Will you still feed me, when I'm 64?
Jag skulle städa den tolvte trappuppången för dagen. Det var sluttampen. Bara tre kvar. Då uppenbarade hon sig. Hindret.
Vitt hår. Skärmmössa. Blommig tröja och ett par vita bomullsbyxor högt uppdragna över den lite runda magen. En i övrigt tanig kropp. Skurtrasa i näven och gula gummistövlar. Jag visste att jag var körd.
Innan dess hade allt gått snabbt. Snabbt är mitt ledord när jag gör jobb som ingen kollar tiden på. Och nu började hon alltså sinka mig.
- Kommer du från Piteå-tidningen?
-Nej, jag ska städa.
-Jaha, jag tänkte att det kanske var du som skulle intervjua mig.
-Nej... jag ska städa trappen.
-Jag bara skojar med dig.
Sedan körde hon igång. Om hur folk körde som galningar runt knutarna fastän hon hade fixat så att de fått dit en "motortrafik förbjuden" -skylt. Om hur stökiga grannarna var, deras hund hade hårat ner precis hela huset och de skitade ned tvättstugan och kan du förstå...
Där jag var var också hon. Bakom, framför, på sidan. Hela tiden greppande efter nya ämnen att ta upp.
- Du förstår, jag är ju husets allt-i-allo. Vaktmästaren bryr sig inte. Han har inte varit här på fem dagar! Det är jag som ringer och säger till när något ska fixas! Och sen får man höra att man är "den där kärringen." Kan du förstå...?
Ja. Jag kunde verkligen förstå. Hon var ju en riktigt kärringschablon med sitt aldrig avtagande gnällande och sin brist på respekt för att jag måste arbeta. Men det sa jag inte. Istället försökte jag nicka och humma och städa så effektivt så möjligt eftersom hon uppenbarligen granskade mitt jobb.
- Den där tussen som ligger där har legat i två veckor nu. Två gångar har de varit här och städat men den där har de missat.
På sådana ställen är det inte läge att slarva.
Sedan började hon sin snyftarhistoria. Om när hon ramlade i källaren.
Historien var en slags kombination av de tre klagopunkterna att vaktmästaren aldrig var där, att en granne ställde för mycket saker i förrådet och att en annan granne stökade ner i tvättstugan.
Hon var nämligen på väg till tvättstugan för att städa upp en eftermiddag i november och det var så mörkt för att vaktmästaren hade inte bytt glödlampor och hon snubblade över en teve som stod utanför förrådet.
- Det var livshotande skador!
Utan att jag ens ifrågasatte henne förstod hon själv hur osannolikt det lät och började argumentera för sitt påstående.
-Jag ramlade här, pladask över teven, och såg ingenting, och så stod jag så här, på alla fyra (fniss) och hela min kroppstyngd vilade på händerna och det kom blod från tummen och jag lyckades ta mig upp och in till tvättstugan där jag la förband med en skurtrasa, kan du förstå?!
- Och det är då så hemskt, läkarna på sjukhuset sa att det är så vi gråter när vi hör det, att de inte kan sätta upp glödlampor i källaren. Och du vet att jag har varit skadad hela vintern, kunde inte ens hålla i en bläckpenna!
- Och ingen sömn har jag fått. Tre timmar per natt hela vintern!
- Läkarräkningar på över tusen kronor! Kan du förstå! Och så alla värktabletter på det!
Jag förstod att jag skapat ett monster när jag började lyssna på henne från början. Det enda sättet var att tiga ut henne. Men hon babblade på.
Vad är det med människor som inte förstår att man inte vill lyssna på dem? Eller att man inte har tid? Jag hade ju kunnat säga det till henne men det hade garanterat inte varit första gången hon hade fått höra det. Och det hade ju uppenbarligen inte hjälpt förut heller. Är det total brist på självinsikt som gör att man tror att hela omvärlden är intresserad av ens problem? Som gör att man decimerar alla andra till idioter för att de har en annan åsikt? Och inte förstår varför man kallas kärring?
Okej, hon var en gammal människa och hade säkert inte så mycket annat att lägga energi på. Men börja spela boule eller något, snälla. Gamlingar som bara vill prata för att vara trevliga har jag inget emot. Jag förstår att det säkert är ensamt många gånger att vara pensionär. Men skippa klagobombardemanget.
- Är det inte fruktansvärt så säg? Jag tycker du kan ringa till PiteBo och säga till om hur det är här. Vilken misär vi har!
Misär, verkligen. Till slut gick jag bara min väg. Poff iväg. Och hon tystnade så småningon, även om jag hörde hennes gälla röst eka i trapphuset länge.
När jag var klar halvsprang jag ut i bilen och kastade in mina grejer och backade ut så snabbt att det började lukta bränt gummi.
Och det roliga med den här historien är att jag ska städa där nästa vecka också.
Vitt hår. Skärmmössa. Blommig tröja och ett par vita bomullsbyxor högt uppdragna över den lite runda magen. En i övrigt tanig kropp. Skurtrasa i näven och gula gummistövlar. Jag visste att jag var körd.
Innan dess hade allt gått snabbt. Snabbt är mitt ledord när jag gör jobb som ingen kollar tiden på. Och nu började hon alltså sinka mig.
