Räkningarna

"I don't have to sell my soul. He's already in me". Stone Roses.

Det är samma karusell varje månad.

Efter CSN och eventuell löning (vi snackar om högst 1500 i arvode nu, vanligtvis) är levnadsstandarden på topp. Man bär hem dignande kassar med mat, unnar sig lite nöjen, köper godis lite oftare, kanske en skiva, beställer böcker på internet och tänker att någon gång måste man ju faktiskt få något extra...

Så tickar månaden iväg och levnadsstandarden sjunker för varje dag. Man börjar inse att pengarna inte kommer räcka till allt man vill att de ska räcka till, och börjar snåla. Ökar inslagen av pasta i måltiderna och försöker storhandla för att det ska bli billigare.

Sista veckan har man 50 spänn att leva på och budgeterar för en femkronors äppelmosburk på Konsum, mjölk och havregryn och slevar gröt hela veckan medans räkningarna börjar ramla in, en efter en. Det är alltid räkningar man har förträngt: fakturor på kursböcker, medlemsavgifter i föreningar man försökt gå ur (naturskyddsföreningen, hyresgästföreningen), hemförsäkringen, internetabbonemanget, TV-licensen, månadsfaktura på mobilen från 3 som slutade funka i våras (efter att garantin gått ut men med tvåårsavtalet på 90 kronor i månaden intakt). Alltid är det överraskningsräkningar. Aldrig några överraskningsinkomster.

Sedan kommer äntligen pengarna och man väntar med att betala hyran och allt det andra några dagar, bara för att för en stund få leva i illusionen av nästan normal levnadsstandard. Räkningarna ligger i en hög på soffan och generar ångest.

Det är tungt, som att vandra genom stelnande cement, att förmå sig själv att knappa in på internetbanken och logga in. Man skyller på att det är så krångligt med dosan men den egentliga anledningen är förstås att man inte vill bli fattig igen.

Under betalningssessionen stiger småångesten enligt den matematiska formeln för en bakteriodlings populationsökning. Det kryper under huden och när man dessutom måste signera de OCR-nummer som inte redan finns inlagda på banksidan blir man oproportionerligt irriterad.

Slutresultatet är alltid nedslående. Över hälften av ens pengar har skickats iväg åt olika håll och kvar sitter man med en skral, alltid ytterst skral, budget.

Går in på platsbanken för att se om det möjligen kommit upp något okej extrajobb men det har det inte, om man inte vill bli fundraiser. Gör upp planer på företag och tidningar att kontakta för att höra om extrajobb. Kontaktar dem. Får nej överallt.

Mår dålig ett par dagar och börjar sedan spendera pengarna som om man hade den budget man skulle behöva ha för att klara sig hyfsat. Sedan bunkrar man äppelmos. Eller kanske ravioli, som har förmågan att gå oanfrätt genom systemet?