag dök ner under bollarna en stund och väntade ut stormen.
3. Ungen som var djävlig i badhuset. Ni känner alla igen den även den här typen. I badhus finns det i allmänhet en stor simbassäng som är uppdelad i olika banor där den största delen är lekområde för massa skrikande barn, och sedan finns det två eller tre simbanor, en motionsbana, en eller två snabba. Svårare än så är det inte. I badhuset där jag befann mig finns det även ett helt äventyrsbad som jobbiga barn kan vältra sig i. Men icket.
Ungdjävlarna skulle vara i motionsbanan. Två stycken lätt korpulenta killar i 8-10 årsåldern och en medföljande vuxen som ryade åt dem att sköta sig för i helvete. All heder åt honom. Men det hjälpte inte. Med flit simmade de blekfeta små liven åt fel håll i banan, eller åt inget håll alls, de var bara allmänt i vägen. Dessutom knuffades de. Flera simmare snäste åt dem att sluta knuffas, men inget hjälpte. Pappan rådde uppenbarligen inte på dem.
Därför tog jag saken i egna händer, är man i simhallen ska man få simma och istället för att bemöda mig med att leta på en vakt som skulle ge en, två och sedan tre varningar försökte jag helt sonika dränka en av ungarna. Jag var på väg mot kanten på den djupaste delen när en av ungarna frigjorde sig från sin kokong vid startpallarna och styrde mot mig likt hajen på uppåttjack. Eftersom han var så uppenbar var jag beredd, han knuffade till mig och jag satte båda händerna på hans huvud och tryckte ner honom under vattnet. Han fick stanna en stund extra eftersom min irritation behövde få utlopp. Och ytterligare en stund extra för att han... ja, var en ungdjävel helt enkelt. Sedan släppte jag och simmade iväg, och eftersom jag har så långa ben råkade jag visst sparka till honom också.
Precis som de två tidigare ungarna försökte även denna samhällsfara utmåla sig själv som ett offer. Med andan i halsen simmade han mot manspersonen och kunde knappt få ur sig orden, så indignerad var han, "Pappa, pappa, hon försökte dränka mig!!!".
Men se där. Ännu en unge som ropat på vargen en gång för mycket. Pappan tog upp båda ungarna ur bassängen och gick till äventyrsbadet istället. Slutsimmat för den gången, fetknoppar.
Jag tror det här inlägget har bringat en hel del klarhet i varför vi skaffat katt.
Faktum är att jag ganska direkt ogillar barn, i alla fall barn som syns och hörs och luktar, men det är en åsikt som gör att man genast blir kategoriserad som omogen och inte redo att själv skaffa kidz. Tacka fan för det.
När jag är omkring barn känner jag mitt tålamod sina snabbare än alfapet-timglasets sand. Ungar på cykel mitt på gångvägen, ungar som springer runt och leker i matbutiker, ungar som skriker och skvätter vatten på badet... och jag undrar, var är föräldrarna? Ofta alldeles bredvid, pratandes med någon annan vuxen och de ger blanka fan i att deras ungar är trafikstoppar eller samhällsfaror.
Alltid när några ungar gör något djävulskap brukar jag längta efter att de ska göra det precis när jag passerar, så att jag får tillfälle att tillrättavisa dem. Ofta går mig tillfället förbi vilket gör att irritation måste lagras i kroppen en halv dag istället för att få utlopp direkt på den unge det gäller. Men ibland lyckas jag. Ett par tillfällen jag är extra nöjd med:
1. Ungen som var djävlig på ICA. Ni känner alla till typen. "Mamma! Mamma! Jag vill ha godis också. Mamma!! Lyssna då!!" på flera meters avstånd och naturligtivs racade han runt hyllorna utan en tanke på att var på väg att fälla flera butiksbesökare. Därför ställde jag mig i vägen för honom. Vi var bakom en hylla med cornflakes, utom synhåll för den stackars övertrötta mamman som inte kunde tillrättavisa sin unge själv. Jag tror inte att hon saknade honom.
I alla fall, när jag ställde mig i vägen för ungen så vände han inte om och sprang åt andra hållet. Nej nej. Istället blängde han på mig, den lilla kaxiga råttan, i tron att han som barn skulle kunna utnyttja sin ställning som svagare individ mot en som är typ tre gånger så lång.
Då spände jag ögonen i honom. För dem som inte vet det har jag en förmåga att kunna se jävligt arg ut. Han stirrade tillbaka, fullt medveten om vad det handlade om, och ingen av oss släppte blicken. Till slut blev han rädd och sprang tillbaka och började rycka sin mamma i kläderna.
"Mamma mamma, det var en tjej som ställde sig i vägen för mig".
"Mamma, där är hon!".
Men det lilla livet fick skylla sig själv då han uppenbarligen ropat på vargen en gång för mycket i sitt liv. Mamman hörde honom inte ens och fortsatte att stillsamt gå igenom matbutiken medans ungen var som klistrad vid vagnen, knäpptyst. Jag känner mig, som ni förstår, rätt nöjd med den tillrättavisningen.
