Ahead of my time, oh yeah

Jag skulle hämta posten i postlådan som sitter utanför dörren och plötsligt hade jag Kosmos vid benen, på väg ut. Kosmos är, som kanske bekant, en innekatt och Kosmos på loftgången är ingen bra idé eftersom grannen till vänster har en rottweiler som frekvent brukar få komma ut på promenad. Jag satte blixtsnabbt fram foten och parerade Kosmos smitning genom dörren. Sedan gick mitt huvud händelserna i förväg, som det så ofta gör.

Jag tänkte att man kanske borde se till att stänga dörren från hallen in till lägenheten varje gång man öppnar ytterdörren för att skapa en sluss. Ordet sluss kickade i gång en lång associationsbana: en dörr av hönsnät in till lägenheten precis som på katthemmet där vi köpte Kosmos (inte världens mest sanerade ställe), rökig, smolkig luft med en touch av kattbajs och mig själv instängd i lägenheten och fet som Homer Simpson i avsnittet när han äter för att bli för tjock för att jobba, i storblommig klänning och med 32 katter och en cancersvulstig hund som bajsar på golvet.

Det kan vara så att jag, eftersom jag inte vet hur mitt liv kommer att se ut, är väldigt känslig för intryck.

Men jag brukar också, om jag halkar till på en isfläck eller tappar balansen på något annat sätt, genast tänka att jag kommer bryta benen och hamna på sjukhus och i samma stund som jag återfår balansen har jag kommit til bonusarna: får man choklad på sjukhuset månne och kan man kanske ligga och lata sig hela dagarna, se på tv och läsa och sen när det blir dags att röra lite på sig får man gå runt i sjukhusparken, ensam eller med besök och köpa mjukglass och mata änderna.

Den hittills mest långsökta fantasin levererade min hjärna för några veckor sedan. Jag var ute och gick och det kliade i ögat och när jag hade kliat på ögat såg fingret lite rött ut (förmodligen på grund av kylan), så jag testade att klia med andra handen och det blev samma resultat och jag tänkte: Tänk om jag blöder i ögat, jag kanske har en kvist i ögat men det borde göra ont, det här bara dök upp, det kanske är någon form av stigmata, fast på fel ställe. Om det var stigmata, skulle jag säga det till nån? Sjukhuspersonalen skulle kanske avslöja mig, sen skulle folk vallfärda till min lägenhet och be om välsignelser... kan man ta betalt för sånt? Nej det kan man ju inte, såklart, shit, jag vill inte ha massa människor i min lägenhet och jag vill inte vara känd som hon som fick stigmata i ögat, tänk att råka ut för en stor grej, ofrivilligt alltså, om man är med i en dokusåpa får man ju skylla sig själv om man kallas RobinsonKlas även om man jobbar som journalist och därför måste jag akta mig för katastrofer och för stigmata, men det är nog inte stigmata. Jag tror man måste vara religilös för att få det. Skulle jag bli religiös om jag fick det?

Eller så har jag bara tråkigt.