Paus

Jag är mitt uppe i ett sorl, den sorten som gör att öronen slår lock och alla ljud blir tunt avlägsna och nu vrider jag ner volymknappen och börjar levitera tills jag är utom räckhåll. Paus. Jag önskar att perspektiv fick en att se allt klarare men det är sällan så. Det finns inget bra sätt att tränga in i saker utifrån. Det är alltid enklare att säga efteråt att jag borde gjort det, lika enkelt som att glömma bort de parametrar vars närvaro är så dominerande på psyket att de i efterhand tas för givna och glöms bort i beräkningarna. Men avstånd kan ge sinnesro. I alla fall ett tag.

Det är lätt att likna med en bandspelare och det är ju ingen långsökt koppling, de malande kassetterna som byter sida och upprepar sig och smällen när man trycker på stoppknappen. Dessa knappar finns överallt. Det är knappar överallt, knappar, koder och pip. Bekräftande pip eller varnande pip. Hjärnans internminne måste vara stort och ständigt aktivt. Den enklaste vardag kräver massor av koder och lösenord. Vill man göra något som är lite utöver det vanliga krävs fler. Vad var din registreringskod? Vad är det för nummer på ditt vägguttag? Då kan jag be om ditt kundnummer tack? Det fanns en tid när människor byggde sina hus av träden de själva huggit och sen levde de av arbete och självhushåll tills de dog en enkel död. De behövde inte memorera några koder men det fanns andra saker som upptog minnescentrat; hur saker skulle utföras, varför och när. Och varför ska det behöva vara så mycket svårare än så?

Det är aldrig riktigt tyst i min lägenhet. Elektriciteten knastrar i sladdarna till teven och stereon, elementet brummar och väckaruret klickar varje sekund. Väggarna befolkas av grannarnas fötter och röster. Utanför lyser en gatlampa hela natten. Det finns inget organiskt i min sömn, den är bara ett tidsbestämt medel för min försörjning. Bitarna misstämmer alltför mycket för att en balans ska kunna skönjas, för att en helhet ska bildas av motsatserna. På teven vrålar idioter som sitter instängda i ett hus för att de vill vinna pengar som de ska utöka sitt insiktslösa leverne med. Chimären är överallt. Tidningarna berättar om världen och ekonomin och integrationen och utanför är snön full av spår men det är aldrig någon där, man möter aldrig någon i trapphuset.

En stor, sorlande, bubblande, ljudande värld pågår i ljuden från teven och rösterna i tidningen och mellan pipen i kortläsaren men armens radie skär bara luft. Det finns en bild av en värld och den dränker allt det andra. Det som kanske är på riktigt. Jag kanske såg en ryggtavla igår. En annan dag mötte jag en kvinna med barnvagn på gården, vi sa inte hej men var hon inte verklig? Jag känner Oprah bättre än henne, trots att jag kämpat hårdare för att undvika Oprah.

Det skulle vara tystnad. Och så kanske lite snö. Det flimrar och flimrar. Paus. Jag behöver verkligen en.