Water music

Ett fenomen som aldrig kan göra alla nöjda är offentlig musik. Trots det envisas ishockeyarenor att spela Life is life och The eye of the tiger i alla pauser, på arbetsplatser ska det kollektivlyssnas på Mix megapol, särskilt i tjänstebilar och på hög volym så att personen som ska använda bilen efter måste skämmas offentligt till Kicki, Bettan och Lotta i fem minuter innan ljud- eller frekvensknappen hittas, och på simhallen ska vi alla motionera till radiokanalen Lugna favoriter.

Det, ska man säga roliga, med Lugna favoriter är den tydliga kontrast kanalens, ska man säga stämningslåtar (ni vet vad jag menar), utgör till de människor som faktiskt befinner sig i bassängen. I eftermiddags när jag simmade fick vi till exempel alla dra oss framåt i vattnet till låten från filmen (eller var det en TV-serie?) 1939. Jag tror det är Kayo som sjunger. Tänk er det vanliga simtänkandet: “28 längder, 28 längder, fan vilken långsam gubbe, 28 längder, ska jag köpa tomater när jag går och handlar” uppblandas med “åååååååh väääärlden den må bri-i-inna, alla daaaaagarna försvinna, men vad gör det oss??! åh-hå vad gö-hö-hör det oss? för vem bryr sig om dom andra, om vi bara har varandra, åh, vad gör det oss? baby vad gö-hö-hör det oss?!!!”

Det är liksom en låt man inte kan låtsas att inte höra. Den är något fruktansvärt intensiv. Det finns bara låten, vattnet och du i ett sådant läge. Ofrivilligt. Här går det inte att gå iväg och köpa korv i källaren och undslippa allt utom basgången som ekar från taket. Det är bara att välja mellan att ryckas med och försöka hålla takten till “ååh världen, den må bri-i-nnaaa, alla dagarna försviiinnaaaa” eller försöka stänga av så gott det går. Men det faktum att man på något sätt måste relatera till musiken tar en massa onödig energi.

Nåväl, som om det inte räckte med den låten och några panflöjtsdängor som mellanspel, så bestämde sig tydligen Lugna favoriter för att öka erotikfaktorn en smula till på eftermiddagen. Step it ut a bit. För alla er som slutade tidigt på jobbet, och för alla er som alltid måste jobba över. Chris de Burghs Lady in red.

Framför mig i vattnet färdades en kvinna sakta till dessa toner. Hon var medelålders, gråhårig och hennes vita korpulens låg uppbaxad på en frigolitskiva. Med hjälp av benen gungade hon sig framåt. “I’ve never seen you looking so lovely as you did tonight. I’ve never seen you shine so bright”. Det fanns en viss suggestivitet i hennes rörelser och tempo. “I’ve never seen so many men ask you if you wanted to dance”. “They’re looking for a little romance”. Hennes gråsörjiga baddräkt spände ansträngt över huden och tänjdes på sina ställen ut till genomskinlighet. Den var allt annat än röd.
Och hon var, hur hårt den än kan låta, ingen lady. Ändå såg det ut som att hon rycktes med av musiken, som om hon var glad att högtalaranläggningen spelade sådan lisa för själen åt alla trötta motionärer. Säkert drömde hon sig bort.

Själv försökte jag få det att se ut som om jag inte höll takten till partier som “cheeck to cheeck” och dessutom att hålla mig över vattenytan – ska jag i mitt liv dö drunkningsdöden ska det inte vara tillsammans med Chris de Burgh. Jag har inte världens bästa taktsinne och dessutom en tendens att lätt komma i obalans, men jag tror jag fixade det fint (det vill säga, jag höll INTE takten till låten).

Nästa låt ut var en sådan där jättekänd klassisk låt som man aldrig kan namnet på. Det var tacksamt. Jag fick inre bilder av späda konstsimmerskor som gjorde formationer i vattnet framför mig. Jag var nästan ensam på motionsbanan och det var därför lätt att portionera ut mina visioner i vattnet. Konstsim är verkligen fint att titta på. Simmerskorna låg som bäst och höll varandras händer i en cirkel och sparkade med benen när tanten med flytdynan passerade rakt igenom min bild som en långsam pråm. Hon såg inte på långa vägar lika lycklig ut som under Lady in red. Som jag skrev, offentlig musik kan aldrig göra alla nöjda.

Därför undrar jag, när kommer den vattentäta iPoden?