Högstadiet

När jag gick i högstadiet var världen så tydligt definierad. Redan första dagen satte de tuffa tjejerna standarden när de släntrade in på skolgården i stripes. Vi snackar svart Adidasjacka i nylon med vita ränder på armarna. Under det en Adidas t-shirt. Adidasbyxor (jo, det var faktiskt inne med joggingbyxor) alternativt Levis 501 alternativt Dieseljeans. Och så Adidas Gazelle på fötterna.

För oss som gått låg- och mellanstadiet på landet kom allt det där som en smärre chock. Vi som släntrat runt i overall och grå mjukisbyxor flera år tvingades plötsligt bli medvetna. Men det var inte alla föräldrar som hade råd att förse sina barn med färskt Adidas varje vecka. Vi fick därför göra vårt bästa för att imitera.

Det gällde att veta vad som dög och inte. Snart lärde sig alla barn uttala Fruuut åvv dä loom till föräldrarna som handlade t-shirts och jumpers på köpcentran. En vit t-shirt utan märke var förbjudet, skamligt. Fruit of the loom var det minsta man kunde begära. Helst Adidas, men Adidas var ju så dyrt. Flera hundra för en enda tröja när man kunde köpa ett flerpack för 99 på Obs! Det var svårt att motivera sina önskningar.

Och hur vi än försökte var vi hela tiden hopplöst efter. De coola tjejerna hade inte bara märkeskläder, de rökte också. I båset vid hockeysargen. Och killarna snusade. Coolast var de förstås när En rökfri generation gjorde klassbesök varje år och de måste se oberörda ut fast röken stank långt ut i korridoren. Alla andra sneglade åt rökarnas håll. Skulle de lyckas hålla ställningarna i år också?

I nian förändrades dock det där. Då var det inne att vara trött på att ha rökt länge. Plötsligt började rökarna istället räcka upp handen när frågan ställdes, lägga huvudet på sned och säga: Jag försöker sluta... och sedan sucka som att det var en livslång last de försökte upphäva. De elever som lite senmoget började röka först i nian ansågs inte vara riktiga rökare. De började när alla andra försökte sluta. De hånades bakom ryggen.
- Kolla på Jonna, hon kan ju inte röka... hon drar ju inte in röken... kolla...

För oss som varken rökte eller hade råd med märkeskläder galore fanns en annan utväg. Om man var duktig på sport. Jag tror alla läsare av denna blogg inser att jag var rätt körd redan från början. Fotboll och handboll var sporter med hög coolhetsfaktor. Jag sög i båda. Faktum är att jag inte ens kan dra mig till minnes nu hur man egentligen spelar handboll. Är det en vit stor boll elller? Ett nät? Eller ett mål? Oh well. Och på fotbollen var jag så disträ att när bollen någon enstaka gång kom åt mitt håll upptäckte jag det inte ens förrän jag hade en hord motspelare över mig som sparkade mig på smalbenen en stund innan bollen lyckligtvis for iväg åt någon annans håll.

Och just när jag kommit över ett billigt parti Levisjeans så var det ute med jeans. Då skulle alla ha hipsters. Hipsters was the shit. The new black. Bla bla. Jag minns hösten när den första tjejen dök upp i ett par hipsters, hon var cool, kanske coolast i nian och släntrade in i sina hipstersbyxor och en woolseytröja och såg nonchalant oberörd ut. Vi andra förstod genast. Det gällde att skaffa hipsters. Snabbt.

Men jag gjorde aldrig det. Någonstans där gav jag upp. Där dog mitt modeintresse, som inte var ett riktigt modeintresse utan bara en önskan om att passa in.

I nian började en del utbrytargrupper uppstå. Främst bland killarna. Killar som förut varit hopplösa töntar med glasögon och finnar upp till hårfästet fick plötsligt ett nytt värde. De skaffade epor, träskor, skinnvästar och Castrol-kepsar. De skaffade sig smeknamn, som Ruben, Kuben, Spiken och Spinken. Jag visste aldrig vem som var vem. Det var först senare som jag reflekterade över att flera av de här killarna egentligen hette Ronny, Conny, Sonny, Benny och Jonny. De var predestinerade raggare, med andra ord.

Tack vare tonade rutor och möjligheten att färdas med bil, för att inte tala om tillgången på HB, så lyckades de här ändå rätt fula killarna skaffa en del tjejer. De coola splittrades i två, de som var tillsammans med raggare och de som såg ner på dem som var tillsammans med raggare.

Den första kategorin var ofta de som började röka i sexan eller sjuan. Den senare de som var coola för att de sportade.

Och sedan blev det inne med Fila och Tommy Hilfiger och Wu Tang Clan och vi hade skolavslutning och alla skulle lyssna på Björn Rosenström och det var så tydligt att alla skulle åt olika håll. Olika städer, olika gymnasium, olika program.

Och när högstadiet upphörde så upphörde också alla lagar. Vem som var cool och vem som inte var det. Statusindikatorerna. Pluggisstämplarna. Det var en hel värld som plötsligt skingrades och försvann. Och det var faktiskt lika så bra.