- Kommer du från Piteå-tidningen?
-Nej, jag ska städa.
-Jaha, jag tänkte att det kanske var du som skulle intervjua mig.
-Nej... jag ska städa trappen.
-Jag bara skojar med dig.
Sedan körde hon igång. Om hur folk körde som galningar runt knutarna fastän hon hade fixat så att de fått dit en "motortrafik förbjuden" -skylt. Om hur stökiga grannarna var, deras hund hade hårat ner precis hela huset och de skitade ned tvättstugan och kan du förstå...
Där jag var var också hon. Bakom, framför, på sidan. Hela tiden greppande efter nya ämnen att ta upp.
- Du förstår, jag är ju husets allt-i-allo. Vaktmästaren bryr sig inte. Han har inte varit här på fem dagar! Det är jag som ringer och säger till när något ska fixas! Och sen får man höra att man är "den där kärringen." Kan du förstå...?
Ja. Jag kunde verkligen förstå. Hon var ju en riktigt kärringschablon med sitt aldrig avtagande gnällande och sin brist på respekt för att jag måste arbeta. Men det sa jag inte. Istället försökte jag nicka och humma och städa så effektivt så möjligt eftersom hon uppenbarligen granskade mitt jobb.
- Den där tussen som ligger där har legat i två veckor nu. Två gångar har de varit här och städat men den där har de missat.
På sådana ställen är det inte läge att slarva.
Sedan började hon sin snyftarhistoria. Om när hon ramlade i källaren.
Historien var en slags kombination av de tre klagopunkterna att vaktmästaren aldrig var där, att en granne ställde för mycket saker i förrådet och att en annan granne stökade ner i tvättstugan.
Hon var nämligen på väg till tvättstugan för att städa upp en eftermiddag i november och det var så mörkt för att vaktmästaren hade inte bytt glödlampor och hon snubblade över en teve som stod utanför förrådet.
- Det var livshotande skador!
Utan att jag ens ifrågasatte henne förstod hon själv hur osannolikt det lät och började argumentera för sitt påstående.
-Jag ramlade här, pladask över teven, och såg ingenting, och så stod jag så här, på alla fyra (fniss) och hela min kroppstyngd vilade på händerna och det kom blod från tummen och jag lyckades ta mig upp och in till tvättstugan där jag la förband med en skurtrasa, kan du förstå?!
- Och det är då så hemskt, läkarna på sjukhuset sa att det är så vi gråter när vi hör det, att de inte kan sätta upp glödlampor i källaren. Och du vet att jag har varit skadad hela vintern, kunde inte ens hålla i en bläckpenna!
- Och ingen sömn har jag fått. Tre timmar per natt hela vintern!
- Läkarräkningar på över tusen kronor! Kan du förstå! Och så alla värktabletter på det!
Jag förstod att jag skapat ett monster när jag började lyssna på henne från början. Det enda sättet var att tiga ut henne. Men hon babblade på.
Vad är det med människor som inte förstår att man inte vill lyssna på dem? Eller att man inte har tid? Jag hade ju kunnat säga det till henne men det hade garanterat inte varit första gången hon hade fått höra det. Och det hade ju uppenbarligen inte hjälpt förut heller. Är det total brist på självinsikt som gör att man tror att hela omvärlden är intresserad av ens problem? Som gör att man decimerar alla andra till idioter för att de har en annan åsikt? Och inte förstår varför man kallas kärring?
Okej, hon var en gammal människa och hade säkert inte så mycket annat att lägga energi på. Men börja spela boule eller något, snälla. Gamlingar som bara vill prata för att vara trevliga har jag inget emot. Jag förstår att det säkert är ensamt många gånger att vara pensionär. Men skippa klagobombardemanget.
- Är det inte fruktansvärt så säg? Jag tycker du kan ringa till PiteBo och säga till om hur det är här. Vilken misär vi har!
Misär, verkligen. Till slut gick jag bara min väg. Poff iväg. Och hon tystnade så småningon, även om jag hörde hennes gälla röst eka i trapphuset länge.
När jag var klar halvsprang jag ut i bilen och kastade in mina grejer och backade ut så snabbt att det började lukta bränt gummi.
Och det roliga med den här historien är att jag ska städa där nästa vecka också.
posted by Karin at 11:30 fm
3 Comments:
Hehehe, det finns verkligen inget sätt att stoppa en del människor. Man försöker tiga ut dom, då blir dom mer exalterade, man försöker prata med dom ordentligt just for this ämne, men det räcker aldrig.
Nej, kanske borde man bara säga "okej, det var ledsamt, men nu måste jag koncentrera mig på mina sysslor om jag ska bli klar nån gång, hoppas du får en fin eftermiddag!"... men det gör man aldrig. Det funkar säkert.
Du skriver vindlande.
Du får ta med en bärbar cd-spelare och ett par feta slutna hörlurar nästa vecka.
Kan inte alla ensamma gamla pratsjuka människor umgås med andra gamla pratsjuka människor? I mitt jobb möter jag sådana här personer VARENDA DAG. Jag kommer börja mörda snart!
Skicka en kommentar
<< Home