The smell of the morning I keep forgetting

Hyreshus på små orter. Fula hyreshus. Vem bor i dem? Det verkar inte svårt att få tag i en lägenhet i de lite finare hyreshusen. Ändå bor vissa i de fula husen. Och där städar jag trappor.

Vissa fönster har förhängda svarta lakan. Andra saknar helt gardiner. I ytterligare andra hänger sydstadsflaggor. Det här är Sveriges motsvarighet till trailerpark trash.

Gamlingarna, såklart. Såklart att de bor kvar i samma hus sedan det byggdes på 50-talet. Men de ser så rädda ut nu. De är de enda som har ombonade fönster och namnskyltar med blommor.

På en ort utanför en liten större ort. Ett litet samhälle.

Bor man där för att få vara ifred med sin alkoholism? Mannen i brynja som försökte bjuda in mig att städa i hans lägenhet var ett tecken på det.

Orkar man inte helt enkelt leta efter något bättre? En killes namnskylt har svenska flaggan som bakgrund. Han orkade alltså ta ut namnlappen och klistra fast en svensk flagga vid postfacket, men inte leta ny lägenhet bortanför det smutsgula tegelhuset där det ligger hundhår och cigarettfimpar i hela trappuppgången. Där grannarna lämnat sina sopor utanför dörren, av lukten att döma i flera dagar. Där underliga figurer tittar fram bakom mörka gardiner och gömmer sig lika fort igen.

I några hus bor människor på väg ut. Till samhället från olika institutioner. Mentalvården, fångvården... jag vet inte vad mer. Men de kom inte längre. De verkar liksom ha fastnat där. I slussen. I hyreshuset i ingenstans. Stopp, tjoff, en man öppnar dörren och ropar: "Jag behöver hjälp, jag kan inte knäppa min skjorta!". En vårdare kommer ut ur en annan dörr.
I hela huset hörs gnällanden och gnyenden och jämmer. Fönstren är solkiga av fett och flugskitar. Dörrmattan bolmar av damm. Jag har privilegiet att gå.

Men jag känner igen nästan alla lukter.

Möblerna i källaren som någon glömt kvar för länge.
Matoset som blandats upp med en kollektiv cigarettdoft.
Kattmaten som lämnats i trappen och blivit fuktig och gammal.

Jag tänker på mormor. Jag tänker på morfar. Mormors lägenhet med röken och köttgrytan.
Morfars hus med möblerna och bilarna och snöplogarna och uthusen med mer möbler och antikviteter, allt skrymslar och vrår fullproppade med grejer som ingen ändå skulle komma att använda. Hundmat till Raja som stått framme för länge.

Plötsligt minns jag en massa saker från långt tillbaks i tiden. Och jag måste kanske omvärdera. För varför luktar de här solkiga, ingrodda husen precis som delar av min barndom?