Inte fullt så Happy

Vi var så himla hungriga i torsdags kväll att vi tänkte köpa pizza. Detta trots att jag har en, minst sagt, snäv budget. Men när man blir så där otäckt hungrig är det som om all logik försvinner. Vi gick förbi den lokala pizzerian på vägen hem från stan men klockan var tio över åtta och de stängde naturligtvis åtta. Vi stod och glodde in genom de solkiga fönstren ett tag och såg beställningsdiskens blinkande lysrör kasta ett dimmigt sken över klibbiga bord och take away-avdelningens digra samling Hänt Extra, i hoppet om att Fabio eller någon annan pizzabagare (ja men heter de inte alltid så?) skulle komma och öppna dörren. Men vi förblev allena.

Då mindes jag att det i anslagstavlan vid trappuppgången till mitt hus sitter lappar om hemkörning av pizza. Mycket riktigt. Happy Pizzas hemkörning. Vid det laget var vi så hungriga att vi inte kopplade att Happy Pizza kunde befinna sig under samma företagstak som sunkstället Happy Burger. Till vår lycka hade vi 150 spänn i kontanter: tior, kronor och ören, och det räckte precis till en rullpizza (Axel), en falafelpizza (jag) och 50 kronor i utkörningsavgift.

Tjugo minuter senare stod en sliten merca nere på gården med en fet, svartmuskig man i skinnjacka som rökte en cigarett ut genom bilfönstret. Han levererade våra pizzor och fick våra pengar och vi gick upp till mig och åt 5/6 av våra pizzor på ungefär en kvart. Det var då vi insåg det.

Det här var ju inte ens gott.

Istället drabbdes vi av kollektivt äckel och sköt undan pizzakartongerna. Min falafel var kall och pizzan hade någon slibbig sås över sig. Som om pizza i sig inte vore nog fett. Jag slängde mina rester.

Axel ställde sina i kylskåpet.

I går hade jag ont i magen. Hela dagen. Och i dag slängde Axel the remains of his rullpizza i soporna.

Så sammanfattningsvis: Happy Pizza = Happy Burger = Inte så jävla happy.

Men är man hungrig så har de en snabb utkörning.