Dö darling, dö

I julas hade jag ett litet utvecklingssamtal med kulturredaktören på FK som jag skriver recensioner till. Han sa bland annat att en sak som är bra med mig är att jag har min bestämda uppfattning och inte velar om vad jag tycker. Jag skrattade gott inombords. Egentligen vet jag aldrig vad jag tycker men när jag väl bestämmer mig för en åsikt brukar jag framföra den. När det kommer till kritan är jag väldigt dålig på att stå på mig men tidningstexter är ju det perfekta forumet för oss kvasityckare som vill dölja allt det vi inte vet med det lilla vi tror oss veta. Eller vi och vi. Jag är nog ensam.

Riktigt hur vinklad journalistik egentligen är har jag inte fått klart för mig förrän precis i veckan när jag gjorde mitt fotoreportage. Min lärare sa specifikt åt mig att ta reda på vad det är jag vill skildra innan jag börjar knäppa kort. Vad jag tycker. Vad jag vill visa. Det gjorde jag naturligtvis inte. Min enda ambition var att det skulle bli jättebra på alla sätt. Hur visste jag inte.

Istället åkte jag i torsdags morse ut till ett hunddagis för att skildra verkligheten där. Jag tog bortåt 150 kort på några timmar. Sen åkte jag hem och laddade in dem i datorn.

Här är några vaga tankar om vad jag tänkt mig skildra: "Verksamheten". "Livligheten". "Arbetsglädjen". "Kontakten mellan människor och djur".

Innan jag ens tittade på korten skrev jag, dumt nog, också min reportagetext. Den handlar om att hunddagiset är ett ställe där folk med olika typer av problem kan få arbetsträna och uppleva glädje med djuren, i en arbetsmiljö som är allt annat än tyst. Det var ett jäkla liv därinne helt enkelt, och inte blev det bättre av att en hund var så stressad att han fick astmaanfall emellan skällattackerna.

Så vad ser man på bilderna?

En himla massa tystnad. Hundar bakom galler som ser ledsna ut. Stressad personal.

Här är ett exempel på en bild som i och för sig blev väldigt skarp och bra och som jag gillar väldigt mycket för att hunden har så mycket uttryck i ögonen. Men hur ser det ut? Han ser ut som en intern. För det första tittar han in i kameran som på ett mugshot. För det andra är han bakom galler och ser ledsen ut. För det tredje är det, ursäkta alla hundägare, en hundras som ofta ägs endera av poliser eller alkisar.



Så det var problem ett. Alla hundar blev miserabla på korten.

Resten av problemen bestod i att de få kort som faktiskt sa det jag ville skildra endera var oskarpa eller överexponerade. Hur lyckas man egentligen med det? Kan man inte få sätta en enda bra bild? Jag fick ju alltså många bra bilder men inte bra bilder av det som jag egentligen ville visa.

När skiten sedan skulle sammanföras till ett uppslag var det bara trial and error-metoden som funkade. Jag testade att lägga upp bilder och se vilka som passade tillsammans. Schäferbilden ovan var den enda som hängde med hela vägen eftersom jag tyckte om den bäst. Och här är ett annat lustigt sammanträffande:

När jag lyckades hitta några bilder som tillsammans gav en bra bild av de olika delarna av verksamheten var det schäfrar på alla de bilderna. Det såg alltså ut som om det bara var schäfrar på hunddagiset, när det i själva verket bara fanns två schäfrar där. Jag vet inte hur jag lyckades. Jag vet faktiskt inte.

Tanken kom att jag skulle ta bort bilden jag gillade bäst, eftersom det skulle ge en schäfer mindre. Kill your darlings. Döda den. Bort bort. Men jag kunde inte.

Så inte bara är jag dålig på att skildra saker på kort, jag är dessutom oförmögen att göra urvalet. Och fortfarande har jag inte lyckats sätta en rubrik på eländet. Axel föreslog: "Dom har alla levt ett hundliv". (Med hänvisning till människorna som jobbade där, dvs).

För att kunna göra ett reportage med enskilda bilder och text som tillsammans säger något måste man ha allt fruktansvärt klart för sig redan på plats. Man måste vara bestämd med vad man tycker och inte vackla. Det är ju egentligen helt sjukt. Saker och ting är väl ändå mer komplexa än så?

Så nu har jag kvar min älskade schäfer och allt annat får anpassa sig efter det. "Dom har levt ett hundliv". På ett sätt vore det grädden på moset.