Oh Tannebaum

- Här var ett dåligt år, ser du vad glest det är mellan årsmärkena? säger pappa och skakar bort snön från en spädgran.

Vi pratar om vad som egentligen är gynnsamma förhållanden och sen försvinner han in bland barren och kvistarna igen och jag får kämpa för att inte snubbla på den ojämna hyggesmarken eller få rivsår i ansiktet. Framför mig stegar de gröna gummistövlarna vant fram över nysnön. Hunden sicksackar runt benen och krafsar fram rötter i jorden. Pappa pratar fortfarande genom granarna men jag hinner inte höra. Vi kommer ut på hygget igen. Han håller Jonseredshandsken om toppen av en manshög gran.
- Den här, säger han och skiktar kvistverken, har jag sett ut.
- Ja, den var ju fin.

Han hukar sig ner med sågen men kommer upp igen.

- Nä, fy fan. Den var alldeles för gles neri. Nä det går inte.

Vi går vidare. Granarna står i klungor, vissa som lämnats kvar efter den förra avverkningen, andra är bara några år gamla. Vi letar efter två, en åt oss och en åt min faster. Traktorn står parkerad längre ner på stigen.

- Den här då? föreslår jag.

Pappa stegar fram och synar.

- Nä. Han är för kort.

Sen lägger han till.

- Man ska egentligen ta första bästa, annars blir man kräsen.

Sen ropar han från några meter bort.

- Men här! Här har vi en riktig Kalle Anka-gran!

Han hukar och börjar såga. Hunden försöker få ett bra grepp om ärmen på blåstället. Sågningen är över på några sekunder.

- Titta, säger pappa och jag försöker bedöma om det är en bra eller dålig gran, så jag säger att den är fin. Det var tydligen fel.
- Det är ju en buske. Det här är ingenting att ha.

Jakten fortsätter. För hög. För kort. För ”gles oppi”. För mycket bruna barr. Det slår mig att det här är pappas motsvarighet till shopping. Eller: det är som att gå runt i butiker med en kräsen person som man inte delar smakpreferenser med, men man försöker ändå komma med åsikter för att inte verka ointresserad, bara för att bli utdömd en gång i kvarten. Jag är inte så himla förtjust i shopping. Och pappa får stressymptom bara av att åka in till Hedemora (15 000 invånare, en folktom affärsgata och ett lantmanna utanför centrum). Nu stegar han världsvant runt på de egna markerna och bedömer granar.

- Den här var ganska fin. Vi vet ju var den står, säger han och går vidare.

Vet vi? Jag vet inte. Jag är glad om jag hittar ut på stigen igen.

Till slut hittar vi dem ändå. En kort, inte alltför yvig gran till faster. Och en felbedömning, en gran som såg bra ut men som var för gles på ena sidan tar vi också med oss.

- Det brukar alltid komma nån och ska köpa.

Och längre ner på stigen finns den sen. Över en timme har passerat. Kalle Anka-granen.

Jag släpar den till traktorskopan och pappa binder om den skrymmande lasten med ett rep. Hunden slänger sig efter repet och börjar dra i ena änden. Han har inte varit till mycket hjälp. Men det har, å andra sidan, inte jag heller varit.