Come together

Här i Umeå "härjar" Hagamannen. Det är sådana här händelser som får folk att börja prata med sådana de inte känner: plötsligt kan man se människor samla sig framför en löpsedel på ICA och tillsammans förfära sig och sedan glida in i diskussion.

Samma sak var det med tsunamikatastrofen, WTC och Estonia, katastrofer som berör alla. Jag läste Lyxunges blogg om att ge dricks i taxin och kom att minnas ett samtal jade hade med en taxichaffis förra året (i ärlighetens namn var det mest han som höll låda) när jag missat flygbussen från Kallax några dagar innan nyår. Även han kände sig nödgad att behandla Tsunamikatastrofen, men på något sätt kändes det som om det var andra hjärtebesvär som egentligen ville komma ut. Samtalet lät ungefär så här:

- Det är ju för jävligt va... nere i Thailand menar jag. Jag har ju ungarna där nere.
- Jaha, ojdå.
- Njaee dom är inte mina längre va, eller dom är inte mina, men jag har ju varit som en farsa för dom i några år. Nu har hon ju en ny karl... kan du fatta att hon inte ringde och sa att dom mådde bra? Jag var tvungen att ringa till den där nya karln. Han kunde inte heller fatta att hon inte ringde, vafan, man blir ju orolig.

Vi hade då knappt hunnit ut från parkeringen. Jag insåg att det skulle bli en lång färd.

- Nää så att jag och Bettan, hon som är i Thailand nu... vi träffades 77. Jag bodde i Akalla på den tiden. Ett helt annat liv än häruppe. Det var glada dagar... jo vi hade det bra... dom där ungarna, dom blev ju som mina egna om du förstår? Så du förstår om man blir orolig liksom? När det händer nåt?
- Mmmm....
- Äh fruntimmer asså.

Efter ett tag kom konversationen in på jobb och naturligtvis kom det. Det som alltid kommer:

- Nä, det ska man ju egentligen inte säga va... men ett stort problem med jobben i dag är ju att invandrarna tar alla jobb. De släpper in för många. Det finns inget kvar åt oss.

Det var en lång, lång resa.