Ungar, fy fan.

Eftersom pensionärer redan fått sig en skopa i min blogg är det inte mer än rätt att ungar också får det. Har de redan fått det? De förtjänar mer.

I förrgår mötte jag tanten hin håle och idag mötte jag ungen hin håle. På jobbet. I en trappuppgång.

Grejen var nämligen den att jag bett om lite extrajobb och en hyresvärd hade beställt "storstädning" av en trappuppgång inne i stan. Varken jag eller min chef visste riktigt vad en storstädning skulle kunna innebära mer än den sedvanliga golvtorkningen och några förströdda drag med trasan över kletiga fingeravtryck på dörrar och lysknappar. När jag kom dit förstod jag vad det måste röra sig om.

Trappan hade stengolv. Vitt stengolv. Vitt stengolv gör sig inte så bra med ingrodda fläckar, och efter att ha provat med vanliga gorvtorkning, att ligga på knä med en scoth brite och Vim ( vilket var den bästa metoden men den fungerade inte i längden), och klorinbad kom jag fram till att det bästa sättet var att blöta golvet med vatten, hälla på mängder med Vim och sedan skrubba med en borste med skaft på. Och sedan torka upp allt. Tidsödande? Ja. Och jobbigt.

Dessutom sprang husets gäster in och ut och skitade ner golvet hela tiden. Det kändes lagom proletärt att skitig och blöt skrubba golvet utanför deras dörrar. Efter en timme var jag klar med trappen upp. Då tog jag trappen ner i källaren. Efter det var jag jättetrött och hade bara entren kvar. Och det var alltså då hon kom.

Så där oskyldig, som barn är först. Och jävligt frågvis. Jag hatar att det förutsätts att alla som är äldre än 18 automatiskt har något slags bildningsansvar gentemot barn.

- Vad gör du?
- Jag städar.
- Med vatten?
- Ja.
- Varför har du vatten?
- För att det är så smutsigt här.
- Är det smutsigt?
- Ja.
- Har du städat hela?
- Ja.
- Var det jobbigt?
- Ja.
- Ska du städa min trapp?
- Var är den?
- Där.
- Ja. På måndag ska jag städa den.

Hon var blond, uppskattningvis kanske fyra eller fem år, men jag har så jäkla dålig koll så jag vet ärligt inte. Och naturligtvis började hon testa gränserna.

- Måste alla som bor här lukta på dina pruttar?

Jag spände ögonen i henne men hon höll sin position, nu med en äldre, tyst väninna vid sin sida.

Jag skrubbade klart det jävla golvet med sina innötta mörka fläckar och moppade av allt det blöta och lade mopparna i en hink och skulle just gå. Då.

- Titta vi går på golvet! Titta nu blir det smutsigt!

Jag föste ut ungarna och torkade om golvet. Då gick hon in igen, ensam.

- Titta nu blir det smutsigt!
- Ja vet du vad, då tycker jag att du kan ta och städa upp här sen, sa jag åt henne, lagom muntert.
- Nähä, för jag tänker smutsa ner, och om du städar igen tänker jag smutsa ner, och sen ska jag säga när dom frågar att det är du som har varit slarvig.

Jävla unge att pröva mitt tålamod.

- Nu städar jag igen och om du går på golvet igen säger jag åt din mamma och då kommer du få en ordentlig utskällning, sa jag opedagogiskt.

Nåväl, det gjorde susen. Ungen såg rädd ut.

Och en sak har jag lärt mig om ungar och det är att de är lätta att skrämma. När jag sommarjobbade på dagis (jo det är sant, det har faktiskt hänt, två veckor för massa år sedan) var det en unge som hela tiden provocerade mig på dagis, och eftersom hennes familj kände min sa jag att nästa gång hon kom och hälsade på skulle jag slänga henne i älven. På skoj. Ungen i fråga bara skrattade och fortsatte vara jävlig. Tills jag slutade på dagiset och hon en dag kom hem till oss tillsammans med sin mamma som ville prata ut. Om att Sara var så rädd för mig. Om att jag skrämt och hotat Sara.

Allt jag har att säga om den historien är att hon fick fan skylla sig själv. Typiskt ungar att först vara odrägliga och sedan spela offer.

Nåväl, så länge jag inte får en arg mamma efter mig på måndag så går det nog bra.