2. Ungen som var djävlig i bollbadet. Det här utspelade sig för rätt många år sedan. Jag var på Leksand Sommarland med jag minns inte vem, och bollbadet förärades ett besök. Därinne var det två ungdjävlar, småkillar i 8-årsåldern som kastade bollar på varann. Kanske missade han, kanske inte, men en boll fick jag i huvudet och där brast mitt tålamod. Jag laddade famnen full med bollar och började peppra den stackars ungen som såg allt mer rädd ut, innan ett par håriga mansarmar sträcktes ned och lyfte upp barnet med en förebrående min riktad åt mitt håll. Jag dök ner under bollarna en stund och väntade ut stormen.
3. Ungen som var djävlig i badhuset. Ni känner alla igen den även den här typen. I badhus finns det i allmänhet en stor simbassäng som är uppdelad i olika banor där den största delen är lekområde för massa skrikande barn, och sedan finns det två eller tre simbanor, en motionsbana, en eller två snabba. Svårare än så är det inte. I badhuset där jag befann mig finns det även ett helt äventyrsbad som jobbiga barn kan vältra sig i. Men icket.
Ungdjävlarna skulle vara i motionsbanan. Två stycken lätt korpulenta killar i 8-10 årsåldern och en medföljande vuxen som ryade åt dem att sköta sig för i helvete. All heder åt honom. Men det hjälpte inte. Med flit simmade de blekfeta små liven åt fel håll i banan, eller åt inget håll alls, de var bara allmänt i vägen. Dessutom knuffades de. Flera simmare snäste åt dem att sluta knuffas, men inget hjälpte. Pappan rådde uppenbarligen inte på dem.
Därför tog jag saken i egna händer, är man i simhallen ska man få simma och istället för att bemöda mig med att leta på en vakt som skulle ge en, två och sedan tre varningar försökte jag helt sonika dränka en av ungarna. Jag var på väg mot kanten på den djupaste delen när en av ungarna frigjorde sig från sin kokong vid startpallarna och styrde mot mig likt hajen på uppåttjack. Eftersom han var så uppenbar var jag beredd, han knuffade till mig och jag satte båda händerna på hans huvud och tryckte ner honom under vattnet. Han fick stanna en stund extra eftersom min irritation behövde få utlopp. Och ytterligare en stund extra för att han... ja, var en ungdjävel helt enkelt. Sedan släppte jag och simmade iväg, och eftersom jag har så långa ben råkade jag visst sparka till honom också.
Precis som de två tidigare ungarna försökte även denna samhällsfara utmåla sig själv som ett offer. Med andan i halsen simmade han mot manspersonen och kunde knappt få ur sig orden, så indignerad var han, "Pappa, pappa, hon försökte dränka mig!!!".
Men se där. Ännu en unge som ropat på vargen en gång för mycket. Pappan tog upp båda ungarna ur bassängen och gick till äventyrsbadet istället. Slutsimmat för den gången, fetknoppar.
Jag tror det här inlägget har bringat en hel del klarhet i varför vi skaffat katt.
posted by Karin at 10:23 fm
5 Comments:
Så ska de tass! Nu har jag bara en fråga...det finns väl inget timglas i alfapet?!
Jo. Om man tar tid när man spelar. I alla fall i spelet vi har.
Åh gud vad bra du är! Det borde skjutas lite mer. Vi kan börja med pensionärer och barn. Sen så kan alla idioter mellan 18 och 65 få radas upp och möta sitt öde.
Ibland är det föräldrarnas fel att barnen beter sig som huliganer. Följande händelse utspelade sig på Obs! i Umeå.
En mamma med sjuårig son står i den för dagen väldigt långa kön med sin kundvagn. Framför dem i kön står en man i 70-årsåldern. Om och om och om igen skjuter den lille ligisten kundvagnen framåt tills den stoppas av den stackars mannens hälsenor. Mannen är väldigt tålmodig och hoppas att ungen ska ledsna, men tydligen vill ungen verkligen tvinga fram en reaktion.
Till slut vänder sig mannen om, tittar på mamman och frågar irriterat varför hon inte säger åt ungen att sluta. Hon svarar att hennes son har "fri uppfostran", vilket antagligen innebär att hon aldrig säger åt sitt stackars barn vad man får och inte får göra.
Här kommer hjälten in i bilden. En ung man i 20-årsåldern står i kön bredvid. Han både hör och ser allt som händer och beslutar sig för att agera. Från sin korg tar han upp ett filpaket, öppnar det och häller hela innehållet över mamman. Hennes reaktion är kraftfull och hon frågar: "Vad fan håller du på med?!" Hans enkla och genialiska svar: "Jag har också fri uppfostran."
Mamman står svarslös och lämnar snabbt affären utan att slutföra sina inköp. Andra köande kunder, som bevittnat denna kontrovers, hyllar den unge hjälten med applåder och jubel.
Finns ett antal varianter på den storyn andrez. Jag brukar höra den utspelade på tunnelbanan i sthlm, ungen sparkar på en gammal man, ung man/kvinna rycker in med ketchupspurtande.
Urban legend antagligen.
Skicka en kommentar
<< Home